För drygt tjugo år sedan, berättar
Larry Gibson, reste sig Kayford Mountain 120 meter högt och skogsklätt. I dag har berget först skalperats, sedan krossats, därefter gröpts ur.
- Detta var ett paradis. Men se själva: nu bor jag vid ett månlandskap, konstaterar Gibson och slår ut med armen.
Han är en av de få som finns kvar i byn vid det som en gång var Kayford Mountain. Vi befinner oss bara 45 minuter med bil från delstatshuvudstaden Charleston, en färd som delvis gått genom de natursköna trakter som gjort West Virginia till en sån attraktion för frilufts-älskare. Vi har sett skummande bergforsar och branta klippväggar inramade av intensiv grönska. Men där vi står med det misshandlade landskapet framför oss, känns det som om resan slutat i ett slags Mad Max-framtid. I luften hänger kolpartiklar och dieselångor, i nejden hörs sprängskott och motorvrål. På marken ser vi smutsgula dumprar fara fram som retade urtidsdjur.
- Dom kör från soluppgång till solnedgång, sju dar i veckan, säger Larry Gibson, som tagit oss hit för att vi ska få se effekterna av så kallad mountaintop removal mining, brytning av kol genom avlägsnande av bergstoppar.
I stället för att bryta kolet på traditionellt vis, under jord, spränger man bort bergens toppar och frilägger kollagren med hjälp av bulldozrar och grävskopor. Det som blir över - träd, jord, växter och sprängsten - schaktas ned i dalgångarna. Över fyrahundra berg här i Appalacherna har på detta sätt sargats av dynamit. Och fler står på tur att göra det, allt för att möta industrins och hushållens efterfrågan på den billiga och lättåtkomliga energin som kolet utgör.
Protesterna mot skövlingen har hittills knappast nått utanför de fattiga gruvstater som drabbats - tvärtom har president George W Bush entusiastiskt backat upp kolindustrins planer, framför allt därför att kolbrytningen minskar USA:s beroende av importerad olja. Kolfyndigheterna i Appalacherna väntas räcka i tvåhundra år till och är ett vägande skäl till att USA kallas "kolets Saudiarabien".
- Om det här hade inträffat närmare vår huvudstad, i grönområdena dit beslutsfattarna åker för att koppla av och andas frisk luft, då skulle det ha blivit ramaskri i pressen och bergstoppsbrytningen skulle förbjudits. Men nu är vi ju i ett av de mest undanskymda områdena i nationen. Därför kan förstörelsen fortsätta, säger Larry Gibson.
Han är en kortvuxen man med rak hållning och plirande blick, närmare sextio, med ett förflutet som bilbyggare i Ohio. Men Larry Gibson har sina rötter i Kayford Mountain och sedan några år är han en av de ledande aktivisterna i kampen mot bergstoppsbrytningen.
- Min familj har bott här i 120 år. Från början hade vi nästan 600 hektar land, men så kom gruvbolagen och lurade av min farfars far nästan allt. Herregud, mina förfäder var fattiga människor, gubben kunde inte ens läsa, han var ett lätt byte för dom. Men han lyckades i alla fall behålla sextio hektar. Och med vad jorden gav, och arbete i gruvorna, har vi kunnat klara oss hittills, säger han och tillägger:
- Men jag talar inte i egen sak, den här frågan är större än om Larry Gibson ska få bo kvar på sin fädernegård. Det handlar om att vissa tar sig rätten att exploatera samtidigt som de struntar i om människor kommer i kläm. Låter vi det hända här, kommer det att hända igen, och igen.
När Larry Gibson växte upp hade Kayford Mountain närmare fyra hundra invånare, det fanns både skola och affär. Nu är bara tre avhusen bebodda året runt. Gibson härdar ut på vad som återstår av släktens ägor. Men han känner marken bokstavligt talat darra under fötterna.
- Sedan bergstoppsbrytningen började har dricksvattnet förstörts, vi tvingas hämta vatten nere i Cabin Creek en dryg mil bort, säger Larry Gibson.
När kollagret blottas och utsätts för regn frigörs bland annat svavel och giftiga tungmetaller som fälls ut i grundvattnet om det inte tas om hand på rätt sätt. Bristen på skyddande växtlighet har dessutom bidragit till att svåra översvämningar blivit allt vanligare. I West Virginia har ett fyrtiotal organisationer reagerat på bergstoppssprängningarna och dess effekter. De har gått samman i Ohio valley environmental coalition (Ovec). De har drivit kravet på ett tillfälligt stopp för markbrytningen av kol, för att låta oberoende experter granska de miljömässiga effekterna.
- Vi har haft vissa framgångar, bland annat har vi det demokratiska partiets ungdomsförbund bakom oss. Men samtidigt är det politiskt känsligt. Folk här är rädda att ännu fler jobb ska försvinna om man stoppar bergstoppsbrytningen, säger Ovecs talesman Janet Keating.
Jobben eller miljön det är frågan i West Virginias gruvdistrikt
I West Virginia, hårt drabbat av arbetslöshet, är misstron mot all slags överhet stor och historiskt grundmurad. Under förbudstiden på 1920-talet var tillverkning av hembränt, "moonshine", en viktig inkomstkälla i de fattiga bergsbyarna. Myndigheterna skickade beväpnade polisstyrkor för att stävja sprittillverkningen. Under 1900-talets första decennier rasade här de så kallade "kolgruvekrigen", där gruvarbetare som försökte organisera sig fackligt trakasserades av gruvbolagens hejdukar. Spänningarna ledde i flera fall till regelrätta eldstrider och under det tiotal år som konflikterna pågick dödades ett femtiotal av de inblandade.
I dag har gruvfacket, United Mine Workers of America (UMWA), ställt sig bakom den omstridda brytningen. Och när de demokratiska presidentkandidaterna turnerade i West Virginia i samband med försommarens primärval, talade de hellre om att investera i miljömässigt "ren" kolbrytning än om att skona bergen från fortsatt skövling. Kolgruveindustrin står bakom en påtryckargrupp, Friends of Coal ("Kolets vänner") som bland annat ordnat motdemonstrationer när bergstoppsbrytningens motståndare genomfört aktioner. Flera av dem som har sin utkomst från gruvnäringen är främmande eller direkt fientliga mot miljöprotesterna. Larry Gibson har flera gånger fått sin Dodge-pickup prejad från den smala grusvägen som leder upp till Kayford Mountain av bolagets bilar. Han har hotats med järnrör och inkräktare har försökt hänga hans hund.
- Jag bär inte den här för ro skull, säger Gibson och fiskar upp sin Glock halvautomatiska pistol ur byxfickan på overallen.
Både Larry Gibson och Janet Keating menar att det är en myt att dagbrytningen gynnar sysselsättningen.
- Det är en högt mekaniserad verksamhet, det behövs inte många att driva den, säger Keating.
Frågan om bergstoppsbrytningen skär rätt igenom både samhällen och familjer. Det märkte vi när vi stannade för en matbit i Cabin Creek och kom i samspråk med Eric Coleman, en 27-åring som arbetar i en underjordisk gruva åt Massey Energy Company, en av de större arbetsgivarna i delstaten. Gruvarbetarjobbet går ofta i arv från far till son, vilket familjen Coleman är ett levande exempel på. Eric sammanförde oss med sin far, Jerry, 56 år, och farfadern och krigsveteranen Clyde, fyllda 85.
- Tillsammans har vi jobbat närmare nittio år i West Virginias gruvor, säger Jerry med påtaglig stolthet i rösten. Jag tog med mig Eric ner i gruvan när han var fjorton år, mest för att han skulle bli avskräckt. Men när vi kom upp sa han: "Pappa, det är det här jag vill göra."
Men när det gäller "mountaintop mining" är de tre generationerna Coleman inte överens. Äldsten, Clyde, tycker att kolet ska brytas under jord, och han får medhåll av Eric:
- Om bergstoppsbrytningen inte går att göra på ett sätt som bevarar naturen, då tycker jag att man ska låta bli. West Virginia är ju känt över hela USA för sin fina natur - den vill jag att min son också ska få uppleva.
Men Jerry Coleman låter sig inte övertygas.
- Vad är viktigast, vackra bergstoppar eller att folk kan försörja sin familj? Förresten går ju ingreppen i naturen att återställa. Efter dagbrotten kommer ny växtlighet. Det kan ju också byggas bostäder och affärslokaler på områdena.