Planerna på ett cyberangrepp mot Iran föddes enligt dagstidningen Haaretz i slutet av 90-talet då Israels säkerhetstjänst Shin Bet hackade sig in i styrsystemet för en israelisk oljedepå, en övning som blev en milstolpe.
- När vi kommit in i systemet insåg vi att vi inte bara kunde komma över hemlig information utan också utlösa explosioner genom att leda om oljan i ledningarna, säger en av veteranerna från övningen till tidningen.
Sedan dess har Israel utvecklat ett projekt med mål att stoppa det iranska atomprogrammet; att genom ett avancerat datorintrång stänga ner ärkefiendens kärnanläggningar utan att en enda kula behöver avlossas.
Att ha ett alternativt angreppssätt blir allt viktigare i ett område där ett konventionellt angrepp kan leda till nya konflikter och där Israel dessutom är under stark amerikansk press att inte utlösa ett storkrig i regionen.
Israels enheter för cyberkrigföring är tätt kopplade till underrättelsetjänsten och landets civila IT-industri. Enligt David Lindahl, ingenjör på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), tillhör grupperna världens främsta.
- Israel har väldigt många attacker mot både civila och militära system. De är bra på att hålla igång systemen oavsett hur många som försöker hacka dem. Vad det sedan innebär att de kan göra helt offensivt vet jag inte.
Han framhåller dock att det är svårare att förstöra ett kärnkraftverk än att öka trycket i en oljedepå. Dels för att konstruktionerna är olika men också för att stor kunskap krävs, inte bara om datorer utan också om kraftverket.
- Jag måste till exempel veta hur jag får systemet att öppna pump nummer tretton. Men jag måste också veta att det verkligen är pump nummer tretton jag vill öppna. Allt beror på hur stor skada man vill åstadkomma.
Lindahl tror att Irans atomanläggningar är effektivt skyddade, både fysiskt och elektroniskt. Därför är det inte troligt att Israel kommer att kunna hacka sig in på traditionellt sätt utan måste hitta andra vägar.
Ett realistiskt scenario är att Israel använder sig av de firmor som levererar utrustning till Iran. Då kan de förse sin fiende med preparerade datorer.
- Kan de komma åt leverantörerna av datorerna och lägga in program som är designade att åstadkomma skada så får de iranierna att själva bära in de här grejorna. Då tror jag att man kan åstadkomma betydligt större skada.
Enligt David Lindahl är detta en metod som använts bland annat av USA.
- CIA bröt sig vid ett tillfälle in i en container och bytte ut hårddiskar på ett datorsystem som så småningom användes för att styra ett pipelinesystem i Sovjetunionen. Resultatet av sabotaget blev att raffinaderiet brann ner.
Det iranska atomprogrammets svaghet är att det fortfarande är under konstruktion. När systemet utvecklas måste personal utbildas och stora mängder utrustning köpas in. Detta gör det svårt att upptäcka ett sabotage.
- Har du ett system som kör normalt så reagerar du på varje avvikelse. Skulle vi till exempel få några procents fel i svenska reaktorer som gått med bara någon promille fel i över tio år då skulle folk reagera ganska kraftigt.
Men datorkrigföring är inte bara att förstöra det utsedda målet. Troligast är att Israel använder sina cybersoldater för att få tillgång till känslig information som kan användas för att komma åt Iran med vanliga vapen.
- Man kan ge sig på informationssystem och ta reda på när transporter går och varifrån de beställt saker. Sen kan man använda konventionella metoder för att ta sönder dem. Det finns väldigt många variabler här.
Verksamheten är dock höljd i dunkel, och Lindahl säger det är svårt att veta vad experter kan göra med rätt träning, underrättelser och resurser.
- Det finns inte, som inom annan typ av krigföring, några ordentliga exempel på attacker. Ingen vet vad en avancerad cyberattack egentligen kan åstadkomma.