Kvinnors internationella fredsrörelse är en av flera organisationer som Suzanne Mubarak startat eller representerat. En överväldigande majoritet egyptier skulle säga att engagemanget är något som inte direkt harmonierat med makens hårdföra sätt att styra det egna landet.
Och hennes uttalade stöd för fattiga klingar helt säkert ganska tomt för de många miljoner egyptier som med nöd och näppe klarat brödfödan, samtidigt som familjen Mubarak skyfflat hundratals miljarder kronor ut ur landet till egna konton.
Mest känd är Suzanne Mubarak för sitt intensiva intresse för barn och deras framtid. Redan 1977 grundade hon sin första barnorganisation. Med åren har hon hamnat i fina sällskap som styrelseledamot och goodwillambassadör i FN-organen Unicef respektive FAO. Hon har därtill mottagit flera internationella utmärkelser för sina insatser för barn, kvinnor, fred och utveckling.
Utan att ifrågasätta uppriktigheten i hennes engagemang kan man konstatera att hennes värv är typiskt för kvinnor i hennes position, som makar till despoter med järnhand. Paul Biya blev president i Kamerun 1982, ett år efter Mubarak. Hans godtycke är i princip grundlagsstadgad och leder till en regim som beskrivs i mycket kritiska ordalag på alla fronter hos exempelvis Amnesty.
Paul Biyas fru däremot, Chantal Biya, engagerar sig bland annat i hiv-/aidsfrågan och, precis som Suzanne Mubarak, i ungas rättigheter via bland annat FN-organet Unesco. Det hindrade inte landets säkerhetsstyrkor från att med dödligt våld slå tillbaka mot just ungas demonstrationer i huvudstaden Yaoundé 2008.
Jordaniens kung Abdullah II beskrivs inte sällan som en reformvänligt sinnad monark. Att han gillar adrenalinsporter och Star Trek brukar också nämnas. Faktum är dock att sedan han tillträdde posten 1999 har makten varit fortsatt starkt koncentrerad till honom.
Den opposition som nu protesterar i landet menar att det inte är möjligt att helt skilja honom från de rådgivare och de kabinettledamöter som skott sig korruptionsvägen. En långvarig diskriminering av landets palestinska befolkning är också en källa till kritik mot kung Abdullah II.
Abdullah II:s fru är drottning Rania, känd från Europas modeveckor som den ”internationella modeikon” hon är enligt Oprah Winfreys hemsida. Oprah beskriver henne också som ”besluten att göra världen till en bättre plats för kvinnor och barn”. Engagemanget tar sig uttryck i diverse organisationer för exempelvis barns utbildning.
Mönstret känns igen. Leila Ben Ali, Tunisiens före detta presidenthustru, engagerade sig för föräldralösa barn via SOS Barnbyar såväl som för människor med olika fysiska handikapp. Samtidigt har hon, precis som drottning Rania, anklagats för korruption och för att ha fört ut en betydande del av landets guldreserv innan hon flydde.
Bahrains drottning Sabika är formellt barns och kvinnors beskyddare, hon har talat om deras rättigheter i FN:s generalförsamling och är styrelseledamot i Suzanne Mubaraks kvinnorörelse för fred. Hon engagerar sig också för bevarandet av naturen, vilket antagligen uppfattas som ironiskt då hennes familj godtyckligt rycker upp naturliga palmer och planterar om dem i sina gigantiska trädgårdar.
Historiskt sett har despoters fruar inte så entydigt ägnat sin tid åt filantropisk verksamhet, men likheten finns i åtnjutandet av kleptokratins frukter. Från färsk historia minns vi Imelda Marcos, Elena Ceausescu, Mirjana Markovic, Begum Sehba Musharraf, Michèle Duvalier och så vidare.
Men drottningar, tsarinnor, hövdingafruar, kejsarinnor i alla tider har levt det lyxliv som deras män försett dem med på folkets bekostnad. Vilken kännedom de haft eller har om rikedomens ursprung varierar säkert. Det ligger nära till hands att tro att den moderna variantens välgörenhetsarbete lindrar det eventuellt dåliga samvetet.
Men också att de blundar för det blod som finansierat jetset-livet, så som fiktionens Carmela Soprano med skygglapparna på väljer pengarna med maffiabossen Tony Soprano framför kärleken med sonens syokonsulent.