Är det iranska upproret på väg att utvecklas till en ny folklig revolution? Omfattningen av proteströrelsen, som har spridning långt utanför huvudstaden Teheran, börjar påminna om den islamiska revolutionen 1979.
Nu som då tvekar statsledningen mellan att slå ned demonstrationerna med våld och att försöka dämpa oron med vissa eftergifter.
Men det finns också flera viktiga skillnader. Denna gång handlar det inte bara om en gräsrotsrörelse som revolterar mot en auktoritär och korrupt regim. Det iranska samhället är splittrat mellan en modern medelklass och en fattig och from befolkning
på landet och i städernas slumområden. Minst lika djup är klyftan mellan konkurrerande klaner inom det härskande islamiska prästväldet. Sprickan går mellan olika storayatollor i den religiösa hierarkin med centrum i Qom. En stor del av maktspelet pågår bakom kulisserna.
På ena sidan, bakom president Mahmoud Ahmadinejad, står den grupp som har högste ledaren ayatolla Ali Khamenei som samlande gestalt. Khamenei var från början en blek figur med tvivelaktiga religiösa meriter för sin post men har under de snart tjugo år som gått sedan han efterträdde imam Khomeini systematiskt stärkt sin maktbas i militären, Revolutionsgardet och den miljonhövdade Basijimilisen. Denna grupp är ideologiskt sammansvetsad kring en hårdför nationalistisk, ultrakonservativ världsbild.
Inte heller ”reformkandidaten” Mir Hossein Mousavi är någon enkel fotsoldat, än mindre någon demokratisk dissident. Han var premiärminister 1981–1989, alltså under den islamiska republikens blodiga uppbyggnadsfas, och
var därmed en av de män som administrerade avrättningar av tiotusentals politiska oliktänkande.
Bakom honom står en annan av mullaväldets tungviktare, den ofantligt rike Ali Hashemi Rafsanjani, landets president under två perioder (från 1989 till 1997). Rafsanjani är präst men anses vara en konservativ pragmatiker. Även han har på sistone stärkt sin ställning i Irans intrikata maktstruktur och är chef för två mäktiga statsorgan, däribland Expertförsamlingen, som utser högste ledaren. Även en annan expresident (1997–2005), Mohammed Khatami, har stött Mousavi.
Hittills är det den dominerande Khameneifalangen som har haft ett klart övertag, och den har nu dessutom försökt cementera sin makt ytterligare i samband med valet. I något fall har det omstridda valresultatet beskrivits i termer av en statskupp. Men inget maktskifte har inträffat – ännu.
I sin skickligt genomförda populistiska valkampanj, och de för honom framgångsrika tevedebatterna, framställde Ahmadinejad rivalen Mousavi som del av en rik och korrumperad Rafsanjani-Khatami-maffia. Det kan inte helt uteslutas att Ahmadinejad faktiskt vann valet, trots en rad egendomligheter. För det talar bland annat den USA-sponsrade opinionsmätning (publicerad i Washington Post) som gav Ahmadinejad en kraftig ledning ett par veckor före valet.
En hel serie av andra indicier talar däremot om att segern byggde på massivt valfusk,
men än så länge finns mer frågetecken än påtagliga bevis att utgå ifrån. Det vore överraskande om Väktarrådet, som nu har fått i uppdrag att utreda fuskanklagelserna, kommer fram till något annat än att Ahmadijenads seger var legitim. Avgörande på kort sikt blir därmed utvecklingen ”på marken” de närmaste dygnen: om massmötena ökar i styrka och hur myndigheterna svarar på dem.
Kritiskt kan också bli hur en annan mäktig grupp, Teherans basarägare, kommer att agera. Enligt exiliranska oppositionsgrupper har tyg- och matthandlarna inlett strejker i sympati med demonstranterna. Hur basaren ställer sig har spelat stor roll förr: det var just köpmännen som anses ha gett dödsstöten åt shah Reza Pahlavis diktatur i revolutionen 1979.