Den 4 september kastade den vallonske socialistledaren Elio Di Rupo in handduken. Efter två månaders försök att sy ihop en sjuparti­överenskommelse för en ny belgisk regering ansåg han sig ha nått vägs ände. Motsättningarna med N-VA, det flamländska separatistpartiet som blev största parti i valet i juni, förblev alltför stora.

Samma dag gick hans partikamrat Laurette Onkelinx, en av de vallonska socialisternas ledande företrädare, ut med ett ödesmättat uttalande.

– Vi måste förbereda oss på slutet för Belgien. Inte hoppas på det, men vara förberedda, sade Onkelinx i en intervju.

Och sedan dess har Belgiens sönderfall, de flamländska nationalisternas dröm och alla övriga partiers mardröm, allt mer börjat te sig som ett realistiskt framtidsscenario. Ja, säger statsvetaren Vincent de Coorebyter, chef för tankesmedjan CRISP, en delning av Belgien har glidit ett snäpp närmare det möjligas rike efter regeringsförhandlingarnas sammanbrott:

– Psykologiskt har vi kommit närmare förutsättningarna för en separation, konstaterar han.

Det beror på att han efter valet och de misslyckade förhandlingarna ser ”misstro” och ”irritation” mellan partier och landets båda språkgrupper, nederländsktalande flamländare och fransktalande valloner. Tonen i förhandlingarna är spänd och aggressiv.

Fast, tillägger han, man ska inte ta Laurette Onkelinx och andra vallonska socialisters uttalanden om ”slutet för Belgien” på alltför stort allvar. De är en del i det taktiska spelet inför nästa omgång förhandlingar:

– Det är ett budskap till de flamländska nationalisterna: ”Tro inte att ni kan kräva vad som helst av oss bara för att vi vill ha Belgien kvar”, säger Vincent de Coorebyter.

Men något har förändrats i debattklimatet. Överallt förs nu konkreta diskussioner om hur en delning av landet skulle gå till i praktiken. De stora franskspråkiga dagstidningarna Le Soir och La libre Belgique har haft serier och specialsatsningar om hur ”Plan B”, ett självständigt Vallonien-Bryssel skulle se ut och hur det skulle klara sig. Enligt Le Soir har även den franske Europaministern Pierre Lellouche diskret haft ett möte för att diskutera grannlandets eventuella sönderfall.

Men många utomordentligt svårlösta problem måste tacklas om Belgien skulle delas. Hur ska man dela upp Belgiens statsskuld på 330 miljarder euro? Hur ska man hantera Bryssel, i dag en självständig region med franskspråkig majoritet som ligger som en ö i Flandern och som flamländarna ser som sin huvudstad? Skulle ett självständigt Vallonien kunna få en korridor för tillträde till havet?

Och hur skulle det bli med Belgiens EU-medlemskap? Om Flandern skulle utropa självständighet skulle Rest-Belgien ärva landets EU-status, medan det nya Flandern skulle tvingas ansöka om medlemskap? Ännu krångligare skulle det bli om landet delades på något annat sätt.

Men trots allt är det bara hypoteser än. Enligt en färsk opinionsmätning vill sex av tio flamländare ha landet kvar. Och när DN en solig septemberdag frågar folk på gatan hur de ser på Belgiens framtid tror ingen riktigt på en splittring. Åtminstone inte i den närmaste framtiden.