Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Barnslavarnas räddande ängel

Han utmanar mäktiga intressen och hotas av maffian i sin kamp mot barnarbete. Dagens Nyheter har träffat fredspristagaren Kailash Satyarthi på ett barnhem i norra Indien.

Här bor pojkar som arbetat på tegelbruk och i mörka fabriker utan lön. Nu går de i skolan och lär sig att bli barn på nytt.

Under mer än 30 år har Kailash Satyarthis organisation fritagit 80 000 barnarbetare, ofta i dramatiska och riskfyllda räder.

När Kailash Satyarthi kommer in i matsalen på rehabiliteringsanläggningen Bal Ashram på landsbygden i norra Indien flockas pojkarna snabbt runt honom. Alla är tidigare barnarbetare. Pojkarna försöker överrösta varandra när han sätter sig på golvet för att äta linsröra, grönsaker och ris. 14-årige Sonu tränger sig fram för att visa att han fått alla rätt på en matematikuppgift.

– Jag missade flera skolår när jag arbetade. Nu försöker jag komma ikapp de andra, säger Sonu, som blev föräldralös och såldes som hemhjälp till en familj när han var liten.

Efter lunchen rusar pojkarna till cricketplanen. Nobelpristagaren själv dröjer sig kvar och diskar tallriken i köket. I nystruken vit tunika är han inte klädd för den indiska nationalsporten.

Kailash Satyarthi, som delar årets fredspris med den pakistanska skolflickan Malala Yousafzai, är inte de fina salongernas man. Jämfört med föregångare som Barack Obama, Kofi Annan och Martti Ahtisaari är den lågmälde indiern en idealist på gräsrotsnivå. Sedan 1980-talet har han och organisationen Bachpan Bachao Andolan fritagit 80.000 barnarbetare, ofta i samband med dramatiska räder mot tegelbruk, mattfabriker och glasindustrier.

Kampen mot barnslaveri är inspirerad av Mahatma Gandhis budskap om ickevåld, men själv har Kailash Satyarthi fått ta emot mycket stryk under fritagningsoperationerna. Han pekar på blessyrerna på den egna kroppen: ett brutet ben, en krossad ryggkota, en bruten axel och en huvudskada. Han utmanar mäktiga intressen och hotas bland annat av mattmaffian i Indien.

– Två av mina medarbetare har dödats. En slogs ihjäl och den andra dog i samband med skottlossning. Vid tillslag som riskerar att bli farliga är jag eller någon från min familj alltid med, senast det hände var några veckor sedan, säger den 60-årige Kailash Satyarthi.

Engagemanget för barns rättigheter föddes för mer än 50 år sedan, under den allra första skoldagen i hemstaden Vidisha mitt i Indien.

– Jag minns fortfarande den dagen väldigt tydligt. Jag hade fått nya kläder och nya skor. Jag var så förväntansfull. När vi kom fram satt det en pojke på trappan med en skoputsarlåda. Jag hade sett barn som arbetar tidigare, men den här dagen var kontrasten väldigt tydlig. Jag och mina kompisar gick in, men pojken satt kvar.

Kailash Satyarthi kunde inte släppa tanken på pojken. Han, som kom från ett bättre bemedlat hem, pratade först med sin lärare och sedan rektorn, men fick rådet att koncentrera sig på de egna studierna. En dag gick han fram till pojkens pappa och frågade rakt ut.

– Han svarade att de var fattiga människor, födda till att arbeta. Det störde mig mycket att jag hade rätt att drömma om framtiden medan andra barn aldrig gavs den chansen.

Kailash Satyarthi utbildade sig till ingenjör, men slutade tvärt för 34 år sedan och startade organisationen Bachpan Bachao Andolan, Rädda barndomen på svenska.

Under det tidiga 1980-talet var det få som arbetade aktivt för barns rättigheter och propagerade högljutt mot barnarbete. FN:s barnkonvention trädde i kraft först tio år senare.

– Det fanns inga upptrampade vägar att följa. Jag fick börja från början och prova mig fram.

Kailash Satyarthi blev en av förgrundsfigurerna i de internationella protesterna mot barnslaveri inom mattindustrin på 1990-talet. Han uppmärksammade att fotbollar syddes av små pojkar. I Indien har hans envisa kamp bidragit till att lagstiftningen mot barnarbete har stärkts. Barn under 14 år ska enligt lagen gå i skolan, inte arbeta.

Hur många fritagningsaktioner han själv deltagit i minns inte Kailash Satyarthi, men han håller räkning på barnen som räddats med siffror i plast på sitt högkvarter i New Delhi. När DN besökte Kailash Satyarthi första gången för 14 år sedan var antalet 55 000. Nu har man passerat 80 000.

– Det ligger omfattande planering bakom varje tillslag. När vi får tips om att det finns barn i en viss fabrik måste vi utföra rena detektivarbetet.

Ett sätt att kontrollera om informationen stämmer är att någon av Kailash Satyarthis medarbetare besöker fabriken och låtsas vara en kund. Sedan kartläggs själva byggnaden, så att det inte finns några okända bakdörrar som ägaren kan smita ut genom. Det är också viktigt att veta hur många barn som jobbar där inne, var de sover och om det finns vakter.

Vid själva tillslaget går det snabbt. Räddningsstyrkan rycker åt sig barnen och försvinner. Ibland hinner inte ägaren fatta vad som händer innan alla är borta. Ibland fritas barn som är så unga som sex år.

– Polisen och andra myndighetspersoner måste alltid vara med, så att barnen registreras ordentligt. Ibland misslyckas räderna för att någon har läckt upplysningar om att vi är på väg. Då har barnen flyttats till ett annat ställe. Eller så finns det bara fem sex barn kvar fast vi vet att de borde vara fler än 30.

Trots mer än 30 års lång kamp för barnens rättigheter har Kailash Satyarthi svårt att se någon ljusning. Han har hjälpt 10 000-tals barn, men det är ändå bara en droppe i havet. Enligt Unicef finns det i Indien 28 miljoner barn under 14 år som tvingas arbeta. Enligt Kailash Satyarthi är det verkliga antalet mer än dubbelt så högt. Den växande medelklassens behov av hemhjälp har ökat efterfrågan på barnarbetare. Och trots att polisen är med vid alla räder och ser vad som pågår i tegelbruk och fabriker är det sällan som de skyldiga ställs inför rätta.

Utbredd fattigdom och kastsystemet gör att barn på landsbygden, framför allt i norra Indien, löper störst risk att råka illa ut. Ofta dyker det upp en man som vill ta med sig ett eller flera av familjens barn till en stad. Han säger att han ska hjälpa barnen att få utbildning och sedan jobb så att de kan bidra till försörjningen. Familjen får till och med ett litet förskott på den utlovade lönen. I själva verket sätts barnen i hårt arbete utan betalning. Det kan ta flera år innan familjerna förstår att hela arrangemanget är en bluff.

Bland de 70 pojkarna som stojar och spelar cricket efter skoldagen på Bal Ashram finns det många som känner igen sig i den beskrivningen. 14-årige Samad kommer från en by i Bihar, där han vantrivdes i koranskolan.

– Jag kunde inte koncentrera mig och trodde att jag inte var tillräckligt smart. Jag började göra annat på dagarna, men jag gick hemifrån samma tid på morgnarna. Mina föräldrar märkte ingenting innan skolan hörde av sig.

Familjen, som pappan försörjde med de motsvarande 400 kronor i månaden han tjänade som böneutropare i byns moské, visste inte vad de skulle göra med Samad. Därför blev det en lättnad när en man som de tidigare sett i byn erbjöd sig att ta med Samad till New Delhi. Där skulle han få lära sig att laga mat och arbeta som gatuförsäljare.

– Tågresan var spännande och de första dagarna var mannen snäll mot mig. Den tredje ­dagen tog han med mig till en byggnad i stadsdelen ­Khanpur. När jag kom upp på övervåningen satt det 20 pojkar på golvet längs väggarna och broderade på sjalar. Jag kände igen mer än hälften av dem från min hemby. Då förstod jag på en gång att jag hade hamnat på ett dåligt ställe.

När Samad bad att få låna mobiltelefonen och ringa till sin mamma skrattade mannen åt honom. Från den dagen bestod hela livet av arbete och sömn.

– Vi arbetade från ett på dagen till långt efter midnatt med att sy färgglada mönster med små stygn. Ibland var det svårt att se ordentligt i det dåliga ljuset. Vi sov på nedervåningen. Mannens fru gav oss mat två gånger om dagen, de slog oss när de tyckte att vi arbetade för långsamt.

Samad har en vacker sångröst och mannen ville att han skulle sjunga för de andra.

– När jag vägrade fick jag stryk, men jag kunde bara inte sjunga där.

Ibland skickade mannen iväg Samad till en butik för att hämta nya sjalar och tråd. En gång blev han iakttagen av en man, som frågade varför en så liten pojke behövde så mycket tråd.

– Jag trodde att det var en polis och svarade inte. Vi hade fått lära oss att polisen ville kasta oss i fängelse. När jag gick tillbaka märkte jag att mannen följde efter mig.

Redan samma natt slog aktivisterna till mot ­fabriken och pojkarna blev fria. Samad flyttade hem, men kunde inte finna sig till rätta. Risken var stor att historien skulle upprepa sig, och i samråd mellan familjen och Bachpan Bachao Andolan har Samad bott på Bal Ashram i två år. Nu gillar han skolan och är stolt över att kunna besvara flera av frågorna på engelska, utan hjälp av tolken.

– I första hand ska barnen återförenas med sina föräldrar, men ibland tillåter inte omständigheterna det. Då finns våra tre ashram. De flesta pojkarna stannar runt ett år här på Bal Ashram, några betydligt längre. En viktig del av vårt arbete är att följa upp alla barn vi kommer i kontakt med. Ansvaret är långsiktigt, säger ­Kailash Satyarthi.

Vid sidan om cricketplanen sitter 11-åriga Rahul med sina läxböcker. Han hör också till de långvariga gästerna på Bal Ashram. Resten av hans familj arbetar av en skuld på ett tegelbruk i den fattiga delstaten Bihar. Rahul föddes in i slavarbete.

– Innan jag föddes blev min pappa sjuk och behövde ligga på sjukhus. Då blev han tvungen att låna pengar av tegelbrukets ägare. Samma sak hände när min äldsta syster skulle gifta sig och vi behövde pengar till hemgiften. Konsekvensen blev att vi måste jobba utan lön i många år, berättar Rahul.

Han går på en skola utanför rehabiliteringsanläggningen och är bäst i klassen.

– För några år sedan visste jag inte ens vad en skola var. Vi bodde vid tegelbruket med ett 50-tal andra familjer och jag har jobbat så länge jag minns. Jag hade inga leksaker, bara tegelstenar. Tegelbruket var den enda värld jag kände till.

Bruket ägs av tre bröder. Två var alltid elaka och slog arbetarna så fort de fick chansen, enligt Rahul. Den tredje yngre brodern var vekare.

– En dag när bara den yngste var där kom en grupp aktivister. De tog mig och några andra pojkar med sig. Nu måste jag fortsätta att vara duktig i skolan så att jag kan bli advokat och hjälpa mina föräldrar att bli fria. Det finns många fattiga människor som behöver hjälp av en advokat.

När det börjar skymma på den lummiga gården mellan matsalen och bostadslängorna visar 19-årige Kinsu Kumar runt en grupp utländska besökare på anläggningen. Kinsu Kumar kom i kontakt med Kailash Satyarthi som tioårig biltvättare och har hängt kvar vid fredspristagarens sida sedan dess. Han har följt med på flera utlandsresor och bland annat talat i FN i New York.

– Jag sade att barn ska gå i skolan och inte jobba. Det borde ju inte vara svårare än så, säger Kinsu Kumar.

En betydande del av Kailash Satyarthis verksamhet finansieras av donationer från Europa och USA. Bland annat har flera svenskar gett bidrag till rehabiliteringsanläggningarna. Pengarna från utlandet har gjort honom till en kontroversiell person i vissa kretsar, som anser att utvecklingen i Indien inte ska påverkas utifrån.

När Kailash Satyarthi – som den andra från Indien efter Moder Teresa (verksam i Calcutta, albansk etnicitet) – fick fredspriset var det därför långt ifrån alla som hyllade beskedet. Premiärministern Narendra Modi var dock snabb att gratulera och framhålla att kampen mot barn­arbete är viktig för hela mänskligheten.

I hemlandet är Kailash Satyarthi relativt okänd. När fredspriset delas ut i Oslo om drygt en vecka får han räkna med att hamna i skymundan för Malala Yousafzai.

– Jag är stolt över att dela priset med Malala. Hon har blivit en utbildningens ikon och sådana behövs. Om vi kommer att kunna samarbeta i framtiden vet jag inte. Hon är utsatt för hot från extremister och det gör att hennes rörlighet är begränsad, säger Kailash Satyarthi.

 

Fakta. Indien

Indien är med sina 1,2 miljarder invånare världens näst folkrikaste land efter Kina.

Enligt Unicef finns det 28 miljoner barn mellan 6 och 14 år som arbetar i Indien. Enligt fredspristagaren Kailash Satyarthi är det verkliga antalet över 60 miljoner. Fyra av fem barnarbetare kommer från byar på landsbygden

Barnarbete är vanligt på tegel­bruk, mattfabriker, glasbruk, i gruvor och inom textilindustrin. Ett stort antal minderåriga arbetar också som hemhjälp.

I Indien är det enligt lag förbjudet att barn yngre än 14 år arbetar. Landet har skrivit under FN:s barnkonvention som trädde i kraft 1990.

Flera samhällsfaktorer bidrar till att barnarbete är svårt att utrota. 400 miljoner indier lever i fattigdom och behöver de pengar som ett arbetande barn kan tillföra. Kastsystemet och religiös tillhörighet påverkar i många fall livsvillkoren. Frågan om barnarbete har inte prioriterats av politikerna.

Fakta. Så går fritagningarna till

Kailash Satyarthis organisation Bachpan Bachao Andolan har genomfört tusentals fritagningsräder sedan 1980. Omfattande detektivarbete ligger bakom varje tillslag.

För att kontrollera om tipset stämmer bevakas byggnaden under flera dagar. Ibland besöker någon av Kailash Satyarthis medarbetare fabriken och låtsas vara kund.

Finns det barn i fabriken kartläggs byggnadens alla dörrar, så att de ansvariga inte ska kunna smita. Det är också viktigt att veta hur många barn som finns i fabriken och om byggnaden är bevakad. Det är vanligt att barnen arbetar och sover i samma byggnad.

Om räden sker på natten kommer räddningsarbetarna i nedsläckta bilar. De ser till att alla flyktvägar är avskurna innan alla dörrar öppnas samtidigt. Inne i fabriken rycker räddningsarbetarna snabbt till sig barnen.

Polisen och andra myndighetspersoner medverkar alltid vid räderna, så att barnen registreras ordentligt efteråt. Ofta är också barnens föräldrar med.

Polisen får veta det exakta läget på fabriken alldeles före räden. I byar på landsbygden är polisen ofta i maskopi med fabriksägarna och ett stort antal fritagningar har misslyckats sedan informationen läckt ut. Då hinner barnen gömmas undan.

Det är fortfarande ovanligt att fabriksägare som utnyttjat barn ställs inför rätta.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.