Drygt 13 månader efter förra sommarens översvämningskatastrof som lade en femtedel av Pakistan under vatten är byn Allah Dino Mirbahar i Sindhprovinsen fortfarande en sorglig syn. Bara två familjer har haft råd att bygga nya hus, de andra bor kvar i de tält som FN:s flyktingorgan UNHCR delade ut förra hösten.

– Jag kommer aldrig att glömma hur det lät när vattnet svepte fram. Ett dovt overkligt ljud, säger 50-åriga 15-barnsmamman Sajjan.

Det var sent en kväll i slutet av ­augusti förra året som byborna förstod att någonting var fel. De bor bara 100 meter från skyddsvallen till floden Indus, men nu kom vattnet forsande på deras sida. Vallen hade brustit några kilometer bort.

– Det gick väldigt fort. Vi släppte allt och sprang. Djuren fick vi lämna kvar. Korna var bundna vid träd och hade inte en chans. Getterna försvann med vattnet, berättar Sajjan.

En ung kvinna drunknade när hon dröjde sig kvar för att försöka rädda några tillhörigheter. De and­ra 400 byborna hann sätta sig i säkerhet på skyddsvallen. När det blev ljust på morgonen var hela byn dränkt, alla lerhusen var borta. Stora träd hade slitits upp med rötterna. Ett hus stack upp ur vattnet, det enda som var byggt av tegel. Av resten av byn fanns inga spår.

Allah Dino Mirbahar ligger i Thattadistriktet, inte fullt tio mil från floden Indus utlopp i havet. Thatta drabbades sent men mycket svårt av översvämningen. Allt vatten från resten av landet passerade här.

Trots att hela världen kunde se tv-bilder som visade att betydande delar av Pakistan dränkts av vattenmassorna var det ingen myndighet som varnade byborna för vad som väntade.

– Ingen trodde väl att det kunde hända här. Vallen har alltid skyddat oss tidigare, säger Sajjan.

När den första chocken lagt sig gick byborna några kilometer till staden Makli där det fanns ett läger för de drabbade.

–Vi stannade bara några dagar. Det var kaotiskt med säkert 100.000 människor samlade på ett litet fält. Det fanns inte mat och dricks­vatten så att det räckte till alla. Tälten tog snabbt slut. Samtidigt kom det bara fler och fler människor.

Stämningen var desperat, folk kämpade om mat och utrymme.

Familjerna från Allah Dino Mirbahar valde att gå hemåt. I nästan fyra månader blev skyddsvallen ovanför den bortspolade byn deras hem. På den ena sidan bredde Indus ut sig, på den andra sidan hade åkermarken förvandlats till en stor insjö.

Först hade de ingenting. Småbarnen fick ligga under ett par sängar för att komma undan solen. Vatten drack de direkt från floden. Resultatet blev att många barn fick diarré. Flera kvinnor födde barn under svåra förhållanden.

Räddningen blev de förnödenheter som militären släppte ned från helikoptrar. Mycket av innehållet gick sönder när paketen träffade marken, men de fick mat och kokkärl så de klarade sig. Sajjan skrattar när hon berättar om en händelse som i efterhand är dråplig.

– Männen i byn är fiskare. Alla båtar utom en förstördes vid översvämningen. Den sista båten var vår kontakt med omvärlden tills ett paket med förnödenheter landade på den. Båten knäcktes på mitten och gick inte längre att använda.

Efter någon månad bodde alla ­familjer i tält. Tre familjer trängde ihop sig i varje tält, men det gick bra. Livet på skyddsvallen fick vardagsrutiner även om det var mycket påfrestande.

– För min man blev ansträngningen för mycket. Han blev allt svagare och avled i november.

Det tog lång tid innan vattnet rann undan. De enorma vattenmassorna från den översvämmade Indus trycktes tillbaka av havet. Först i december kunde Sajjan och hennes grannar återvända till byn. Skeletten efter de fastbundna djuren fanns kvar.

Allt annat var borta. Tegelhuset som stod kvar hade djupa sprickor i väggarna och kunde inte användas. Familjerna satte upp de slitna tälten där husen ­tidigare hade stått.

Männen fick åtta små fiske­båtar av Rädda Barnen. När några tjänstemän från distriktet kom och skrev upp namnen på alla drabbade trodde byborna att de skulle få ekonomisk ersättning. Resultatet blev dock skralt. Hälften av byborna fick bankomatkort laddade med motsvarande 1.400 kronor.

– Vi som var snabba fick ut pengar. När de som väntade några dagar kom in till Makli var det för sent. Korten fungerade inte, berättar 41-årige fiskaren Abdul Karim.

Bara en fjärdedel av familjerna har fått den utlovade ersättningen. Abdul Karim har just byggt klart ett nytt hus av lera för sina pengar. Han är medveten om att den enkla konstruktionen inte klarar en ny översvämning.

– En del av pengarna använder jag för att hjälpa de andra. Vi måste hålla ihop, vi har ju bara varand­ra, säger Abdul Karim.

Fisket i Indus har hittills gått dåligt. Floden är sig inte lik efter översvämningen.

Några av männen tjänar lite pengar på att sälja ved. Sedan Sajjan blev änka är hon beroende av hjälp från de äldsta sönerna. Hon saknar sitt hus men är inte arg på myndigheterna över den uteblivna hjälpen.

– Jag har inte gett upp hoppet än. Det var ju så många männi­skor som drabbades, det tar tid att hjälpa alla, säger Sajjan.

– En sak som jag hoppas att alla har lärt sig är att varna människor ordentligt. Nästa gång finns det ingen ursäkt.

Inför årets monsun har stämningen varit nervös i de små byarna nära Indus.

– Det har gått hotfulla rykten om en ny stor våg. Alla har varit rädda. Jag kan komma på mig själv med att lyssna efter det otäcka ljudet av vattenmassorna.

I flera distrikt i Sindhprovinsen ser det ut som om förra sommarens katastrof är på väg att upprepa sig. De senaste veckornas kraftiga regn har lagt byar under vatten och tvingat människorna på flykt på nytt.