Det är inte bara skribenter och experter som famlar i mörkret när de skall tyda tecknen efter Fidel Castros avgång. Också Raúl Castros regim i Havanna trevar sig fram med största försiktighet i det inrikes- och utrikespolitiska minfält som heter Kubas framtid.
Alla vet att Kuba går mot stora förändringar. De styrandes mardröm och motståndarnas förhoppning har varit att Fidel skulle avlida plötsligt, kaos uppstå och kontrollen glida ur regimens händer. Varje abrupt förändring kan utlösa en lavin av oförutsedda händelser. Det är därför Fidels politiska sorti, som snart pågått i två år, dras ut så långt det bara går - så att hela den farliga övergången skall vara i hamn den dag Fidels timma slår.
Men att ersätta Fidel Castro med Raúl Castro är bara det första momentet i en infernaliskt komplicerad process. Är Raúl redo att röra vid regimens heliga ting: partiets ensamrätt på politiskt inflytande och statens ekonomiska beslutsmonopol?
Eller föredrar han att närma sig detta senare, utom räckhåll för storebrors kritiska blickar? För en sak är klar: Så länge Fidel Castro är vid medvetande och har sitt förstånd i behåll kommer han att låta höra sin mening, och Raúl kommer att lyssna, vem som än är president till namnet.
Kanske är detta maktskifte ett varsel om att det går utför med Fidels hälsa. Om det inte är på det viset så betyder det att Fidel och Raúl beslutat om Fidels avgång av taktiska skäl, för att konsolidera Raúls styre i inhemska och utländska ögon och avtvå det dess nimbus av temporär krislösning.
Det är tydligt att bröderna - några andra har knappast ett ord med i laget - valt att inte ta några initiativ, utan bida sin tid. Vi ser inga öppningar mot USA, ingen demokratisk charmoffensiv, inga löften om val, inga schackdrag för att rycka initiativet från oppositionen hemma och i Miami.
Vi vet mycket litet om vad som sker bakom kulisserna. Bara Nordkoreas politik är mer hermetiskt avskärmad. Det finns en handfull veteraner i toppen som tror på kommunismen och vill köra vidare på samma recept. Raúl har hört dit, men det finns tecken på att han omprövat sin militanta position. Men de allra flesta i partiet är kvitt sina ideologiska illusioner. De vill spela ett realpolitiskt, inte ett ideologiskt, spel mot USA, mot exilkubanerna och den inre oppositionen.
Dessa kommunistiska pragmatiker vill själva leda förändringen mot demokrati. De vill kunna säga, som Milosevic i Jugoslavien och som Ilescu i Rumänien: "Vi befriade er och gav er demokrati." Inte bara för att skaffa sig en fallskärm och landa i nästa system utan också för att rädda sina halsar - flera oppositionsfalanger kräver rättsliga åtgärder och hårda straff mot diktaturens högre makthavare.
Raúl Castro kommer inte att öppna systemet godvilligt utan handfasta garantier på dessa punkter. Inte bara fritt avtåg utan en plats vid bordet i den nya ordningen. Han kommer inte att nöja sig med oppositionens löften. USA kommer att tvingas ställa sig som garant för exilledarnas agerande.
Och det politiska är inte den taggigaste frågan. Hur skall ekonomin sättas på marknadsfot? Skall utbölingar få investera? Hur mycket? Vem äger kollektivjordbrukens mark? Vad sker med de hundratusentals bostäder som exilkubaner gör anspråk på men där andra bott i två generationer?
Om regimen rör sig för långsamt kommer protester förr eller senare, före eller efter Fidels död. Dessa protester blir fredliga eller våldsamma, och regimens respons blir mer eller mindre brutal. Omvärldens reaktion blir mer eller mindre engagerad, och kanske splittrad. Putins Ryssland, som nyligen helst ville glömma allt vad Kuba hette, har på sistone närmat sig Castroregimen.
Här finns så många obekanta faktorer och så många eldfängda moment att det skall till både tur och skicklighet för att inte det hela skall urarta.