Paris är slutpunkten för DN:s tågresa över den europeiska kontinenten, och vi anländer till den franska huvudstaden på Frankrikes nationaldag, 14 juli.
Taxichauffören på järnvägsstationen Gare de l’Est muttrar lite när han får en adress på andra sidan Seine. Militärparaden på Champs-Elysées har just börjat, säger han, och skapar trafikstockningar som gör det svårt att ta sig över floden.
Ja, Frankrike är ett land som firar sin nationaldag med pampiga militärparader. Samtidigt är det minnet av en revolutionär samhällsomstörtning man firar. Denna 14 juli är det exakt 220 år sedan upproriska Parisbor under parollen ”Frihet, jämlikhet, broderskap” intog fästningen Bastiljen, symbol för det kungliga enväldets tyranni.
Och den revolutionära andan lever kvar i det Frankrike där strejker och protester nästan alltid möter sympati hos den breda allmänheten. Men samtidigt ses den franska republiken med sina Leclercstridsvagnar och Mirageplan som garanten för de ”republikanska värden” som Bastiljens erövrare kämpade för. Därför är 14 juli en dag av fest och nationell samling i Frankrike.
Inget symboliserar denna speciella franska anda som nationaldagens brandmansbaler, när landets brandstationer slår upp sina portar för allmänheten och vältränade unga brandmän serverar champagne och bjuder upp kvarterets damer till dans. Därför åkte DN till brandstationen i Paris tolfte arrondissement för att vara med om denna speciella nationaldagsfest.
Det ligger förväntan i luften när vi kommer till kasernen, som ligger i hörnet av Boulevard Diderot och Rue Chaligny. Ute på Boulevard Diderot rullar en kolonn med militärfordon just förbi, de åker runt i kvarteren för att visa upp sig efter paraden på Champs-Elysées. De möts med applåder från fönster och trottoarer, särskilt när kolonnen stannar till några minuter och brandmännen från stationen klättrar upp på lastbilar och stridsvagnar.
Och brandmännen är faktiskt militärer de också. Sedan 1811 ingår brandförsvaret i storstäderna Paris och Marseille i den franska armén, berättar kapten Xavier Yvenou som visar runt på stationen. Efter en diplomatiskt pinsam incident när Österrikes Parisambassad brann ner och ambassadörens hustru omkom beslutade kejsar Napoleon att brandförsvaret skulle militariseras för att bli mer effektivt och pålitligt.
Inne på den trekantiga innergården håller nu brandmännen, klädda i sina paraduniformer med ljusblå skjortor, på att göra allt klart för kvällens fest. Utryckningsfordonen har fått flytta ut på gatan för att ge plats för champagnebar i garaget. Längs 1800-talskasernens väggar finns stånd för försäljning av pommes frites, korv och läsk.
Brandmännen, ”les sapeurs-pompiers”, är kanske mest omtyckta av alla franska samhällsinstitutioner, och många unga söker sig dit. Men gallringen är hård, bara en av tio sökande får gå vidare. Numera finns det dock plats för kvinnor i det franska brandförsvaret. Av de 170 brand-”männen” på Rue Chaligny är fyra kvinnor.
Brandmansbalerna är en gammal tradition, säger kapten Yvenou:
– När man pratar med äldre människor säger de att de minns brandmansbaler från sin barndom, så de går åtminstone tillbaka till tiden kring förra sekelskiftet.
Och vad är det egentligen man firar den här dagen?
– Det är en viktig nationell festdag som stärker banden mellan armén och nationen, säger kapten Yvenou och tillägger att det är enda dagen på året som medborgarna kan få närkontakt med militären.
Och hur är det med nationaldagsfirandet i de oroliga förorterna i Seine Saint-Denis, där ungdomskravallerna startade 2005? Där verkar banden mellan invånarna och den franska republikens institutioner vara mer ansträngda. Men Xavier Yvenou försäkrar att brandmansbalerna är lika populära i förorterna som i centrala Paris.
På slaget 21 slås grindarna upp medan stationens trumpetare blåser en signal för att välkomna kvarterets invånare. Inträdet är gratis, men mitt i entrén står en insamlingstunna dekorerad i de franska färgerna. Nästan alla lägger en slant i tunnan.
Tolfte arrondissementet är vad som brukar kallas quartiers populaires. Det är inte höginkomsttagare som bor i den här delen av Paris. Och det är en blandad skara Parisbor som nu strömmar in på gården – unga och gamla, barnfamiljer och pensionärer, svarta och vita. Här kommer unga flickor i minikjol och platåskor arm i arm, här syns grånade äldre herrar som genast får hjälp att hitta en stol att slå sig ner på.
DN frågar några av de förväntansfulla festdeltagarna vad det är man firar. Jean-Pierre Lebouc, en man i 50-årsåldern, säger liksom brandkaptenen att det är en fest för nationell samling.
– Det är också ett sätt att hålla minnet levande av de krig vi gått igenom, att påminna de unga om de tider som varit, säger han.
Annie Terré, som står bredvid Jean-Pierre Lebouc, säger att festen också är ett sätt att tacka brandmännen:
– Jag har pratat med flera här som berättat att de haft brandmännen att tacka för sitt liv.
Claire Bapaume och Ophélie Colin sitter i champagnebaren med var sitt minimalt plastglas med champagne. De kommer överens om att festen på brandstationen är ett sätt att tacka brandmännen för deras insatser, men att nationaldagen också är ett sätt att fira de franska värdena – ”jämlikhet och solidaritet och så”.
Fast det återstår en del att göra, säger Claire Bapaume:
– Kvinnorna är inte jämlika med männen här i Frankrike än.
Klockan 22 kommer 20-mannabandet Orchestre de Normandie in på scenen och spelar upp till dans. Dans med diskjockey duger inte en kväll som den här, här ska det vara levande musik. Och det går lite trögt i början, men efter en timme är det fullt ös på gårdens ojämna stenläggning när invånarna i kvarteret svänger runt till orkestern, som varvar salsatoner med 80-talshittar och traditionell fransk dragspelsmusik.
Strålkastare på taket målar gården i rött, vitt och blått och folkmassan på gården tätnar hela tiden.
Ända till fyra på morgonen pågår festen.