Onsdag morgon
Morgon. Soldis. Refshalevej. En laduliknande byggnad med grön slamfärg. En trappa upp arbetar en storväxt man med kort skägg och vita snickarbyxor. Det är Nils Vest, svenskfödd ingenjör och dokumentärfilmare.
Nedför en trappa kommer en nyvaken kvinna i nattlinne med håret åt alla håll. Det är skådespelaren Britta Lillesøe som också driver Christianias kulturförening.
- Jag skrev en text till klockan fem i morse, säger hon, himlar med ögonen och sätter på en stor tekanna.
Hon flyttade till Köpenhamnsområdet Christianshavn i mitten av 60-talet. Det var högkonjunktur.
- Jag mötte arbetare, fiskare, ficktjuvar, fattiga konstnärer och hemlösa. Alla vägar ledde till Christianshavn. Allt var möjligt. Det var hippierörelse och antikärnvapen.
I slutet av 60-talet började arbetare och unga Christianhavnsbor leta efter grönområden. Bakgårdarna var slitna och mörka. Ett stort plank som omgärdade artilleriets halvtomma kasernområde vid Bådsmandsstræde målades med texten "Hellre barn som gungar än kanoner som sjunger". 1969 samlades en stor grupp människor framför kasernen och började riva planket. Britta Lillesøe var med då folk hämtades från de ockuperade kollektivhusen Sofiegården i närheten.
- Vi knuffade, hej och hå, vi ville göra civil olydnad och skaffa lekplats till barnen. Till slut föll planket, säger hon.
Militären kom och byggde upp det igen. Det revs och brändes sedan flera gånger och våren 1971 flyttade några in i en kasernbyggnad. Positiva tidningsartiklar fick sedan allt fler människor att söka sig dit.
- Vi var svarta får från alla klasser, säger Britta Lillesøe.
1972 beslutade regeringen att Christiania skulle vara "ett socialt experiment" i tre år.
- Det var som ett äventyrsland, en vit fläck fem minuter från Rådhusplatsen, berättar Nils Vest, sopar bort några träflisor från det nytillverkade diskmaskinsutrymmet och stoppar tumstocken i byxorna.
Britta och Nils hade flyttat runt några år när ena änden av magasinet på Refshalevej blev ledigt 1982.
Onsdag eftermiddag
Uppe på vallgravshöjden ligger det rivningshotade huset Den varme kartoffel. Här bor 27-åriga Majya Kartoffel tillsammans med två väninnor. Tydlig lukt av ved och fukt. Hon är cirkusdirektör och clown i Cirkus Spectaculum.
- Jag bor här för att här har jag min frihet och möjlighet att göra det som gör mig glad, säger Majya vars mor bodde i fristaden en period som ung.
Majyas ögon bär en svag slöja av trötthet.
- Jag blir här så länge jag kan och har lust. Det kollektiva med konsensusdemokrati, många möten, press från regeringen och ständiga förhör och poliskontroller sätter hela tiden toleransen på prov, säger hon och berättar om det toalettlösa huset med enbart kallt vatten.
- Det är kallt om vintern, jag måste hugga ved varje morgon och elda. Många glömmer det för att det ser så idylliskt ut utifrån.
Det hänger dockor och rockringar på väggarna. Ett trådlöst modem står på en högtalare.
- Jag känner en liten fruktan hela tiden. Om inte Christiania finns längre, finns inte jag heller här. Men jag vill inte ha en Volvo och fem skrikande ungar. Jag har behov av ett vildare liv.
Onsdag kväll
Regnpölarna på Christianias gator blänker svagt. Mörkret mellan husen ger en känsla av landsbynatt. Den nya gatubelysningen som smedjan gjort har ännu inte kommit upp.
Nils Vest har lagat en asiatisk currygryta. Han berättar om det lilla rummet de byggde först.
- Vi sov där hela familjen med en nyfödd och en tvååring. Vi hade ingen toalett, inte el eller vatten. Men vi ville att våra barn skulle uppleva mångfalden härute.
Han pratar om att det sedan
regeringsskiftet blivit allt svårare för honom att få ekonomiskt stöd för filmer om Christiania. Däremot går det bra för hans
arkitekturfilmer om bland annat Vor Frues Kirke och lustslottet Rosenborg.
Det är lite kvar att göra i diskmaskinshörnan. Elinstallation och marmorskiva ska på plats.
Nils slår lite ursäktande ut med handen.
- Förr skulle man leva så enkelt som möjligt men vi har så många besökare, politiker och andra, och det blir så mycket disk, säger han och drar handen över skägget.
Torsdag förmiddag
Loppebyggnadens södra ände. Lise Post Skjøth Madsen har hämtat dagens postsäck på Köpenhamns centralposthus och sorterar nu breven i allas fack. Hon har bott i Christiania i snart fyra år. För tre år sedan tvingades Christianiaborna slopa sitt gamla adresssystem som de haft i över 30 år och ersätta det med husnummer. Dessförinnan hade alla formellt samma adress, Bådsmandsstræde 43. De flesta christianiter hade också avsagt sig sina borgerliga efternamn och tagit namn efter vad de sysslade med eller var de bodde.
- Det var lättare förr, säger Lise Post. Då var vi ett kollektiv, det nya är skit.
Hon spelar också munspel och sjunger i två band.
- Jag är ny här, frisk och oförstörd. Men jag är mycket uppmärksam på hur jag reagerar för att inte bli fast. Jag tänker inte bo här för evigt, jag ska vidare. De flesta christianiter borde göra detsamma.
Torsdag eftermiddag
Kruthuset på Börneengen i Nordområdet.
I det bastanta magasinet från 1688 med enmeterstjocka väggar bor 37-åriga Rikke Brandstrup med sin man och fyra barn som alla är födda i huset. I plastbassängen badar sonen Buster.
För 37 år sedan flyttade mamman Liz Gimle till Christiania. En dramatisk skilsmässa fick henne att fly dit.
- Här låg taggtråd längs gatorna som jag och barnen kröp igenom, berättar hon.
De hittade ett tomt hus på 30 kvadratmeter med ett litet loft. Där bodde hon med fyra barn utan el och vatten i sex år.
- Vi levde helt utanför samhället. Vi hade gemensamhetsbad varje fredag, vi stöpte stearinljus på kvällarna, kokade tygblöjor på spisen och hämtade vatten i dunkar på vintern. Vi sydde kläder för hand och min pojkvän tillverkade barnens träskor. Men det var en frivillig fattigdom. Pengar betyder inte så mycket, säger Liz Gimle som tidvis fick samla tomflaskor för att försörja sina barn.
I dag har krutmagasinet fått större fönster som dottern Rikke bankade ut med mejsel och hammare. Men taket läcker fortfarande varje gång det regnar. Bakom huset driver Rikke en hästgård. Hon tänker fortsätta det livsprojekt hennes mor påbörjade.
- Jag lever för mina barn, vi har det fattigt men jag sover gott om natten, säger Rikke Brandstrup.
Det som stör deras idyll är livet kring turistgatan Pusher Street. De gamla haschbodarna försvann 2004, en av dem står nu på Nationalmuseum, men fortfarande sker försäljning även om det är mer dolt.
Den pågående konflikten med regeringen oroar också.
- Drömmen om att vara oberoende av restriktioner och regler finns fortfarande. Vi kan inte heller söka lån för att bygga klart eftersom vi nu är olagliga enligt regeringen. Det är frustrerande, säger hon och torkar Buster med en vit handduk.
Familjen Brandstrups liv har till viss del normaliserats. De har fått el, vatten och kloak och staten kräver nu att hon och de andra ska följa fastighets- och byggnadslagstiftningen.
- Jag har ibland tänkt att nu skiter jag i det här. Det är för mycket jobb, inga pengar och alla hot. Men det är som kvicksand, man kommer inte ut, säger Rikke Brandstrup och skrattar.
Rikkes dotter Mathilde kommer förbi. Hon ska börja sista året i gymnasiet. Hon tycker att hennes uppväxt var fin. Hon tog ridturer på vallgraven, seglade och gjorde kanotutflykter på dess vatten.
- Men förra året låg jag en kväll och grät i sängen i min pojkväns lägenhet ovanför posten. Polisen hade skjutit tårgas, jag fick en sten i huvudet och folk sprang runt med påkar. Jag tror inte Christiania kommer att hålla så länge, det kommer att förändras och det har redan skett stora förändringar sedan jag växte upp.
Allan Børneeng Lausten sågar i en hundrakilos återanvänd ekstock. Det ska bli en liten altan.
- Det är fint att gå ut på ängen här, man är tillsammans och hälsar på alla. Men det är också fint med en terrass, ett litet privat rum där man kan dra sig tillbaka.
Han sätter sig vid köksbordet i det som en gång var en barack men nu är ett luftigt modernt rum. Allt är byggt utan bygglov. De enda han har frågat är grannarna. Hans röda hår matchar hans gamla Roskilde-t-tröja.
Allan Børneeng är aktiv i Christianias Byggekontor. Med ett 40-tal deltidsanställda tar de hand om vägunderhåll, fastighetsskötsel, avfall och de mikrokrediter på 24.000 kronor utan ränta som bland annat används till bostadsrenoveringar.
Kontoret driver flera projekt med alternativ energi, biologisk avloppsrening, avancerad sopsortering och effektiv vattenkontroll där minsta toalettläcka upptäcks.
- När vi för 20 år sedan sade att skräp är guld tyckte alla att vi var idioter, men avfall är en stor resurs, säger Allan Børneeng.
Torsdag kväll
Innergården Omeletten i Mælkebøtten. På en stenbänk värmd av en nedgående sol sitter 31-åriga Helene Jörgensen. Hon har just försökt få på sin nyfödda dotter en mörkröd liten tröja men fingrarna fastnar hela tiden.
- Det är lättare med dockor, skrattar hon. Sedan ammar hon sin dotter, som ännu inte fått något namn, tyst.
Så kommer också Helenes mor Lene och den höggravida systern Liv ut och sätter sig.
- Det var bra att växa upp här. En stor lekplats, det var fritt, gott och tryggt. Det var lite som en Astrid Lindgren-barndom, säger Helene Jörgensen.
Hon studerar internationella relationer på Roskilde universitet och vill helst jobba med biståndsfrågor. Dotterns framtid finns ofta i hennes tankar.
- Jag hoppas att hon vill bo här. Men det är inte bara fantastiskt här. De massiva polisinsatserna, tårgasen, periodvis har det varit en krigsskådeplats. Det är inte bara polisen som ställer till det. Det finns också kriminalitet och hasch. Men om regeringen på allvar vill kasta ut folk blir det kamp igen. Då är det inte så roligt med små barn. Ibland funderar jag på att flytta men jag är så privilegierad som kan bo här och varken jag eller mina föräldrar har så mycket pengar. Jag tror bara jag har möjlighet att flytta till något sämre.
Nils Vest serverar currygryta från onsdagen i den lilla trädgården. Uppe i huset är sågspånet borta och den exklusiva tyska diskmaskinen har börjat surra. Britta Lillesøe berättar om teatern och om primalskriken de genomförde för några år sedan, varje kväll klockan 18, med kända kulturpersonligheter som förropare och grannen som blåste i en jättelur. Hon tittar på klockan och skriker ett försiktigt aaahhhh rakt ut och fnissar.
- Men man måste skrika med hela kroppen, annars hjälper det inte, säger hon.