Daniela, 12 år, har inte varit i skolan denna dag. Hon får inte för sin pappa Gheorghe. Vi träffar henne på eftermiddagen när vi kommer till ett av romernas många läger långt ut i Roms trista förorter. Hon sitter utomhus med sina farföräldrar och äter lunch: på bordet står rester av en omelett, lite rökt fläsk och en skål med ruttna vindruvor som blivit över.

– Vårt läger kan komma att rivas vilken dag som helst och då vill pappa inte att jag ska vara borta i skolan. Vi skulle kunna komma ifrån varandra, säger Daniela.

Detta är en av 209 illegala romska bosättningar i Rom, om man får tro borgmästaren Gianni Alemanno. Polisen talar däremot om 80 illegala läger. I detta läger bor ungefär 200 romer. Alla är rumäner och kommer från provinsen Calarasi 15 mil från Svarta havet. Några bor i husvagnar, men de flesta har små barackliknande hus med ett enda rum som byggts inne i en övergiven industrilokal.

Lägrets talesman Nicolae Gelu, 25, bekräftar att lägret står på kommunens rivningslista.

– Det går inte att föra någon dialog med kommunen och polisen. De kommer hit ofta, även civilklädda. Polisen hotar oss och säger att om vi inte ger oss i väg självmant så kommer de att ta våra barn ifrån oss, säger Nicolae Gelu.

Han betonar att de alla är EU-medborgare och att hälften är mantalsskrivna i Rom. Barnen går i skola och på dagis. Nicolae understryker att han har en momsregistre­rad skrotfirma som samlar in och säljer metaller.

– Den italienska regeringen är precis likadan som den franska. Vi vill arbeta och integrera oss, men myndigheterna ger oss inte en chans.

Efter en brand i ett läger förra månaden då en treårig pojke omkom lovade borgmästaren att ett illegalt läger om dagen ska rivas. Men det tiotal stora nya läger som kommunen utlovat i två år har ännu inte börjat byggas.

Marco Brazzoduro, professor i demografi, som guidar oss runt, har följt och stöttat romernas sak i mer än 30 år. Han är ordentligt upprörd.

– Italiens förföljelse av romer handlar framför allt om att bekämpa barn. Mer än 50 procent av dem som bor i lägren är barn. Så när politikerna bröstar sig för att de har rivit ett illegalt läger så är de stolta över att de med våld raserat barns tillvaro och ställt dem på gatan. Det är en skam.

Ett stycke österut utmed Via Prenestina stannar professor Brazzoduro bilen utanför en täckt metallgrind. Det dröjer innan vi får komma in. Även i detta läger bor bara rumänska romer. Lägret är en del av ett stort industriområde som en förening för bostadslösa har ockuperat och förvandlat till ett multietniskt kvarter. I grannhusen bor även peruaner och tunisier.

Lägret där 30 familjer bor är ordentligt smutsigt. Snoriga barn i ettårsåldern kryper omkring på marken, där en råtta snabbt korsar vår väg. Det är svårt att få kontakt med männen. De talar dålig italienska och är berusade redan på tidiga eftermiddagen. I ett hörn står en kvinna och friterar kyckling, i ett annat bakar en flicka ihop en bröddeg under översyn av sin faster. Dofterna är en blandning av snusk och härsket flott.

Med en vass kökskniv drar Sandra, 21, bort plasten från gamla elsladdar. Det tar henne hela dagen att rensa fram ett kilo koppartråd. Dagslönen för detta arbete blir två euro.

Ianut, 21, förklarar att det bara finns en enda toalett än så länge där det går att låsa om sig. Han har precis satt rena kläder på sin son Nicu så att vi får fotografera honom. Ianut visar stolt upp vad som är den fasta punkten i hans tillvaro, en nyckelknippa med tre nycklar: en till lägrets grind, en till cykeln och en till familjens rum uppfört i lättbetong inne i lägrets stora magasinhall.

– För ett år sedan kunde vi flytta in. Det viktiga är att bo tillsammans. När kommunen rev vårt förra läger, erbjöd de provisoriskt boende för min fru och min son, men inte för mig. Det kunde vi inte acceptera. Utan dem är mitt liv inget värt, säger Ianut.