Jerusalem. .
Den israeliska bosättarrörelsen gör febrila ansträngningar att blockera en snar vräkning av 1.200 kolonister från 23 av Västbankens kolonier. Premiärminister Benjamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak har redan givit klartecken för evakueringen.
Båda ministrarna hoppas att evakueringen skall bromsa den hastiga urartningen av de israelisk-amerikanska relationerna.
Häromdagen kallades Israels Washingtonambassadör till USA:s utrikesdepartement där han blev tillsagd att ”Israel måste skrinlägga sina byggplaner intill Hotel Shepherd i östra Jerusalem”. Netanyahu ilsknade till. ”President Obama”, sade han, ”har gått för långt, han har glömt att det råder nationell enighet i Israel beträffande Jerusalem.”
I andra uttalanden, som väckt höjda ögonbryn i USA, har Netanyahu skyllt USA:s hårdnade position på president Obamas båda judiska rådgivare, Rahm Emmanuel och David Axelrod, om vilka Netanyahu yttrat sig kränkande. Sluggningen fortsatte i tisdags, då källor på UD i Washington uttryckte harm över att innehållet i diplomatiska samtal på hög nivå läckts till pressen.
Netanyahu sade häromdagen, med udden riktad mot USA, att araber kan köpa lägenheter i Jerusalems judiska förstäder och att det därför vore orimligt om judar inte skulle kunna köpa lägenheter i arabiska kvarter. Det är riktigt att israeliska araber köper bostäder i kvarteren Neve Yaacov och French Hill, bägge på mark som erövrades 1967. Men araber från östra Jerusalem kan inte göra det. Och ett nytt arabiskt bostadsområde inne i en judisk förort är otänkbart.
Den israeliske premiärministern har tacksamt gripit tillfället att ta strid med USA om Jerusalem – där han har allmänheten med sig. Hotel Shepherd ägs av den amerikanske bingomiljonären Irving Moskowitz, bosättarrörelsens gynnare sedan många år. Det ligger vägg i vägg med flera israeliska myndighetskontor. Netanyahu kommer näppeligen att ge efter.
Men han vet att han blir tvungen att ge efter vad gäller de bosättningar som etablerats utan tillstånd efter 2001. Över hundra kolonier har rests utan tillstånd, av vilka Israel lovat – i sju år – att avlägsna 23. Hittills är Storbritannien det enda EU-land som följt USA:s strängare linje visavi Israel. Britterna har protesterat mot bygget i Jerusalem och aviserat partiella inskränkningar i exporten av krigsmateriel. Israel har avböjt ett tidigare överenskommet amerikanskt lån av rädsla för att det skall knytas till ”gott uppförande” i fråga om bosättningarna. USA har, i likhet med de flesta länder, krävt att alla nybyggen på bosättningarna upphör.
Till skillnad från andra länder har USA också skarpt markerat sitt missnöje med att Israel fortsätter bygga ut kolonierna.
Netanyahu är inte den mest principfaste av politiker. Han har visat sig långt mer pragmatisk än sina nationalistiska väljare. Men på en punkt har han hållit rak kurs under hela sin karriär: Iran ska inte få möjlighet att utveckla kärnvapen ur sitt kärnforskningsprogram.
Han vet att kärnvapenutveckling inte går att förhindra utan USA:s hjälp eller åtminstone samförstånd. Under herrarnas första möte i Washington chockades Netanyahu över Obamas skärpa i fråga om bosättningarna. Israeliska regeringar har vant sig vid att USA:s ledare nöjer sig med kritik men undviker att ta strid om saken. Inte sedan George Bush, som var president 1989–93, har en amerikansk ledare satt bosättningarna i centrum för relationerna.
För Netanyahu, som ägnar nästan en tredjedel av all sin tid åt den iranska frågan, är det en svår jobspost att hans livsprojekt hamnat i skuggan av bosättningarna.