Det är sjuttio år sedan Münchenöverenskommelsen. England och Frankrike tog ett land de skapat och lovat skydda – Tjeckoslovakien – och slungade det i gapet på nazisterna. Men Goebbels skrev i sin dagbok: "Äntligen är vi en stormakt! Och nu: Rusta! Rusta! Rusta!"
Ett år senare upprepades ritualen, när Hitler och Stalin delade Polen. Men det var en huggsexa mellan två glupande ulvar, utan demokratisk medverkan och utan fagra fredsklyschor. Det är "München" som blivit den generiska termen för svekfullhet och verklighetsförnekande.
Det är inte känt vad Vladimir Putin skrev i sin dagbok när han betraktade vårt sorgearbete efter Georgiens snöpliga öde. Men hans humör torde inte ha varit sämre än Goebbels då det begav sig. Ett par dagar senare förevisade Kremls propagandadetalj Putin i segerrikt envig med en tiger en riktig tiger, nota bene, inte en europeisk papperstiger.
Det finns något tyranner begriper bättre än demokrater: den mänskliga naturen. De har kommit dit de nått genom att studera den noga, inte genom att förneka den. Chamberlain var ingen cyniker. Det var inte som när den tyske kanslern Gerhard Schröder gjorde upp under bordet med Putin om Europas energiförsörjning. Schröder visste vad han gjorde, men Neville Chamberlain trodde verkligen på sitt famösa "Fred i vår tid"!
Det ena liknar inte det andra, invänder någon. Putin kan inte erövra Europa och han planerar inga folkmord. Nej, historien upprepar sig inte. Men bara enskilda människor, aldrig mänskligheten, förmår lära av sina misstag och anpassa dem till nya utmaningar.
Raset på Wall Street har varit förutspått, inom branschen och på ledarsidor, i fem år. Ändå, med riskerna i eldskrift på väggen, trampade man på i ullstrumporna. Häromåret, när Argentina fallerade och ställde miljoner småsparare världen över på bar backe, var min reaktion: Jaha, nu köper ingen argentinska papper mer. Ekonomen Daniel Naszewski, som hörde mig, sade:
- Jodu. Om två år kommer portföljhanterare att narra småsparare att satsa på argentinska högränte-bonos, och de kommer snällt att köpa.
Han fick rätt.
För drygt femton år sedan slog Bill Clinton upp dammluckorna för historiens mest febrila handelsrusch. Kritikerna vädjade till honom att öppna USA:s marknader gradvis, i takt med demokratiska motprestationer från kineserna. Men kortsyntheten segrade. I dag är kineserna allt mindre beroende av sin export och äger en stor del av USA:s skuld.
Deras interna efterfrågan är på väg att bli tillväxtens motor och vi har spelat bort möjligheter att ge kineserna ett handtag.