Kabul är en belägrad stad. De senaste veckorna har polis och militär genomfört en omfattande mobilisering. Längs de dammiga trottoarerna och i snart sagt varje korsning står uniformerade vakter med automatkarbiner hängande över axeln. Bilar vinkas in och kontrolleras i jakten på de bråkmakare som uttryckligen sagt sig vilja sabotera valet.
Med mindre än en vecka kvar till valet stiger temperaturen dag för dag. Trettionio män och två kvinnor finns i startfältet när afghanerna för andra gången i landets turbulenta historia väljer ny president den 20 augusti. De flesta tror på seger för den sittande presidenten Hamid Karzai, eller möjligen någon av hans två manliga huvudkonkurrenter – före detta utrikesministern Abdullah Abdullah eller Ashraf Ghani, tidigare finansminister i Karzais egen regering.
En av de kandidater som redan på förhand räknats ut är Shahla Ata, en 41-årig kvinnlig läkare och parlamentsledamot som ägnat de senaste fyra åren åt att kämpa för jämställdhet och bättre förhållanden för landets kvinnor.
Själv är Shahla Ata optimist. Hon säger att hon har det afghanska folkets stöd, och att endast en kvinna har förutsättningar att ena det splittrade landet.
– Män har styrt det här landet i tusentals år, det är de som förtrycker, terroriserar och dödar. De senaste 30 åren har Afghanistan varit i krig, makthavarna har kommit och gått men de har haft ett gemensamt: de har alla varit män. Som kvinna står jag inte i skuld till någon, därför kan jag ena det afghanska folket.
Shahla Ata skräder inte orden. I alla viktiga frågor – som säkerheten, ekonomin, den utbredda korruptionen och den växande droghandeln – har president Karzai misslyckats. Det är han som bär skulden för att landet befinner sig i det kaos som det gör, och det grundläggande problemet är den usla säkerhetssituationen, hävdar hon.
Utan säkerhet inga investeringar, utan investeringar inga jobb och utan jobb ingen inkomst. Och för den som inte kan försörja sig själv och sin familj blir kriminalitet en sista desperat åtgärd.
– Fattiga och hungriga människor är lätta rekryteringsobjekt för talibaner och andra grupper som motsätter sig en stark och väl fungerande stat, påpekar Shahla Ata.
Vad skulle då förändras med en kvinna vid makten?
– Det första jag skulle göra är att sätta mig ned och prata med de afghanska talibanerna, få dem att lägga ned sina vapen och i stället hjälpa till att bygga upp landet. Så länge vi bombar deras hus och dödar deras familjer så kommer de att växa i styrka. Det försvårar deras situation ytterligare och leder bara till att de får fler sympatisörer, förklarar Shahla Ata.
Shahla Ata kommer från en välutbildad familj. Politiskt och socialt engagemang har alltid varit en central del av familjelivet. Hon berättar att hon som barn älskade att sitta med när hennes pappa diskuterade politik med sina vänner. När familjen flyttade till den pakistanska staden Peshawar i mitten av 80-talet för att arbeta med afghanska flyktingar undan den sovjetstödda kommunistregimen ville Shahla Ata också dra sitt strå till stacken.
– Jag ville arbeta på ett sjukhus för flyktingar, men min pappa sa bestämt nej. Du är kvinna, du kan inte jobba bland män. Jag grät i en hel vecka och till slut gav pappa med sig, berättar Shahla Ata.
Parallellt med arbetet bland flyktingarna utbildade hon sig till läkare. Det sociala engagemanget växte, och när hon återvände till Afghanistan efter flera år i bland annat Pakistan och USA var hon med och startade flera skolor för fattiga barn.
Då liksom nu, i det pågående kampanjarbetet, var det små och enkla medel som gällde. Shahla Ata kunde tack vare sin läkarlön bidra med läroböcker, pennor och anteckningsblock. De sämst ställda eleverna fick även hjälp med kläder, som hon köpte åt dem i Kabuls dammiga secondhandbutiker.
För fyra år sedan valdes Shahla Ata in i det afghanska parlamentet. I dag finansierar hon sin kandidatur med hjälp av lönen från parlamentet.
Hon är en outsider, det erkänner hon. Men hon tror i motsats till de politiska experterna och folket på Kabuls gator, som till 95 procent består av män, att hon har en chans i valet.
– Sextiofem procent av människorna i det här landet är kvinnor. Det var dessa kvinnor som valde in mig i parlamentet, och som sedan uppmanade mig att ställa upp i presidentvalet. Det är för deras skull jag gör det, och jag vet att jag har deras stöd.
Situationen för Afghanistans kvinnor är en fråga som engagerar Shahla Ata. Om man bortser från den minoritet som lever i Kabul är det få som verkligen fått det bättre efter talibanregimens fall. På landsbygden har ingenting förändrats, hävdar hon.
– De lever isolerade, utan tillgång till utbildning och sjukvård. Många gifts bort medan de fortfarande är barn till män som är tre, fyra gånger så gamla som de själva, och ingen bryr sig, säger Shahla Ata.
Även för de kvinnor som fått det bättre är friheten begränsad. Visst ser man ofta flickor i tonåren som skyndar fram längs trottoarerna i Kabul med skolväskorna dinglande över sina axlar. Någon enstaka gång kan man till och med få se en kvinna som kör bil. Fortfarande är dock den heltäckande blå burkan det dominerande plagget bland frukt- och grönsaksstånden på stadens basarer.
Undantaget som bekräftar regeln är Kvinnoparken i Kabul, en fristad för kvinnor och barn som återinvigdes ett par år efter talibanregimens fall. Hit är inga män välkomna, berättar parkdirektören Kareema Salek.
– Syftet är att erbjuda kvinnorna en plats utanför hemmet där de kan träffas och umgås, idrotta eller ha picknick utan att dra till sig männens kritiska blickar, förklarar hon.
Ingången till parken, som omgärdas av höga stenmurar, bevakas av beväpnade vakter. Så fort kvinnorna kommer innanför grindarna drar de av sig burkan. De promenerar längs de gruslagda gångarna, slår sig ner i gräset och dukar upp sin matsäck medan barnen springer omkring och leker.
I parken finns även möjlighet för kvinnorna att idrotta, förklarar parkchefen Zarmeena. För 250 afghani i månaden (motsvarande 40 kronor) får de tillgång till parkens träningsanläggning med gym, fitnesspass, taekwondo, bordtennis och basket.
– De flesta som kommer hit för att idrotta är mellan 14 och 25 år, men vi har även kvinnor som passerat 40. De kommer för att de vill gå ner i vikt och hålla kroppen i trim, berättar Zarmeena.
Flest besökare är det under helgerna. Då räknas de i tusental, berättar Kareema Salek.
– Många får inte lämna sitt hem utan sällskap av sin man. De blir avsläppta utanför grinden på morgonen, och när parken stänger igen på kvällen står männen och väntar på dem. Även mer konservativa familjer tillåter sina kvinnor att komma hit, det här är deras andningshål.
I parken har kvinnorna även möjlighet att ostört handla åt sig själva och barnen. Det finns en handfull små butiker, som erbjuder allt från kläder till läsk och godis. Gemensamt för alla är att de ägs av kvinnor.
Laila, en medelålders kvinna med grova anletsdrag och vaken blick, driver sedan fem år tillbaka en klädesaffär i parken. Hon berättar att hon startade butiken för över tjugo år sedan, men att hon tvingades stänga under talibanregimen. Nu försörjer hon sin familj, totalt sex personer, genom sin affärsverksamhet.
– Hyran för lokalen är 2.700 afghani i månaden, omsättning omkring 15.000. Skräddarna som syr kläderna tar 60 procent av förtjänsten, resten går till familjen, berättar Laila.
Flera av Kabuls kvinnliga butiksägare har den senaste tiden blivit hotade av talibanerna, några har tvingats stänga. Laila berättar att hon har bra stöttning hemifrån. Hennes man uppmuntrar henne och menar att hon genom sitt arbete medverkar till att stärka de afghanska kvinnornas ställning. Vad som skulle hända om de religiösa fundamentalisterna fick ökat inflytande över politiken vill hon helst inte tänka på.
– Jag skulle förmodligen tvingas stänga min butik, och familjen skulle stå utan försörjning.