WASHINGTON.
Med Nobels fredspris i handen kan president Barack Obama i bästa fall utöva ett internationellt ledarskap med stärkt moralisk kraft. Men förväntningar som är svåra att infria innebär också risk för bakslag.
Det är svårt att helt vifta bort tanken att Barack Obama får priset för att han inte är George W Bush. Den norska Nobelkommittén ser Obama som en trevlig typ efter de hårda åren med hans trilskande företrädare som bara tycktes bry sig om USA och såg global samverkan som lite fjantigt. Men även om man ser Obama som ett löfte kan det vara ett problem att han får priset så tidigt att det saknas konkreta resultat att visa upp.
Det är fint att han uppmärksammas för att han strävar efter global kärnvapennedrustning. Men vad som blir av initiativet är ännu skrivet i stjärnorna.
De utrikespolitiska frågetecknen kan läggas på hög. Även om en dialog inletts med Iran finns inga garantier för att kärnvapenspridningen kan stoppas. Liksom från Nordkorea kommer skiftande utspel från regimen i Teheran. I Pakistan, redan en etablerad kärnvapennation, sparkar man nu bakut när USA villkorar finansiellt stöd till ökad samarbetsvilja i kampen mot terrorismen. Försöken att få i gång en fredsprocess i Mellanöstern har hittills kört fast.
Även om Obama beordrat en truppreträtt från Irak tar nedtrappningen tid och landets stabilitet är inte säkrad. Det är heller inte självklart att han klarar att stänga det hårt kritiserade terrorfånglägret Guantánamo redan i januari som han lovat. Motstånd i USA-kongressen innebär även att Obama har svårt att leva upp till tidigare utfästelser när ett nytt klimatavtal ska förhandlas fram.
Därtill finns den stora utmaningen i form av Afghanistan, som han utsett till den centrala fronten i USA:s kamp mot al-Qaida och den internationella terrorismen. Mot en bakgrund av varningar om ett nytt Vietnam ska Obama nu ta ställning till militära krav på en eskalering med fler USA-trupper samtidigt som frågor ställs om hur mycket valfusk och korruption som kan accepteras i Afghanistan.
Om Nobelpriset blir till framtida hjälp för Obama är det för att det stärker hans prestige och moraliska tyngd på den globala arenan. Det kan i så fall bli lättare att pressa motsträviga parter.
För möjligen har det kommit något i skymundan att Obama inte bara styr USA mot mer internationellt samarbete, i FN och i andra multilaterala sammanhang. Han ställer även krav. Om det finns en röd tråd i hans ledarskap är det att med rättigheter följer skyldigheter. Det är ett tema som återkommer när han talar om uppfostran av sina två döttrar och säger till svarta väljare att de själva kan förbättra sin situation.
Samma sak gäller på det globala planet. När Obama för ett par veckor sedan debuttalade i FN:s generalförsamling var budskapet just detta att USA nu är berett att samarbeta men också förväntar sig att andra länder ska göra mer. Det går inte att bara sitta och vänta på USA. Alla måste ta ett ansvar, leva upp till sina globala skyldigheter. Några dagar senare – vid G 20-mötet i Pittsburgh – hotade han Iran med sanktioner och isolering om inte en nu inledd dialog leder till nukleär nedrustning.
Inrikespolitiskt i USA har priset mindre betydelse. Fredspriset är sedan tidigare omstritt. Obamas anhängare kan applådera. Hans politiska motståndare kan förlöjliga priset.
Motsättningarna har hårdnat sedan han tog över Vita huset. I slutänden är det i alla fall resultaten som räknas. Därmed är Barack Obama, till skillnad från de flesta Nobelpristagare, i den kanske inte helt lyckliga situationen att han först efter den högtidliga utdelningen måste bevisa att han är värd sin belöning.