BLACKSBURG, Virginia.
Efter måndagens massaker domineras den tidigare så idylliska universitetsstaden Blacksburg av chock, sorg och obesvarade frågor.
Den här stan påminner lite om en svensk bruksort: 40.000 själar, naturen inpå knutarna, en huvudgata med butiker, banker, post och ett par pubar och pizzerior. Skillnaden är att här är den dominerande arbetsgivaren, som ligger mitt i samhället, ett universitet: Virginia Polytechnic Institute and State University eller i dagligt tal Virginia Tech. Ett internationellt eftertraktat lärosäte med teknisk och naturvetenskaplig inriktning. En idyll i kanten av Blue Ridge Mountains, som tycks precis lika blånande och sköna som namnet antyder.
Men i dag råder chock och förvirring i Blacksburg. Orten har hamnat på kartan på ett högst oönskat sätt, gatubilden domineras av polisbilar med blinkande blåljus och monstruösa ob-bussar tillhöriga tv-bolag från världens alla hörn.
Efter att ha kört drygt fyra timmar från Washington med nyhetsuppläsarnas smatter i öronen är det både en lisa och en plåga att parkera bilen och kliva in i St Mary's Catholic Church, en av många kyrkor i Blacksburg som på måndagskvällen håller hastigt påkomna sorgemässor för offren för massakern på Virginia Tech. Det är en lindring att se uppriktigheten och värdigheten hos fader Jim och åhörarna - närmare trehundra - som fyller kyrkorummet till sista plats. Samtidigt är det plågsamt att se den nakna sorgen. Bredvid mig står en tunnhårig man i beige sportjacka och gråter ohämmat. En rödhårig tonårsflicka med en tröja med texten "Softball rules" lutar sig mot sin pojkvän, en färgad kille i påsiga jeans.
- Vi ber för offren och deras familjer. Jag hoppas ni finner tröst i att komma hit, säger den unge fader Jim. Utanför häckar ett halvdussin tv-team, beredda att kasta sig över besökarna när mässan är över.
I konferenshallen på Virginia Tech pågår en presskonferens. På podiet sitter universitetets president Charles Steger. Han visserligen van att möta massmedierna, men då brukar det handla om framgångarna för skolans omåttligt populära lag i amerikansk fotboll, "Hokies" kallade.
Nu får han en skur av frågor från frustrerade journalister om den oförklarliga och overkligt dödliga massakern.
Varför stängde inte universitetets säkerhetsdetalj skolan omedelbart efter den första skjutningen? Varför tog uppmaningarna till elever och personal om att stanna inomhus så lång tid?
Steger försöker hålla sig lugn och neutral men hans skenande blick och orediga hår avslöjar honom. I foajén ligger senaste numret av skoltidningen, där en leende och välfriserad Charles Steger ses överlämna ett poesipris till en elev. Det hände för några dagar sedan men det kunde lika gärna handla om ett decennium tillbaka.
På parkeringsplatsen smattrar stjärnbaneret och den röd-vita skolflaggan på halv stång i den obehagligt starka blåsten. Universitetsbokhandeln har hunnit sätta upp ett plakat i skyltfönstret: "Hokie nation mourns", "Hokiestammen sörjer".
På Sharkey's, ett av studentställena längs Main Street, har en ung gäst loggat in sin bärbara dator och tittar på videoklipp från den svarta dagen. En medelålders man i omodern stickkofta sitter ensam vid ett fönsterbord och vickar sakta på sitt ölglas. En bit in i lokalen hänger två killar och en tjej över en korg med nachos.
- Du tycker kanske vi är konstiga som går ut så här efter vad som hänt, säger flickan i sällskapet. Men jag sa till Carey (hon nickar mot den ena killen) att vi kan inte låta Kevin sitta ensam på sitt rum och grubbla. Det är bättre att vara tillsammans och prata om vad som hänt. Kevin, som har en orange munkjacka med texten "Virginia Tech", nickar allvarligt instämmande.
Vinden, sorgen och de obesvarade frågorna jagar förbi i mörkret på gatan utanför.