Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

Brysselborna vägrar låta sig skrämmas

01:05. ”Det är viktigt för oss alla att visa att vi inte drabbas av panik” sa en ung student till DN:s utsända på plats i centrala Bryssel där hundratals samlats för en tyst manifestation.

Ilskan och sorgen är stor i Bryssel på tisdagskvällen. Hur kunde detta få hända, undrar människorna som samlats på Place de la Bourse för att tända ljus, lämna blommor och skriva färggranna hälsningar på asfalten.

Jessy Lombarts är förtvivlad och arg. Han har tagit med sig belgiska flaggan som han brer ut på torget och undrar vad som har hänt hans syster Laetitia. I morse talade han med henne i telefonen. Då var hon på Maalbeek-stationen.

– När vi pratade hörde jag en kraftig smäll. Sedan bröts samtalet och jag har inte kunnat kontakta henne igen, säger han och står omgiven av familj och vänner.

Nu har nästan åtta timmar gått sedan attentatet mot stationen och Jessy har ännu inte hört något.

– Så länge som jag inte får dåliga nyheter hoppas jag att hon mår bra. Men får jag veta att hon har dött kommer jag att börja kriga. Bara jag själv, men jag kommer att kriga

Ilskan bubblar inom honom:

– Jag är en sann Brysselbo, en äkta belgare. Vi har låtit för många utlänningar komma in i det här landet.

Foto: KENZO TRIBOUILLARDFoto: Kenzo Tribouillard

Jessy Lombarts är särskilt upprörd över att Salah Abdeslam, en av terroristerna bakom Parisattentatet som greps häromdagen, nu sitter och ”festar i en cell” som Lombarts uttrycker det.

– Var är min syster nu? Var är alla de 130 som dödades i Paris? Han, Abdeslam, måste dö. Vi borde hänga honom på Grand Place (Bryssels ikoniska torg).

Marie och Marion står och håller om varandra på trappan vid Place de la Bourse. De är inte arga, men otroligt sorgsna, och undrar också hur detta kunde hända, varför inte Belgien hade sin terrorberedskap på högsta nivå.

Foto: Mehdi ChebilFoto: Mehdi Chebil

Marie arbetar i en liten butik intill, men på förmiddagen låste innehavaren dörren. Det gick inte att ha öppet som vanligt i dag.

– Barerna är öppna. De är bra, människor behöver mötas. I morgon ska vi ha butiken öppen som vanligt, säger hon.

Kvinnorna tittar beundrande på alla hälsningar som skrivits på asfalten på olika språk: arabiska, grekiska, engelska, franska… Bryssel är en internationell stad. Någon har skrivit sitt recept på de fyra bästa metoderna att motarbeta terrorismen: le, älska, våfflor och öl.

Marie kommer från Sydfrankrike och flyttade till Bryssel för tre år sedan. För Marion är detta hemstaden. Hon har en rejäl förkylning och pratar med hes röst.

– Vi kände att vi var tvungna att gå ut och vara med andra människor, berättar Marion.

De tror att viktigast för att motverka terroristerna är att människor kommer samman, att de lyssnar på varandra och samarbetar.

Julie Becsei arbetar på ett hotell nära EU:s högkvarter, som ligger intill Maalbeek-stationen.

– Jag är här för att visa att vi inte är rädda. Att stanna hemma och låsa in oss är exakt det som skulle få dem att vinna, säger hon.

Strax efter sju på kvällen kommer EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Belgiens premiärminister till Charles Michel till Place de la Bourse. De tänder varsitt ljus och står tysta en stund. Bevakningen runt omkring dem är förvånande liten, bara enstaka beväpnade säkerhetspoliser.

Tidigare på tisdagseftermiddagen gapar gatorna i Bryssel tomma på civila. Medborgarna har hörsammat myndigheternas uppmaning att stanna hemma eller inomhus, all kollektivtrafik har ställts in, skolorna är stängda. Människor har uppmanats att inte ringa på sina mobiltelefoner, nätet är överbelastat.

– Nu är det skört. Risken är att det redan låga förtroendet för myndigheter och rättsväsende som många Brysselbor känt under det senaste halvåret, kommer att försämras ännu mer. Många har länge undrat om de haft någon som helst kontroll över läget. Vi har gått från högsta terrorberedskap till att sedan sänka garden. Och nu står vi här, med ett fruktansvärt facit i hand, konstaterar Kristina Lodding Cunningham.

På semester på behörigt avstånd från Bryssel följer Daniel, som arbetar två minuter från den terrordrabbade tunnelbanestationen, chockad utvecklingen:

– Naivt nog hade vi börjat slappna av. Livet hade mer eller mindre återgått till det vanliga. När de grep Salah Abdeslam såg vi det som ett slags bekräftelse på att nu var det nog definitivt över. Det var det uppenbarligen inte.

DN träffade Daniel och hans familj i Bryssel när det rådde undantagstillstånd i staden i november efter terrordådet i Paris. Då liksom nu höll skolorna stängda. Då upplevde de en omskakade otrygghet. Nu är det ännu värre.

– Attentaten i Paris i november kändes nära, men nu, när vår egen stad drabbas förstår vi att det ändå var långt bort. Det känns helt annorlunda när det händer så här nära, fortsätter han.

Familjen tog emot DN i sitt hem i november. Efter övervägande ville de inte ha sitt efternamn i tidningen, av rädsla för att bli en måltavla.

Foto: Mehdi ChebilFoto: Mehdi Chebil

På restaurang La Galia nära tunnelbanestationen Maalbeek, är krögaren Marcel Gillard säker på sin sak:

– Vi får inte drabbas av panik. Vi måste försöka stå ut och vi måste fortsätta leva våra liv. Och vi får inte sluta tro på att rättsväsendet kommer att gripa de skyldiga.

Fördjupning. Attackerna i Bryssel
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.