Castros brev till Kuba

Kära kamrater,

Förra fredagen, den 15 februari, lovade jag er att jag i min nästa betraktelse skulle ta upp ett ämne av stort intresse för många kamrater. Men detta är nu snarare ett meddelande.

Tidpunkten har kommit då det är dags att nominera och gå till val för statsråd, dess president, vicepresidenter och sekreterare.

I många år har jag haft den ärofyllda uppgiften att vara president. Den 15 februari 1976 fastställdes den socialistiska författningen med fria, direkta val av över 95 procent av de medborgare som hade rätt att rösta. Den första nationella församlingen installerades den 2 december samma år, den valde senare statsråd och dess president. Dessförinnan hade jag varit premiärminister under nästan 18 år. Jag har alltid haft de nödvändiga privilegierna att driva revolutionens uppgift med stöd av den överväldigande majoriteten av folket.

Med tanke på mitt kritiska hälsotillstånd har många utomlands trott att min provisoriska avgång från presidentämbetet den 31 juli 2006, som jag lämnade i händerna på förste vicepresident min bror Raúl Castro Ruz, var definitiv. Raúl, som på egna meriter även är försvarsminister, och övriga kamrater i partiet och statsledningen var dock ovilliga att hålla mig utanför mina uppgifter på grund av min ostabila hälsa.

Det var en obekväm situation för mig med motståndare som gjorde allt för att bli av med mig, och jag ville inte böja mig för det.

Senare kunde jag återigen vinna full kontroll över mitt sinne samt få möjlighet att läsa och meditera mycket. Jag hade tillräcklig fysisk styrka för att skriva långa timmar, som jag delade med rehabilitering och program för mitt tillfrisknande. Ett grundläggande sunt förnuft fick mig att inse att denna prestation var inom räckhåll. Å andra sidan, med tanke på min hälsa, var jag noga med att undvika alla illusioner om att ett ofördelaktigt slut skulle föra traumatiska nyheter till vårt folk mitt i striden. Efter så många års kamp var det alltså min plikt att förbereda vårt folk på min fysiska och psykologiska frånvaro. Jag upphörde aldrig att signalera att det handlade om en återhämtning som "inte var utan risker".

Min önskan har alltid varit att fullfölja min uppgift till sista andetaget. Det är allt vad jag har att erbjuda.

Till mina förtroliga kamrater, som gjorde mig den enorma äran att nyligen invälja mig som medlem av parlamentet där så många viktiga beslut ska tas för vår revolution, vill jag tillkännage att jag inte kommer att sträva efter eller acceptera, jag repeterar: jag strävar inte efter och accepterar inte, befattningen som president eller överbefälhavare.

I korta brev, som på min begäran offentliggjordes, till Randy Alonso, redaktör för tv-programmet "Mesa Redonda", smög jag diskret in delar av det jag skriver i dag, även om inte ens adressaten för meddelandena insåg min avsikt. Jag litade på Randy som jag känner bra sedan han studerade journalistik, då träffade jag nästan varje vecka representanterna för universitetsstudenterna i biblioteket i det stora huset i Kohly, där de härbärgerade. I dag är hela landet självt ett enormt universitet.

Här följer några stycken ur ett brev till Randy den 17 december 2007:

"Min djupaste övertygelse är att svaren på de nuvarande problemen i det kubanska samhället - som har i snitt en tolvårig utbildning, nästan en miljon utexaminerade universitetsstudenter och verkliga möjligheter till studier utan diskriminering - behöver fler varianter på svar för varje konkret problem än vad ett schackspel kan erbjuda. Man kan inte ignorera en endaste detalj, och det handlar inte om en enkel väg om människans intelligens i ett revolutionärt samhälle ska överleva dess instinkter."

"Min fundamentala plikt är inte att hålla fast vid uppgifter, och än mindre att stå i vägen för mycket yngre personer, utan snarare att bidra med min egen erfarenhet och åsikt vars modesta värde härrör från den exceptionella era som jag levt under."

"Jag tror, liksom Niemeyer, att man måste vara konsekvent till slutet."

Brev den 8 januari 2008:

"Jag är hängiven anhängare av den 'gemensamma rösten' (en princip som bevarar ignorerade värderingar). Den lät oss undvika tendenser från länder ur tidigare socialistblock, inklusive porträttet av en enda kandidat, så ensam som så solidarisk med Kuba. Jag respekterar djupt de första försöken att skapa socialism, tack vare dem kan vi fortsätta efter den väg som vi valt."

Jag upprepade i det brevet att "jag aldrig glömmer att hela världens lycka ryms i ett majskorn."

Därför vore det ett svek mot hela mitt medvetande att ta ett ansvar som kräver en rörelseförmåga och total hängivelse som jag inte är fysisk form att kunna leverera. Det säger jag utan dramatik.

Lyckligtvis kan vår strävan fortfarande räkna med stommen av det gamla gardet och andra som var väldigt unga under de tidiga skedena av vår revolution. Några var bara barn när de anslöt till kriget i bergen och därefter, med sitt hjältemod och internationalistiska missioner, fyllde landet med stolthet. De har kompetensen och erfarenheten för att kunna utföra avlösningen. Vi kan även samordna den mellanliggande generationen som av oss har lärt sig grunderna till den komplexa och ouppnåeliga konsten hur man organiserar och leder en revolution.

Vägen kommer alltid att vara svår och kräva allas vår intelligenta ansträngning. Jag misstror ursäktandets uppenbart enkla väg och dess antites hyckleriet. Förbered er alltid för det värsta tänkbara. Att vara lika skarpsynt i framgång som fast i motgång är en princip att alltid komma ihåg. Motståndet som ska besegras är extremt starkt, men vi har lyckats under ett halvt sekel.

Jag tar inte farväl av er. Jag önskar bara strida som en idéernas soldat. Jag kommer att fortsätta skriva under titeln "Kamrat Fidels reflektioner". Det blir bara ytterligare ett vapen ni kan räkna med. Kanske kommer min röst att bli hörd. Jag ska vara försiktig.

Tack,

Fidel Castro Ruz, 18 februari 2008.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut