Eftersom raketerna, främst iranska Grad-raketer, smugglades genom tunnlarna var ett av Israels primära krigsmål att förstöra tunnlarna genom flygbombning. Men tre månader efter att kriget slutade är tunnlarna i gång, enligt en välinformerad person minst 500 av de tidigare 1.000 tunnlarna. Inga vapen smugglas dock genom just denna tunnel. För det ändamålet har Hamas egna tunnlar som israelerna inte känner till. Raketbeskjutningen från Gaza har för tillfället ändå upphört i stort sett, i enlighet med den rådande vapenvilan mellan Israel och Hamas.
Denna tunnel är för livsmedel och andra varor till marknaderna i Gazaremsan. Till exempel elprylar till Abu el Abed, som kommer hit varannan vecka för att hämta sina varor. Efterfrågan i den avskurna landremsan är enorm.
– Men det är som en droppe i havet, eller som dropp till en intensivvårdspatient. Jag försörjer mig, men för Gazas ekonomi är det direkt skadligt. Pengarna går till ren konsumtion, ingen egen ekonomi kan byggas upp så.
Tunnelns ägare, en ung man som inte vågar säga sitt namn, berättar att tunneln tog nio månader att gräva. Under och efter kriget har den bombats sönder tre gånger, senast för tio dagar sedan, bara för att grävas fram igen. Han tar 50 dollar för varje stor säck som släpas med ett rep de 700 underjordiska meterna. Hälften av summan går till en partner på den egyptiska sidan, som i sin tur betalar mutor till den egyptiska gränspolisen. Andra kostnader är de palestinska arbetare som bemannar tunneln, liksom markhyra och elektricitet.
– Förhoppningsvis går det runt, men det hänger på hur mycket varor som kommer igenom.
Förstörelsen
En svartklädd kvinna sitter på ett betongblock i staden Jabaliya i norra Gaza. Varje dag kommer hon hit, sedan två månader, och slår sig ner på det som en gång var hennes hem. Men Bothina Khader, som hon heter, förstår ingenting.
– Jag tycker om att bara sitta här och minnas gamla tider och hoppas på att det här bara är en ond dröm som jag ska vakna ifrån.
Hennes man hade en kycklingfarm. De var inte rika, men levde anständigt med sin 16-årige son. Sedan kom de israeliska F16-planen och bombade i en vecka. Flygbomberna skadade huset, men sedan kom soldaterna och sprängde alla hus i luften. Hon frågar sig: Varför?
– Vi stannade hemma, eftersom de sade att de riktade sig mot Hamas. Men de slogs ju inte alls mot dem, de skadade dem inte ens. Det här var ett krig mot oss civila, vanliga bönder.
Tjugo år tog huset att bygga, men bara en timme att utplåna. Allt som finns kvar är skulderna på de lån de tog för att bygga huset.
– Döden vore bättre än det liv vi har i dag. Vi lever fortfarande i skräck, säger hon och tittar mot himlen.
Mullret från israeliska stridsflygplan och obemannade ”drönare” hörs tydligt, men de flyger så högt att de inte syns.
Bothina Khader är glad för att hennes son lever.
– Han är allt jag har kvar, jag vill skydda honom med min kropp. Men han är sjuk av ångest, han sover i stan, han vill inte komma hit och se. Han har ständig diarré, jag är rädd för att livet rinner ur honom.
Här bland ruinerna är det svårt att föreställa sig det mer eller mindre normala liv som pågick här för bara några månader sedan. På ruinen av grannhuset, som tillhörde Bothinas svåger, Mohammed Ziad Khader, sitter ett gäng tamduvor. Duvslaget är borta, men hälften av de drygt hundra duvorna har hittat hem.
Militära mål
Mitt i en tältstad i Jabaliya säger en äldre man:
– Vi sover på marken, men det är så kallt på nätterna!
Han pekar på det nylontält som han har bott i alltsedan hans hus sprängdes i luften för tre månader sedan.
– Jag har ingen säng, inte ens en filt. För att inte tala om moderniteter som gas, vatten, toalett och elektricitet.
Spåren efter de tjugotvå dagarnas krig syns inte överallt i Gazaremsan. Större delen av Gaza stad är oförstörd, och kan på sina ställen se ut som den livliga, hårdtrafikerade halvmiljonstad den är. Men i Jabaliya, ett par kilometer norröver, kunde krigets följder inte vara tydligare. Eller i industrizonen Abd Rabbo; här är varenda en av de dussintals fabrikerna förvandlad till en ruinhög.
Vad var det för slags krig som den israeliska armén ägnade sig åt i Gaza? Stridsvagnar förstår alla vad det är. Men om 200 schaktmaskiner rullar in, vad har de för uppgift?
Resultatet syns när vi kliver upp på vad som ser ut som en hög jordvall. I själva verket är det resterna av en rad begravda bostadshus. Det enda som avslöjar att det har varit bebodda hem är de rörstumpar och armeringsjärn som sticker upp ur den bruna jorden. Utsikten härifrån är fri; bortom rader av hus förvandlade till plockepinn skymtar den israeliska gränsen, och längre bort staden Sderot. Denna höjd betraktades förmodligen som strategisk ur militär synvinkel. De som hade oturen att bo här miste därför sina hem.
Invånarna som nu tvingas leva i nylontält berättar: Först besköt de alla hus med artilleri. Sedan kom soldaterna med trotyl och sprängde husen i luften. Därefter kom bulldozern och plöjde ned ruinerna i jorden.
En av dem är Ahmad Rezek J’naid. Det går inte att bedöma sanningshalten i varje detalj, men en vandring bland ruinerna lämnar inget tvivel om vad som har hänt. Av Ahmad J’naids 200 kvadratmeter stora trevåningshus, där hans storfamilj på elva medlemmar levde, återstår några betongblock som lutar betänkligt och ser ut att kollapsa när som helst. Ändå bor de flesta kvar i ruinen.
– Ja, jag vet att det är farligt, i Gaza lever människor sämre än djur. Men jag törs inte låta mina tre tonårsdöttrar tillbringa nätterna i ett litet tält.
Han berättar om det fina hus han själv hade byggt, sten för sten, kakelplatta för kakelplatta. Där han ville att hans barn skulle få leva.
Som genom ett under överlevde hela hans familj den israeliska missilattacken, som inleddes på den israeliska markoperationens andra morgon i början av januari. Familjen befann sig på övervåningen, och när Ahmad J’naid gick ner för trappan var bottenplanet helt förstört. Getterna och åsnan låg döda utanför.
– Nej, vi tillhör inte Hamas. När Ehud Olmert sade att de bara attackerade Hamas stannade vi hemma. Men de angrep oss ändå, säger Ahmad J’naid och blickar ut över förödelsen.
När kriget var över i januari fick han en bunt på 5.000 dollar av Hamas, liksom alla som fått sitt hem totalförstört.
– Men vad räcker det till? Av FN:s hjälporgan UNRWA får vi inte något stöd alls, det går bara till folk i flyktinglägren, inte till oss fastboende palestinier.
Israels blockad
Fransyskan Jessica Pourraz, platschef för Läkare utan gränser som driver ett fältsjukhus i Gaza stad, sammanfattar läget med bitter ironi:
– Före kriget i vintras var situationen dålig. Strax efter kriget kom det in stora sändningar med läkemedel, och det blev lite bättre. Men nu när vi inte längre är i fokus har läget återgått till normalt. Det vill säga katastrofalt.
Som efter varje krig i Mellanöstern har givarkonferenser ordnats, där EU och andra aktörer utlovar miljarder för att bygga upp det som Israels krigföring förvandlat till grus. Men, menar Jessica Pourraz, hur mycket man än diskuterar bistånd och nödhjälp till Gaza kommer man alltid tillbaka till det grundläggande: Blockaden.
– Israelerna släpper helt enkelt inte in de förnödenheter som behövs. Och ingenting kan bli bättre så länge det är så.
Enligt Jessica Pourraz behöver minst 500 lastbilar komma in varje dag, men på sin höjd kommer 200. Att det har följder för hälsan hos tusentals människor som sedan länge lider av brist på det mesta, krävs ingen större fantasi för att inse. Det är också israelerna som beviljar tillstånd för att släppa in läkare, vilket är en utdragen process. Viktigast av allt vore att få in byggmateriel, men sedan sommaren 2007 har Israel infört totalstopp för cement.
– Nu är så många bostäder förstörda, så många behöver tak över huvudet.
En talesman för UNRWA uppger att man bara kan få in 35–40 artiklar av de mer än 100 man skulle behöva ta in. Det kan se ut som godtycke när saker som pasta inte släpps in. Allvarligare är bristen på byggnadsmaterial och gödningsämnen till jordbruket.
– Man kan inte grunda ett liv på bara socker, matolja och salt, säger han.
Det palestinska ledarskapet
Palestinasjalen är löst virad runt huvudet. Abed Rabbo halvligger i skuggan av ett tält i södra delen av Gaza stad. Han har inget hus längre; det raserades av tre israeliska raketer. Tre av hans familjemedlemmar dödades. Det är ingen värdig tillvaro, säger han. När det blåste kraftigt i förra veckan försvann hans tält, och nu har en fransk hjälpgrupp satt upp ett nytt.
– Man måste komma hit och se med egna ögon för att förstå hur det känns att leva så här.Mitt livsverk ligger i ruiner. Men hur ska vi någonsin komma ur det här om vi palestinier inte kan hålla sams?
Han talar om splittringen bland de palestinska politiker som ska företräda honom; att de befinner sig mycket långt ifrån hans vardag.
– De skulle ha enat sig för länge sedan. Och de borde ha tagit in i kalkylen att civila drabbas av ett krig. Vårt motstånd kan ju inte göra något mot F16-plan, säger han och sänker rösten.
– Varför satte de bara upp bilder av de 49 dödade Hamasmännen på väggarna? När det var tusentals civila som dödades och skadades?
På frågan om han anser att Hamas provocerade fram kriget, svarar han inte direkt, utan säger att han i första hand anklagar israelerna. Kriget har inte ändrat spelplanen: Hamas kontrollerar Gazaremsan och Fatah styr Västbanken. I många palestiniers ögon har dock den Fatahledda palestinska myndigheten och presidenten Mahmoud Abbas (alias Abu Mazen) tappat i auktoritet, eftersom den såg ut att snarare stå på Israels än på Gazabornas sida.
– Världen ska inte lura sig själv att Abu Mazen företräder oss. Kanske han har ett visst inflytande i Ramallah, men inte här, säger en ung man i Gaza stad.
Men Khalil Abu Shammala, chef för människorättsgruppen Al Dameer, är övertygad om att även Hamas håller på att tappa i inflytande. Han berättar att sju fångar i Hamas fängelser har torterats ihjäl de senaste två månaderna.
– De beter sig som om de har befolkningen i Gaza i sitt våld, och rättfärdigar alla sina övergrepp med att de är den ”legitima” regimen. Både Hamas och Fatah har begått grova människorättsbrott, de har mördat hundratals av varandras anhängare de senaste åren. Men situationen för mänskliga rättigheter i Gaza går från dålig till ännu sämre. Bara i samband med kriget har Hamas avrättat över
50 politiska motståndare, säger Khalil Abu Shammala. När hans grupp har vänt sig till myndigheterna har man fått löfte om att anklagelserna ska utredas. Men inget har hänt.
– I valet 2006 straffade folket Fatah för dess korruption. Vid nästa val kommer Hamas att straffas, bland annat för att man gav Israel en förevändning att starta kriget, säger Khalil Abu Shammala.
Språket förlorat
Njoud al Banna har slutat tala med sin man. Han är sedan tidigare dövstum, och deras gemensamma språk var handalfabet och gester. Men sedan kriget i januari kan de inte längre kommunicera med teckenspråk som förr. Njoud fick sin högra hand söndertrasad och blev förlamad i den vänstra armen i ett bombanfall. Hon är fortfarande så chockskadad att hon inte vill tala med DN om det som hände, men det gör hennes syster Azhari:
– De bombade omkring vårt hus, så den 5 januari tog sig hela vår familj till FN-skolan i Gaza där vi trodde att det skulle vara säkert. Vi hade nu tak över huvudet, men ingen medicin och mat. Den 17 januari vaknade vi klockan tre på natten av att bli beskjutna av stridsvagnar. En granat träffade huset, alla fönster krossades. Jag förlorade medvetandet, och när jag kvicknade till var trappuppgången fylld av ett tungt rökmoln, det fanns ingen sikt och det luktade ruttet. Jag tror att det var en fosforbomb. Det gick knappt att andas och jag kröp omkring och kände mig för, tills jag stötte på en livlös barnkropp. Det var min son Abdurrahman, ovanpå honom låg losslitna köttbitar så jag trodde att han var död. Men han hade bara svimmat. Alla mina barn överlevde, men de har hemska drömmar. Fatma, min 8-åriga dotter, träffades av splitter i ansiktet. Såren syddes ihop, men hon är rädd för sin egen spegelbild.
Systern Njoud har sagt till Azhari att hon bara vill dö, ”jag har förlorat två av mina barn och min hand”, säger hon.
Fred?
Världssamfundet vill ha fred, en tvåstatslösning, där en palestinsk stat lever sida vid sida med Israel. Problemet är att ingen av parterna har vilja och förmåga att förhandla fram en lösning där båda nationernas rätt till statlig existens erkänns. Hamas på den palestinska sidan, som vill ha bort staten Israel, har sin spegelbild i ultranationalisten Avigdor Lieberman, ny israelisk utrikesminister, som vill tömma Israel på alla palestinska araber.
– Vi trodde på fred efter att Egyptens Anwar Sadat slöt fred med Israel, vi gav klartecken till Yassir Arafat när han erkände Israel, fast han aldrig hade frågat oss om lov. Vi har väntat och väntat, men freden kom aldrig, säger Jamal Dardona, ytterligare en man som hamnat i ett tält i Jabaliya. På kinden läker ännu ett sår efter granatsplitter. Hans hus blev sönderskjutet av en stridsvagnsgranat i början av januari.
– Hur ska jag nu övertyga mina barn om att fred är möjlig, när de fått sitt hem förstört? När israelerna fortsätter att bosätta sig på mark de stjäl från oss? Jag tror att det bara göder radikalisering och hat.