ANALYS. .
Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu sade på onsdagen i London att parterna kommit närmare ett utkast till att återuppta fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna.
Netanyahu träffade på onsdagen George Mitchell, USA-presidenten Barack Obamas speciella sändebud i Palestinafrågan. Det ser ut som om Netanyahu omsider accepterat det han först värjde sig mot, en sammanblandning av den iranska frågan och frågan om Israels bosättningar på palestinsk mark. I utbyte mot israeliska eftergifter om bosättningarna skulle USA sätta hårdare press på Iran.
USA vill ha med så många som möjligt i sin brett upplagda strategi, som innehåller hårdare tag mot Iran, framför allt ett totalembargo på oljeprodukter och reservdelar till raffinaderier men också israeliska löften om frysning av all kolonisering.
Det ser ut som om Ryssland, som hittills vägrat ge Obama ett handtag i fråga om Iran, nu är med i bilden, kanske genom ett löfte om ett Mellanösterntoppmöte i Moskva. Är det så skulle Irans enda kvarvarande beskyddare, Kina, få det svårare att blockera skärpta sanktioner.
Att Israel vill ha i gång förhandlingar med den palestinske presidenten Mahmud Abbas är givet. Men Abbas är ytterst försiktig. Han vet att för de israeliska nationalisterna är det resan, inte målet, som är huvudsaken. Förhandlingar med palestinierna ger Netanyahu internationell legitimitet, och han visade under sin förra regeringsperiod att han kan förhandla med palestinierna i flera år utan några resultat.
För Abbas är det tvärtom. Det är bättre för hans ställning hemmavid att fortsätta vägra träffa Netanyahu tills denne backat i fråga om bosättningarna. Abbas förhandlade var och varannan vecka med Israels förre premiärminister Ehud Olmert, som verkligen ville fred men var för svag för att leverera något av värde. Omfamningarna och ryggdunkningarna med Olmert blev efterhand en börda för Abbas, som av sina egna betraktas som en alltför böjlig israelisk-amerikansk partner.
Abbas tror inte att Netanyahu kommer att förhandla med honom i god tro. Han har därför inte råd att börja förhandla utan klara besked i fråga om bosättningarna. Han måste ha något att visa upp för de sina.
Den ende som kan avtvinga Israel ett bosättningsstopp är Obama. USA har varit långt envisare på den punkten än vad den israeliska regeringen anat men har ännu inte lyckats. Netanyahu stretar fortfarande emot och kräver undantag för Jerusalem, för vissa områden, för vissa koloniseringsprojekt.
Och även om Israel böjer sig för kraven kvarstår frågan om efterlevnaden. Tre israeliska premiärministrar har lovat USA att röja undan ett antal ”olagliga” bosättningar, hittills med magert resultat. Den mest kontroversiella ”piratbosättningen” av alla evakuerades i fjol i Hebron, men de flesta andra byggs upp igen så snart de raserats.
Det är ett ambitiöst och riskfyllt företag Obama givit sig in på. Egypten, Saudiarabien och Abbas regering i Ramallah delar Israels oro över Irans aktivism i regionen. Om USA misslyckas, och både Iran och de israeliska extremisterna går stärkta ur stålbadet, så stundar orostider.
Men en hel del tyder på att det iranska inflytandet nått sin kulmen. Utan USA:s krävande engagemang i Afghanistan, Irak och Pakistan och utan de senaste årens extraordinära oljeintäkter skulle iranierna inte vågat så djärva schackdrag i Gaza, Egypten och Libanon under året som gått. Så gynnsamma omständigheter som 2006–2008 för en expansion av Irans inflytande återuppstår inte i brådrasket.