Redan innan konjunkturen vek nedåt hade Storbritannien ett rejält underskott i de offentliga finanserna. Det var bland annat en följd av att Labourregeringen medvetet kraftigt ökade den offentliga konsumtionen. Offentligt anställda, som lärare och poliser, fick höga lönelyft under åren 1998–2006.

Men när finanskrisen slog till och den brittiska regeringen tvingades rädda bankväsendet, samtidigt som skatteinkomsterna föll, formligen exploderade underskottet. Den senaste beräkningen är att det ligger på 163 miljarder pund – runt 1.800 miljarder kronor. Det motsvarar 12 procent av bruttonationalprodukten och är i linje med läget i Grekland.

Det har också funnits i valdebatten en oro för en ”grekisk smitta”. Framför allt konservativa Tories har varnat för att finansmarknaderna kan reagera negativt om valutgången leder till att inget parti får egen majoritet i parlamentet. Pundet kommer att falla liksom börsen, samtidigt som räntorna kommer att skjuta fart uppåt.

I förra veckan tog det oberoende institutet IFS (Institute for fiscal studies) bladet från munnen och kritiserade samtliga tre stora partier för att de inte berättar för väljarna hur allvarligt läget är.

IFS har granskat valprogrammen och menar att partierna mörkar när det gäller omfattningen av skattehöjningar och nedskärningar som måste till. Enligt institutet handlar det om den största saneringen av ekonomin på en hel generation.

– Givet att den här finansiella reparationen kommer att vara den största politiska utmaningen för nästa regering, är det anmärkningsvärt hur tystlåtna samtliga de tre stora brittiska partierna har varit med att förklara hur de ska klara uppgiften, kommenterar IFS:s chef Robert Chote.