Från Berlinmurens fall och kalla krigets slut och fram till för bara ett par år sedan var den politiska kartan i Centralamerika och Karibien ett hav av konservativt och nyliberalt blått med en liten, om än för USA:s regering irriterande, röd prick på Kuba.

Den tiden är förbi. För drygt två år sedan återvände den gamle sandinistledaren Daniel Ortega till rodret i Nicaragua, och i Guatemala, Honduras, Haiti, Panama, Domikanska republiken och Costa Rica sitter numera socialdemokratiska eller socialliberala ledare vid makten.

I söndags följde El Salvador efter när drygt 51 procent av väljarna röstade fram FMLN:s kandidat, den förra tv-journalisten Mauricio Funes, till presidentposten.

Det är en helomvändning som heter duga.

Gör man som amerikanska försvarsanalytiker och räknar in även norra Sydamerika, det vill säga Colombia och Venezuela, i USA:s strategiska närområde – ibland kallat stormaktens ”bakgård” – framträder vad som närmast måste ha räknats som ett mardrömsscenario bland rådgivarna till Ronald Reagan under kalla krigets heta dagar på 80-talet.

Hugo Chávez maktövertagande i Venezuela 1999 var början på en vidgning av den ideologiska spännvidden i latinamerikansk politik. Med tiden har det lett till att det likhetstecken mellan vänster och våldsamheter som inpräntades i Centralamerikas befolkningar under inbördeskrigen fått ge vika.

Skälen till det är inte bara att vänstern numera, med undantag för gerillorna i Colombia, lagt vapnen på hyllan och i stället satsat på röstsedeln. Förklaringen finns också i Vita huset, som från att under kalla kriget ha stött många av de brutala högerregimerna gått till att föra en politik som gett de demokratiska institutionerna i regionen tid att mogna.

Under George W Bushs ledning visade dock USA litet intresse för Latinamerika, något som gett Ryssland och Kina möjlighet att flytta fram sina positioner. Nu väntar därför en svår uppgift för Barack Obama när han ska försöka återvinna förtroendet bland sina grannar i syd.