Det var i måndags, två dygn efter det att den förödande cyklonen dragit fram över södra Burma, som en cykeltaxichaufförs ilska i Rangoon spreds via en nyhetsbyrå över världen.
Nu har det gått tre dygn till, och det står klart för nödställda burmeser som ännu inte fått hjälp att landets militärer är samtränade och effektiva i att använda våld mot det egna folket men desto långsammare när det gäller insatsen att rädda hundratusentals överlevande efter naturkatastrofen.
Invånare dör för att hjälp inte nått fram. De som klarat den akuta faran ser hur matpriserna snabbt stiger. Köerna till bensinstationerna rapporteras vara flera kilometer långa.
I detta kan finnas näring för en ny resning mot militärledingen, trots att det inte sker medan folk för närvarande har fullt upp med att klara sig en dag i taget.
Militärerna som regerat med skräck som vapen sedan 1962 är nu själva rädda för vad som sker i spåren på naturkatatsrofen. Deras filosofi har varit isolering från omvärlden. De har propagerat för en patriotisk politik som byggt på självtillräcklighet.
Vad som hänt i generalernas mötesrum de senaste dagarna kan utländska experter bara gissa. Kort efter cyklonen välkomnade de först internationell hjälp, men sedan dess har utländska hjälparbetare blivit stående i väntan på burmesiska visum.
Det kan bero på regimens vanliga hat mot omvärlden eller på att byråkratin slagit knut på sig själv eller på en kombination av båda orsakerna.
Militärjuntan insåg snabbt att den inte kunde klara räddningsarbetet på egen hand. Det hade knappast något land gjort. Samtidigt hade den omvärldens kraftiga fördömande från i höstas i färskt minne då den burmesiska militären slog ned protesterna för demokrati.
Nu står samma omvärld och bankar på dörren för att obevakad strömma in i landet. Den säger att det är av välvilja, men militärledningen är misstänksam, övertygad om att det är just misstänksamheten som hållit den kvar vid makten i 46 år.
Juntan måste tacka ja till hjälpen, annars får de folket ännu mer emot sig. Men när det är de utländska organisationerna som kommer med hjälpen är det också de som blir hjältar hos folket. Helst hade Burmas ledning tagit emot den internationella hjälpen men själv sett till att distribuera den och kunnat visa det i den statliga televisionen.
Några tror att generalerna gjort sitt bästa men inte förmått bättre. Det är en enorm förödelse som inträffat, och ingen ledning i något land kan förbereda sig på något liknande.
Klart är att naturkatastrofer kan fungera som katalysator för att förändra låsta positioner. Sju månader efter tsunamin den 26 decmeber 2004, som dödade minst 180.000 invånare, skrev den indonesiska regeringen och gerillarörelsen Gam i Aceh under fredsöverenskommelsen som avslutade en 30-årig konflikt.
Båda sidor gjorde kompromisser. Separatister beskrev det som att tsunamin hade förändrat deras synsätt, att tragedin var mycket större än gerillakriget.
Hur cyklonen i efterhand påverkar situationen i Burma kan ingen i dag räkna ut. Men generalerna försöker uppenbarligen, och det kostar tid när miljontals invånare saknar tak över huvudet.
Saktfärdigheten kan till och med bero på att de är oense när det gäller synen på den utländska hjälpen, splittrade i ledningen, men troligare är att detta bara är ett önsketänkande från omvärlden.