Nu står han tillsammans med sina kolleger från Berlin i den heta solen och kontrollerar alla som är på väg till stadshamnen. Här ska G8-motståndarna avsluta veckan med en gemensam manifestation.
I bakgrunden, på den lilla scenen, står en trubadur och sjunger slagdängor från ett annat ungdomsuppror, det som ägde rum för snart 40 år sedan.
Det låter en aning patetiskt. Under veckan har mycket hårdare och svängigare musik strömmat från högtalarna på lastbilsflaken.
Polisen Hans säger att han jobbat varje dag i över en vecka, ibland nio timmar i sträck, ibland sexton, det har blivit lite sömn.
En ung man kommer med en musikanläggning i en rullstol, Hans stoppar honom och stänger av musiken. Någon rusar fram och snart är ett litet bråk i gång.
- Ge polisen fredagsledigt, ryter en kraftig man i kortbyxor.
Han bär på en röd fana från den mäktiga fackföreningen IG Metall. Jag frågar honom varifrån det tyska polishatet kommer, Hans är ju bara en vanlig löntagare som gör sitt jobb.
Rüdiger Bresien, så heter den kraftige metallaren från Sydtyskland, ser lite förvånad ut över frågan. Han är i 50-års åldern, har bott hela veckan i tältlägret två mil väster om Rostock, i vanliga fall är han heltidsanställd funktionär.
Han säger:
- När man kämpat mot nynazisterna har man hela tiden haft en känsla av att polisen stått på deras sida, de har varit snabba med att ta fram batongen också, säger han.
Det långa tåget från stationen anländer ner till hamnen. Här går alla dem som deltog i blockaderna utanför Heiligendamm och som nu tagit tåget till Rostock. De tågar ner i hamnen som ett slags revolutionshjältar, - smutsiga, härjade och slitna - men segrare.
- Vi blockerade G8, vi blockerade G8, skanderar de med poliser på bägge sidor om tåget.
Det är en sanning med modifikation. Polisen lät två blockader pågå, men var skoningslös mot den tredje. Där satte man in både vattenkanoner och tårgas för att tvinga bort demonstranterna. På så vis hölls en väg öppen till toppmötet.
- Det var stundtals ganska brutalt, säger en kvinna som var med.
Av någon anledning har nästan enbart den lyckade blockaden lyfts fram - både av medierna och G8-motståndarna. Den är redan legenförklarad.
Mötet börjar. Meningen är att det ska bestå av korta ögonblicksbilder från några av dem som var med under veckans aktioner.
Toppmötet innanför det berömda Heiligendamm-stängslet, det som blev en symbol för G8-makternas avskildhet, handlade om klimatet, Afrika och andra världsproblem.
Summeringen på den lilla scenen handlar ärligt talat mest om hur man lurat de förhatliga poliserna - "die Bullen" som tyskarna säger.
När allt detta händer är lundastudenten Jonas Nygren redan hemma i Sverige. Jag träffade honom på den blockerade vägen till Heiligendamm natten till torsdagen. Demonstranterna hade bestämt sig för att stanna, Jonas hade varken liggunderlag eller sovsäck, bara en jacka.
- Vi låg sked för att värma varandra, men det blev ändå jäkligt kallt, säger han på mobilen.
Efter trettio timmar på vägen fick han nog och tog färjan hem på lördagsmorgonen.
- Jag var helt slut, säger han.
Han tycker att han haft en fantastisk vecka.
- Som en festival, fast politisk, säger han.
Han förstår att uttalandet kan misstolkas och skyndar sig att tillägga att det är "stor skillnad". Likheten är känslan av gemenskap och att man träffar en massa nya människor.
Han säger att "det var som i en film" att springa över fälten tillsammans med en massa människor på väg mot den hägrande blockadvägen.
Det var som i en bok av Orwell att utsättas för ständiga passkontroller och att dag som natt ha en polishelikopter surrande ovanför huvudet.
- Konstigt nog vande man sig snabbt. säger Jonas Nygren.
Polisuppbådet har varit massivt, det största i tysk historia. 17.000 poliser har allt som allt deltagit.
Mer än tusen personer har omhändertagits i som det heter preventivt syfte - det kan ha räckt med en halsduk för att polisen skulle misstänka att personen ifråga tänkte maskera sig någon gång.
Klockan är 17 och insatschefen Knut Abramowski ska summera veckan som gått.
Han är en man i 50-års åldern som älskar Grekland, därför har han döpt insatsen till Kavala efter den vita grekiska staden. Badorten Heiligendamm med det flotta Kempinski-hotellet går också helt i vitt.
Flera i polisledningen är på plats. Knut Abramowski sitter i mitten. Det är något spänt och ansträngt över församlingen.
Det kanske beror på att sirenerna fortfarande hörs på gatan utanför polishögkvarteret. Avslutningen nere i stadshamnen fortsatte i en spontandemonstration ut till industriområdet där några hundra personer fortfarande sitter i polisens förvar.
Rostockbon Knut Abramowski säger att det här var den svåraste uppgift han hittills ställts inför i sitt yrkesliv.
Uppgiften löstes.
Toppmötet kunde hållas utan allvarliga störningar.
Knut Abramowski är nöjd.
I fjol slog Tyskland världen med häpnad genom sitt sätt att arrangera fotbolls-VM - ett så kallat högriskevenemang.
Det märktes inte. Polisen syntes inte på gatorna, man kunde bara ana att styrkorna låg i beredskap någonstans.
Knut Abramowski deltog inte i den insatsen. Då var han i full färd med att planera för det som snart är historia.
Strategin har varit den motsatta. Polisen har synts överallt, dygnet runt. Knut Abramowski nickar.
- Jag har heller aldrig sett så många poliser på ett och samma ställe i hela mitt liv, säger han.
Det var meningen. Musklerna skulle visas.
- Provocerande? Jag tror inte att fredliga demonstranter tycker att det är provocerande att polisen finns där för att skydda dem. Det som hände förra lördagen bevisar att det var nödvändigt, säger han.
Han säger att i Rostock fanns det ett helt annat klientel än de som besökte fotbolls-VM, det handlar om 3.000 farliga våldsverkare bland alla fredliga aktivister.
För att lägga tyngd bakom orden har polisen bland annat placerat en otäck slaktarkniv, ett knogjärn och några sönderslagna polishjälmar på ett bord för att visa vad man beslagtagit och vilket våld polisen utsattes för.
Manfred Stenner är en veteran i den tyska fredsrörelsen och ingick i ledningen för den stora demonstrationen förra lördagen.
Då var han rasande och sade att det var stört omöjligt att bedriva politiskt arbete tillsammans med vissa element.
Nu säger han att skuggorna från förra lördagen bleknat, annat har kommit i förgrunden. Han tänker på de fredliga blockaderna, överhuvudtaget tycker han att veckan slagit det mesta han varit med om.
Bredden på G8-motståndet, från delar av den evangeliska kyrkan till den yttersta vänstern, överträffar 80-talets fredsrörelse. Dessutom, säger han, var siffrorna på antalet skadade från lördagen kraftigt överdrivna från bägge håll.
Manfred Stenner har sin förklaring till polisens muskelspel, syftet var att misstänkliggöra G8-motståndarna och trycket kom från regeringen. Politik helt enkelt.
Manfred Stenner pekar på sin mobiltelefon, han har haft en het linje till polisledningen under hela veckan.
När han stod på scenen på avslutningsceremonin smickrade han publiken genom att hänvisa till sina poliskontakter.
- De säger att det blev 1-0 till er, sade han och ännu en gång steg jublet i stadshamnen.