VM-arenan i Rustenburg, där engelska landslaget har sitt hem under fotbolls-VM, är den enda av de syd-afrikanska arenorna som ligger i en liten by på landet. Värd för arenan står bafokengfolket, ett av de mest lyckosamma folken i Afrika.
Till skillnad från de flesta skolbarn i Sydafrika får 6-åriga Phenyo Molotso ett mål lagad mat i skolan varje dag, och hon äter förnöjt från lunchtallriken med kyckling, ris och grönsaker. Få skolor i landet har råd att servera sina elever lunch. Särskilt på landsbygden saknar många skolor till och med läromedel och ibland också lärare.
– Många andra sydafrikaner önskar att de också tillhörde bafokengfolket, säger Phenyo Molotsos lärarinna Johanna Magale med ett brett men nästan generat leende.
Finns det någon folkgrupp som tveklöst funnit sin skatt i den demokratiska sydafrikanska regnbågsnationen så är det bafokengfolket, ättlingar till den framsynte kungen Kgosi Mokgatle. I slutet av 1800-talet skickade han sina arbetsföra undersåtar till den stora diamantgruvan i Kimberly och förtjänsten använde han till att med hjälp av tyska missionärer köpa tillbaka den mark som stulits från folket av kolonialister. Under den torra, snårtäckta marken ligger i dag en av världens rikaste reserver på platinum, mer värdefullt än guld.
– Det här är samägd mark till nytta för hela bafokengfolket, framhåller nuvarande kungen Kgosi Leruo Molotlegi, kungadömets 36:e kung.
Under apartheidåren förbjöds bafokengfolket att utveckla sin egen mark, och först sedan man löst en mångårig tvist med gruvbolaget Impala Platinum 1999 kunde bafokengfolket använda sin del i vinsten från platinautvinningen för egen del. Nu driver man ett ambitiöst projekt för att uppgradera den statliga servicen i området, så att bafokengfolket i dag bland annat har ett glänsande kommunhus, gratis vatten och el för alla invånare, egen polis, ett av landets få mottagningar för våldtagna kvinnor, en elitskola under uppbyggnad och lunchmat i skolorna.
– Utbildning är vår främsta prioritet, samt sjukvård och matförsörjning. Mat gör att folk är friska och när de är friska kan de tänka ordentligt. Därefter följer infrastruktur och annat, säger Joseph Rapetsana, ordförande i bafokengfolkets styrande traditionella råd.
En av bafokengfolkets största satsningar på senare år har varit fotbolls-VM. För motsvarande 110 miljoner kronor har man uppgraderat den egna lokala stadion, så att den nu är en av landets 10 VM-arenor. Det är inte en av de mest spektakulära arenorna, men det är den enda som ligger i en liten by ute på landsbygden. Man har också byggt ett modernt och lyxigt sportcampus, där det engelska landslaget slagit sig ner för VM-turneringen. Tanken är att det i framtiden ska fostra såväl lokal talang som hyras ut till utländska idrottare för träningsläger.
– Nu inför VM har vi haft en del extra arbetstillfällen och annat, och efter VM tror jag fortfarande att det blir mer eftersom vi kan få hit andra matcher och så, spår 30-årige gruvarbetaren Kevin Homa.
Man anstränger sig verkligen för att göra VM till en fest för såväl lokalbefolkningen som det engelska landslaget och alla andra utländska besökare. På toaletterna i kommunhuset hänger ett nyhetsbrev som uppdateras varje dag, där personalen kan läsa VM-fakta och uppmanas att välkomna besökare med särskild ”bafokengvärme”.
– Här i skolan har vi fotbollströjor på oss på fredagar, vi har hängt fram flaggor och barnen blåser i sina vuvuzelor, berättar lärarinnan Johanna Magale.
Bafokengfolkets ledare är väl medvetna om att varken gruvan eller den nuvarande rikedomen kommer att räcka för alltid. Därför har man precis investerat motsvarande 460 miljoner kronor i en supermodern elitskola. Där är tanken att de 800 eleverna, varav 70 procent måste vara bafokeng, ska få en förstklassig utbildning som annars bara är tillgänglig för de allra rikaste privateleverna i Sydafrika i dag. Kanske kommer lilla Phenyo Molotso att studera där en dag. Hennes dröm är att bli polis. Bland hennes kamrater finns också ett stort antal aspirerande sjuksköterskor. Kanske finns där också ett blivande fotbollsproffs.
– Vi har serverat skollunch i tre år nu, och barnen är inte längre bråkiga eller sjuka, berättar lärarinnan Johanna Magale.