Nya massmöten är utlysta till nästa dag, som har döpts till Vredens dag. Världens blickar är vända mot Tahrirtorget i Kairo som blivit protesternas bultande hjärta.
President Hosni Mubarak och hans kumpaner inser att klockan klämtar. De kämpar nu för sin överlevnad. Men hur ska talkörerna tystas och demonstrationstågen stoppas?
Den ålderstigna skaran herrar i regimens toppskikt står inför en ny verklighet som de desperat försöker få grepp om. De sociala mediernas nätverk tycks växa som ett oöverskådligt mycel i den politiska underjorden tack vare tjänster som Facebook och Twitter. En lavin av tweets och updates ser till att information sprids i allt vidare ringar ut från revoltens centrum.
Den politiska seismografen indikerar jordbävning. Något måste göras. Kanske kan man vrida de digitala verktygen ur aktivisternas händer? Skulle det kunna återställa ordningen?
När dagen blir till natt och solen försvinner ner i öknen i väst har ett beslut fattats. Medan mörkret faller, sluts regimens järnnäve kring fiberkablar, koppartrådar, mobilmaster och alla andra länkar som utgör den egyptiska delen av det globala nätet.
Klockan 00.34 börjar järnnäven dra ut kontakten.
Drygt 1000 mil därifrån sitter en 30-årig nätverkstekniker på första parkett. Han heter Andree Toonk och är bosatt i Vancouver på den kanadensiska västkusten.
Vid sidan om sitt ordinarie arbete driver Toonk nättjänsten BGPMon. Med hjälp av den kan man kartlägga och följa förändringar i hur datatrafiken tar sig fram på internet.
Vad Toonk ser på sin dataskärm är något han aldrig sett förut. Egypten försvinner helt enkelt från kartan över det globala nätet. En efter en stängs de vägar som datapaketen normalt tar på sin väg till, från och inom landet.
Någon enkel huvudströmbrytare för nätet förfogar regimen inte över. Den egyptiska marknaden är relativt välutvecklad med ett flertal olika internetoperatörer. Den stegvisa nedstängningen tyder enligt experter på att internetoperatörerna helt enkelt kontaktades en efter en. De ställdes enligt en källa inför ett ultimatum: antingen stänger ni nätet eller så gör armén det.
Juridiskt och organisatoriskt är den egyptiska maktapparaten väl förberedd för situationen. Landet har sedan undantagstillståndet infördes 1981 befunnit sig i ett närmast rättslöst tillstånd vad gäller medborgerliga fri- och rättigheter. Och i styrelsen för NTRA, Egyptens motsvarighet till Post- och telestyrelsen, sitter representanter för både armén och säkerhetstjänsten.
Hur det gick till tekniskt att åstadkomma en blackout i det egyptiska nätet är väl dokumenterat. Internet består av otaliga mindre nät som kommunicerar med varandra. Varje nät har särskilda datorer (routrar) som sköter kontakten med angränsande nät. Man kan säga att de här routrarna hela tiden uppdaterar vägkartor åt varandra som visar på vilka adresser olika datorer just nu finns i respektive nät. (Läs mer här.)
Det är dessa vägkartor som operatörerna, på order från högsta ort, drar tillbaka, med effekten att det inte går att hitta fram till egyptiska datorer.
När egyptierna vaknar på morgonen den 28 januari är det till ett land som inte längre är en del av internet. Dessutom har stora delar av mobiltelefonnätet släckts ner.
”Internet in Egypt offline”, lyder den lakoniska rubriken på ett inlägg i Andree Toonks blogg.
Ett helt land med 80 miljoner invånare är offline – mitt under pågående revolution.
AKT 2
Den första reaktionen är rädsla, berättar Salma Said i efterhand. Hon är en 26-årig politisk aktivist som tillbringar de här dagarna på och omkring Tahrirtorget.
– Alla tänkte att om regimen stänger ner all kommunikation så här, vad planerar de då? En massaker? Att inte kunna ringa efter ambulans var hemskt, säger Salma Said till DN.se.
Men det finns ett kryphål kvar. Operatören Noor håller fortfarande trafiken igång. Varför är oklart. Enligt en förklaring beror det på att Noor har särskilt viktiga kunder, exempelvis aktiebörsen i Kairo. Andra menar att Noor anses ha så liten betydelse för privata internetanvändare.
En journalist på Daily News Egypt har ett Noorabonnemang i sin lägenhet i närheten av Tahrirtorget. Hennes hem blir snabbt högkvarter för bloggare och journalister från både Egypten och andra länder.
De ser till att texter och bilder om vad som pågår fortsätter att strömma ut till den Qatarbaserade tv-kanalen Al Jazira och andra i omvärlden – tills även Noor stänger ner.
Blackouten i Egypten blir också starten på vad som kommer att kallas en ”revolution från soffan”. Uttrycket myntas av Berlinbon Stefan Urbach, en av många nätaktivister jorden runt som går upp i full stridsberedskap så snart Mubaraks sabotage mot nätet blir känt.
Under namnet Telecomix har detta spretiga nätverk med förgreningar i många länder, inte minst Sverige, länge bedrivit digital gerillaverksamhet mot det öppna nätets fiender. För dem är det en hederssak att hitta vägar runt Mubaraks blockad. En intensiv aktivitet startar i chattrum och på wikis.
Och de lyckas – genom att damma av tekniker från internets barndom.
– Det var inget nytt, det gällde bara att komma ihåg hur man gjorde på 80-talet, säger Stefan Urbach till DN.se.
Nätaktivisterna drar nytta av det faktum att det fasta telefonnätet fortfarande är öppet och att många datorer har inbyggda modem. Ett stort antal telefonnummer över hela världen görs tillgängliga. Allt egyptierna behöver göra är att ringa upp via datorn, skriva in det öppna lösenordet ”telecomix” – sedan är de online.
För att sprida sin information in till Egypten plockar nätaktivisterna fram en annan gammal klenod.
– Vi faxade hotell, universitet, skolor – alla nummer vi kom över, säger Stefan Urbach.
Parallellt med denna gräsrotsinsats skrider också den digitala världens giganter till verket. De skarpaste ingenjörerna från Google och Twitter slår sin kloka huvuden ihop. Resultatet blir Speak2Tweet.
Även här utnyttjas det fasta telefonnätet. Egyptier kan ringa och tala in sitt budskap – som sedan tack vare den nya mjukvaran omvandlas till skrivna meddelanden som omvärlden kan ta del av på Twitter.
För Google är situationen extra laddad. Bolagets marknadschef i Egypten, Wael Ghonim, är spårlöst försvunnen sedan den 27 januari.
Medan underjordiska tunnlar grävs i cyberspace, utspelar sig dramatiska scener på Kairos gator. DN:s korrespondent Erik Ohlsson är på plats. Han beger sig till Tahrirtorget och ser stor anspänning i ansiktena på de människor som är på väg till fredagsbönen.
”Det sedvanliga trafikbullret vid Tahrirtorget har ersatts av demonstranters taktfasta rop, ambulanssirener och alltmer frekventa knallar av skjutvapen … Kring alla tillfarter står fyrdubbla led med svartklädda hjälmförsedda poliser, med plexiglassköldarna och de långa batongerna redo.”
Spänningen övergår snart i tumult. Polisen jagar demonstranter genom gränderna med vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Ändå ansluter hela tiden fler och fler till protesterna, rapporterar DN:s korrespondent. Regeringsbyggnader sätts i brand. På kvällen utfärdas utegångsförbud, men Erik Ohlsson ser från taket på sitt hotell hur det trotsas av massorna.
När mörkret faller kan man räkna till 10 döda och över 1.000 skadade – bara i Kairo. Under natten till lördagen gör president Mubarak nästa drastiska drag – han sparkar hela sin regering. Men själv sitter han kvar.
”Jag kommer att vidta alla åtgärder för att säkra landets bästa”, säger han i ett tv-tal.
Inget av detta blidkar det egyptiska folket. Med eller utan internet - protesterna fortsätter att växa under lördagen.
Under dessa timmar börjar antagligen tvivlet tränga in i huvudet på president Hosni Mubarak: Det är någonting som inte stämmer. Han har riktat hårdast tänkbara slag mot ”Facebookrevolutionen” – men när kommer effekten?
Svaret visar sig vara: aldrig.
AKT 3
DN.se har talat med ett flertal initierade personer som antingen var på plats eller på annat sätt har djupa kunskaper om revolten i Egypten. Deras bild är samstämmig: Blackouten byggde på en grav felbedömning. Utfallet blev rakt motsatt det avsedda.
– Vid tidpunkten för Mubaraks blackout hade händelserna uppnått ett momentum där revolten växte och folk rekryterades direkt på gatan utan att någon elektronisk kommunikation alls behövdes, säger Mina Zekri till DN.se.
Zekri är en egyptisk bloggare, människorättsaktivist och medieforskare som numera är bosatt i Sverige. Han anser att det var under den tidiga fasen som exempelvis Facebookgruppen ”Vi är alla Khaled Said” hade stor betydelse. Khaled Said var en egyptisk yngling som lemlästades och dog i samband med ett polisingripande. Bakom gruppen stod bland andra den gripne Googlechefen Wael Ghonim.
– ”Vi är alla Khaled Said” bidrog till att rekrytera och organisera hundratusentals unga egyptier som tidigare inte varit intresserade av politik eller varit för rädda , säger Zekri.
Men vad som delvis startade som ett fenomen på nätet omvandlades snart till en fysiskt mycket påtaglig kraft på gator och torg med sin egen inneboende dynamik. Zekri påpekar att när revolten nådde sin fulla kraft bars den till kanske tre fjärdedelar eller mer av folk som inte alls var en del av de sociala medierna – eller ens hade tillgång till datorer.
Denna bild bekräftas av Salma Said. Både hon och Zekri beskriver hur traditionella kampmetoder ersatte nätet: megafoner, flygblad, muntlig information från mun till mun.
– Vi skrev flyers som vi delade ut i de kvarter som led mest av revolutionen eftersom affärerna tvingades hålla stängt. De här människorna avskydde revolutionen eftersom de förlorade sitt uppehälle. Vi försökte nå dem och förklara att saker skulle bli bättre sedan, berättar Salma Said för DN.se.
Men det gällde också att få ut information om vad som hände till omvärlden. Den Qatarbaserade tv-kanalen Al Jaziras engagemang var avgörande menar flera av de personer som DN.se talat med.
– Revoltörer blev medborgarjournalister som använde de fasta telelinjer som var öppna och satellittelefoner för att kunna rapportera, berättar Mina Zekri.
Blackouten på nätet inte bara misslyckades med att stävja upproret – den tvärtom ökade kraften i det.
– Utan internet, utan telefoner, utan nyheter på tv visste folk som satt hemma inte vad som hände. De var tvungna att gå ut och se själva – och så blev gatorna ännu mer fulla med folk, säger Salma Said.
Den här växelverkan mellan nätet och gatan – som Mubarakregimen så gravt missbedömde – har enligt Mina Zekri funnits ända sedan den egyptiska bloggosfären växte fram kring 2004.
– Aktiviteten på nätet har alltid hängt ihop med gatuprotesterna. De är två sidor av det politiska motståndet som rör sig framåt tillsammans och reflekterar varandra.
Diktatorns dröm om en "kill switch" som i ett slag kunde släcka revolutionen var just – en dröm. Samspelet mellan människor, maskiner och idéer visade sig vara betydligt mer komplicerat än så.
EPILOG
Klockan 10.48 egyptisk tid onsdagen den 2 februari ser Andree Toonk de första tecknen på att något håller på att hända med nätet i Egypten. Några minuter senare publicerar han ett blogginlägg med rubriken ”Egypt back online”.
De följande dagarna eskalerar våldet mellan de protesterande medborgarna och polisen, som får brutalt understöd av civila Mubarakanhängare. Trots att antalet döda och skadade växer syns inga tecken på att upproret skulle mattas av.
Googles egyptiske marknadschef Wael Ghonim frisläpps måndagen den 7 februari efter att ha tillbringat två veckor med ögonbindel.
Fredagen den 11 februari kommer så beskedet alla väntat på: president Hosni Mubarak avgår och lämnar över makten till armén.
Fotnot: Förutom ett stort antal skriftliga källor har DN.se intervjuat följande personer som bidragit med underlag till artikeln: Salma Said (egyptier, politisk aktivist, bloggare), Mina Zekri (egyptier, bloggare, medieforskare), Anna Sundell (statsvetare Lunds universitet, Egyptenexpert), Nils Gustavsson (statsvetare, Lunds universitet, forskar om sociala mediers politiska roll), Javeria Rizvi Kabani (projektledare Svenska institutet, utbildar nätaktivister från Mellanöstern), Anna Jardfeldt (vd Utrikespolitiska institutet med Mellanöstern som specialområde), Stefan Urbach (tysk nätaktivist).