När vi kör genom den norra delen av Negev i dallrande ökenhetta, strax utanför staden Beer Sheva, är det mesta av det flacka landskapet uppodlat. Trots namnet består öknen av gröna, konstbevattnade fält. Den utslitna klyschan om att de judiska nybyggarna har fått öknen att blomma tycks stämma här.
Men att det inte har uppnåtts utan offer syns på de fallfärdiga skjul och kåkar som passerar bussfönstret. Där lever många av Negevs ursprungsinvånare, de minst 110.000 beduinerna, Israels fattigaste och mest eftersatta medborgare.
Detta öknens stolta herdefolk har i århundraden eller årtusenden levt ett naturnära nomadiserande liv. De är på en gång araber och israeliska medborgare, och gör ofta militärtjänst, vanligen som spanare.
De flesta beduiner vill inte tvingas ihop i "townships" som de israeliska myndigheterna erbjuder. Där de lever i sina illegala byar får de ingenting av staten. Grundläggande infrastruktur saknas: skolor för barnen, sjukvård, avlopp, sophämtning och elförsörjning. Men det är ofta deras förfäders hembygd, bebodd av generationer av beduiner långt innan en modern judisk stat i Palestina var påtänkt.
Israeliska beskrivningar av beduinproblemet kan gå så långt som att förneka att beduiner alls fanns i Negev när Israel grundades 1948. Och när de omnämns kan det ske i fördomsfulla former: de är kriminella, de är opålitliga medborgare, de skaffar jättelika barnkullar, de kör omkring i stora lyxbilar.
I den välbärgade judiska villaidyllen Omer, mitt bland norra Negevs beduinbyar, har detta främlingskap och avståndstagande fått ett konkret uttryck: en hög jordvall har kastats upp på ena sidan av samhället för att invånarna ska slippa utsikten över den fattiga och fallfärdiga beduinbyn Amra, som för övrigt har en rivningsorder hängande över sig.
Ariel Sharon, dåvarande ledare för högerpartiet Likud, hävdade i ett uttalande i december 2000 att "beduinerna grabbar åt sig nytt territorium, de tuggar i sig av landets markreserver".
På 1970-talet hade samme Sharon skapat den paramilitära "Gröna patrullen", med fullmakt att riva beduintält, vräka invånare från illegala bosättningar, strikt kontrollera storleken på boskapshjordarna och, om man fann anledning till det, förstöra skördar.
I likhet med många andra palestinier flydde beduiner i stor skala i samband med kriget mellan Israel och arabstaterna 1948. Negev blev snart föremål för israelisk kolonisering, och beduinerna förlorade betesmarker för sina djur. Södra Negev tömdes på beduinstammar. Befolkningen föstes ihop på en triangelformad, av militären "sluten zon" i norra Negev, i närheten av Beer Sheva.
Invånarna i al-Grein omplacerades till sin nuvarande by 1951. Att deras by ska bort på sikt har invånarna insett.
När DN besöker byns förskola, som egentligen är ett större vardagsrum och drivs av byborna själva, reser sig de tjugo barnen obekymrat och stämmer upp sina glada ramsor.
- De vet inte att staten har beslutat att just deras hus ska rivas. Vi tillåts inte att leva efter våra urgamla traditioner, vi har fullt upp med att försöka rädda våra hem, säger bybon Ali Sheta, som är medlem av regionrådet för Negevs icke erkända byar.
Han berättar att uppmärksamheten kring beduinernas öde ändå har fått en domstol att häva rivningsbeslut på 13 av husen i al-Grein.
- Men det är svårt att vara glad eftersom 100 av våra hus har rivningsorder kvar, säger han.
Han orkar kämpa emot utvecklingen, men det gör inte alla. Två av hans grannar som delgivits rivningsorder gav upp och flyttade till en närbelägen "erkänd" kommun. Där är livet inte särskilt mycket lättare - och dessutom har släkt- och klanbanden rivits upp. Det är inte lätt för nyinflyttade nomader att anpassa sig till ett stadsliv som präglas av slum, arbestlöshet, kriminalitet och drogmissbruk.
Ali Sheta anser att den israeliska staten vill se till att ingen längre ska hålla får och kameler på det gamla sättet, för att i stället koncentreras i "townships" på en liten del av Negev.
- När vi placerades här 1951 blev vi lovade att få återvända till betesmarkerna för våra får. Men 57 år senare väntar vi fortfarande på rättvisa. De förstörde betesmarken genom att flygbespruta den med växtgiftet Roundup, men när det stoppades plöjde de i stället upp marken. Och nu vill de riva vår by för att kunna plantera skog på markerna, säger Ali Sheta.
Att beduinernas mark kan tas ifrån dem och lämnas till judiska bosättningar beror på att staten Israel inte erkänner tidigare ägarförhållanden från den turkisk-osmanska tiden och inte heller den arabiska sedvanerätt som gällde när Palestina var ett brittiskt mandat.
Men Ali Sheta berättar att så sent som 1943 fastslog de dåvarande kolonialmyndigheterna att i fall av en tvist så skulle beduinernas hävdvunna marker tillhöra dem.
- Men allt detta räknas inte. Vi förlorar alltid i domstolar. Staten stöter bort oss, och vi klassas som internflyktingar och inte som ursprungsbefolkning. Det kommer Israel att få ångra. Den unga generationens beduiner är inte så milda som vi, utan de växer upp med ett hat som en dag kommer att få dem att revoltera.
Ali Sheta talar om en "moment 22"-situation: Myndigheterna säger till honom att om han säljer sin mark kan han få köpa en annan jordlott. Men de har ju tidigare sagt att han inte äger någonting!
- Jag är medborgare i Israel, som nu fyller 60 år. Men hur kan jag glädja mig över det när jag diskrimineras och behandlas som en tredje klassens medborgare?
Någon mil västerut kommer vi till Shahabi, en annan "icke erkänd" by med 1.500 invånare. De sista kilometerna färdas vi på en bucklig jordstig. Inga riktiga vägar byggs till dessa dödsdömda byar. Det är samma bit mark som byborna har levt på och ägnat sig åt fåruppfödning på sedan långt före 1948, i hundratals år, och det finns till och med bevis i form av förfädernas gamla gravar. Men vad hjälper det?
71-årige Abu Sabila Shtewe reser sig från sin eftermiddagsbön. Han klagar på torkan som har drabbat fårskötseln.
- Men värre är att myndigheterna förföljer oss. Jag begär ingenting, men de lämnar oss inte i fred. Det enda jag vill är att regeringen erkänner vår by och låter oss stanna. Min far och farfar och förfäderna före dem bodde här, så det kan inte vara rätt att tvinga oss härifrån till nya städer, säger Abu Sabila Shtewe.
Han är orolig för att han och hans barn för alltid förlorar rätten till sin mark om de flyttar till Tel Sheva, ett nybyggt "township" som myndigheterna erbjuder.
- Och vad ska vi göra där? Hur blir det för barnen? Jag har hört att det är hemskt stor brottslighet där.
Yeela Raanan, en israelisk aktivist i regionrådet för de icke-erkända byarna i Negev, menar att myndigheterna visserligen inte gör något olagligt enligt det israeliska juridiska systemet men att staten ägnar sig åt utpressning för att få beduinerna att lämna sina marker.
- Det är samma myndighet som beslutar om all samhällsservice till beduinerna som har till uppgift att få dem att flytta in till de nya städerna.