När diktaturer faller uppstår alltid frågan om de som stödde regimerna – eller åtminstone inte motarbetade dem – medan de tycktes stabila gjorde fel. Regimerna i Tunisien och Egypten hade västmakternas stöd innan folkrevolter fällde dem. Libyens järnhårda regim har inte fått samma stöd, men Muammar Khaddafi har de senaste åren tagits in i den världspolitiska stugvärmen och känner flera västledare personligen.
När Khaddafi nu är på väg att störtas tycks väst vackla mellan att tydligt ställa sig på rätt sida om demokratin och att inte riskera att kritiseras för att åter bedriva nykolonialism.
I slutsatserna från EU:s utrikesministermöte i början av veckan uppmanade unionen ”alla parter att visa återhållsamhet”, trots att det åtminstone då enbart var Khaddafistyrkor som skjutit på demonstranter. Inom EU är det framför allt Italien som bromsat och inte velat blanda sig i Libyens angelägenheter.
Men USA:s president Barack Obama sade i onsdags att man förbereder någon typ av åtgärder tillsammans med andra, och Storbritannien trycker på för att FN ska enas om sanktioner. Även Finlands utrikesminister Alexander Stubb hör till dem som varit tydliga med att kräva tuffa åtgärder.
Den förra svenska utrikesministern Jan Eliasson (S) menar att västmakterna hade kunnat vara hårdare mot den libyska regimen utan att för den skull strypa all handel.
– Vi måste hela tiden välja sida. Jag tror det går att förena en hård linje när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati utan att avbryta kontakterna med landet, säger Eliasson till DN.se.
– Av stabilitetsskäl har Italien och andra länder drivit linjen att vi ska sitta still i båten. Men att inte leva upp till mänskliga rättighetskrav och demokrati, det är ju det som skapar instabilitet.
Hade vi kunnat påskynda processen mot demokrati?
– Det kan betraktas som inblandning i inre angelägenheter. Ibland låser sig ledarna och stoppar allt utbyte för att de tycker omvärlden lägger sig i för mycket. Men den här utvecklingen visar att vi måste visa var vi står. De här länderna måste vänja sig vid att vi tycker så här.
Eliasson säger sig inte tro på handelssanktioner som drabbar folket. Han pekar på Kubaembargot och Iraksanktionerna, där diktatorerna Castro och Saddam använt sanktionerna för att skylla eländet på omvärlden.
– Jag tror på riktade sanktioner som hindrar potentaterna att resa och skicka ut sina fruar att köpa pälsar och smycken.
I Sverige sade utrikesminister Carl Bildt i veckan i en intervju att det inte ”handlar om att stödja den ena eller den andra, det handlar om att försöka få stabilitet”, vilket väckt en storm av indignation i svensk politik.
– Det är pinsamt att inte Sverige tydligt visar att mänskliga rättigheter och demokrati måste väljas fullständigt instinktivt när en diktator skjuter sin egen befolkning och dessutom har en lång historia av repression. I detta läge behöver de ju allt stöd, säger Jan Eliasson.
Miljöpartiets Gustav Fridolin har ställt en skriftlig fråga till utrikesminister Bildt där han undrar om Sverige står neutralt mellan demokrati och diktatur. S-kvinnornas talesperson Carina Hägg är också starkt kritisk i ett uttalande, där hon ironiskt påpekar att Libyen haft stabilitet de senaste 40 åren.
Folkpartiledaren Jan Björklund (FP) kritiserar inte direkt utrikesministerns uttalande, men i ett inlägg på Folkpartiets sajt går han klart längre än sin regeringskollega:
”Demonstrationerna visar att diktatorerna i arabvärlden lever på övertid. Västvärlden, EU och Sverige måste kraftfullt stödja de som tar över.”
Socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin menar att Carl Bildts och hela EU:s hållning har varit oacceptabelt flat under de arabiska upproren. In i det längsta vägrade den svenska regeringen att kräva Hosni Mubaraks avgång i Egypten, framhåller han.
”Carl Bildts linje tycks vara att man inte tar ställning mot förtryckarna så länge de sitter kvar. Denna hållning anstår inte en svensk utrikesminister”, skriver Ahlin i en debattartikel i Aftonbladet och fortsätter:
”Diktaturer kan aldrig vara långsiktigt stabila. Demokrati däremot ger sann stabilitet, mänsklig värdighet samt ekonomisk utveckling.”
I ett debattsvar i samma tidning formulerar sig Carl Bildt själv påfallande likt såväl Urban Ahlin som Jan Eliasson:
”Frihet i Nordafrika är självfallet inget hot mot stabiliteten. Frihet och demokrati är ju själva grunden för stabilitet, viket jag haft många anledningar att påpeka.”
Bildt tillbakavisar anklagelserna om regeringens otydlighet. Regeringens primära uppgift, menar Bildt, är att tillsammans med EU försöka bidra till att få stopp på dödandet. ”Retoriken för hemmabruk får helt enkelt underordnas detta syfte.”
Kritiken mot att han inte uttryckligen har krävt diktatorn Khaddafis avgång bemöter Bildt med att påpeka att inte heller Olof Palme krävde diktatorn Gustav Husaks avgång i sitt berömda angrepp på ”diktaturens kreatur” i Tjeckoslovakien.