Endast en liten skara demokratiskt valda presidenter har så mycket makt över sina respektive länder som Hugo Chávez i Venezuela. Men 2010 kan bli början till slutet för Latinamerikas främste socialistiske ledare – popularitetssiffrorna dalar hastigt inför kongressvalet om fem månader.
Det var en pressad president som inledde Venezuelas 200-årsfirande i veckan. Bortsett från statskuppen 2002 har Chávez aldrig tidigare under sina elva år vid makten varit så tilltufsad som nu. Klockorna klämtar för landets ekonomi, menar en enad analytikerkår. Dessutom lider nationen av en omfattande energikris till följd av torkan i Guridammen, som producerar 70 procent av landets elektricitet. På senare tid har också flera inflytelserika partibröder valt att vända regeringen ryggen.
En undersökning från konsultbyrån Alfredo Keller visar att venezuelanerna skulle ha gett oppositionen en knapp majoritet i kongressen om valet hade avgjorts under årets första kvartal. Chávez stöds numera endast av omkring 40 procent av väljarna, jämfört med 63 procent i presidentvalet 2006.
Den hatiska oppositionen är däremot långt ifrån segerviss. Man varnar för att regeringspartiet PSUV när valrörelsen väl kommer igång har en stor fördel av att kunna köpa röster med hjälp av statliga medel. Under tidigare valrörelser har resursfördelningen varit mycket ojämn mellan regeringen och dess motståndare – inte minst i februari i fjol i folkomröstningen som ledde till att Venezuelas president numera kan bli omvald obegränsat antal gånger.
Hugo Chávez tid som statschef har varit makalös. År efter år har han stärkt sin makt över nationen. I dag har han nästan 100 procent av kongressen bakom sig efter det att oppositionen bojkottat det senaste valet 2005. Kongressen har sedan dess röstat igenom en rad reformer som gett regeringen och presidenten större direkt inflytande över viktiga sektorer som ekonomi och utbildning.
Chavisterna har under tiden hurrat över att oljepengarna som rasade in under de goda åren har använts till att förbättra sjukvården och skolorna för de allra fattigaste i Venezuela. Med sin retorik och karisma har presidenten dessutom pumpat in självförtroende och stolthet i underklassen. Landets ledande ekonomer ser däremot regeringens spenderarpolitik som en tickande bomb färdig att explodera i händerna på Chávez vilken sekund som helst.
I veckan publicerade Världsbanken en rapport som hyllade Sydamerikas starka återkomst efter den ekonomiska krisen. Undantaget är Venezuela som ser ut att gå mot ännu ett år av tydlig recession, enligt Världsbankens beräkningar.
I mars i år kom en annan rapport från 18 ledande ekonomer i Venezuela som förutspår en kollaps och ökad fattigdom i landet. De smular praktiskt taget sönder regeringens ekonomiska politik. Devalveringen i januari har lett till ännu högre inflation – den högsta i Sydamerika. Man pekar också på att nationaliseringen och det kyliga företagsklimatet har gjort att 40 procent av landets privata företag har lagts ned sedan 1998. Valutareserven har dessutom blivit en kassako för presidenten så fort han behöver mer pengar till sina sociala projekt, vilket försvagar den inhemska valutan på sikt, menar författarna av domedagsrapporten.
Om ekonomernas negativa prognoser fortsätter att slå in kan tiden fram till kongressvalet den 26 september bli gastkramande för Chávez.