Hittills har 2002 för Danmark varit året då Pia Kjaersgaard ersatte Den lille havfrue som danskhetens mest kända symbol utomlands och det danska fotbollslandslaget åkte ut ur VM. Man kan alltså inte påstå att det börjat bra. Men än finns chansen att rädda den rödvita äran och sätta en glimrande dansk slutpunkt på 2002. För den 1 juli övertar Danmark EU:s ordförandeklubba från Spanien, och med den i handen ska statsminister Anders Fogh Rasmussen och hans regering skriva europeisk historia. Det lovade han i sitt nyårstal.
Det är alldeles sant att den dagordning Danmark ärvt för sitt halvår som EU-ordförande är blytung av historia, av risk och av möjlighet. Överst på Fogh Rasmussens kom-ihåg-lista för det kommande halvåret står två ord: "Återförena Europa". Vid toppmötet i Köpenhamn i december ska tio länder i Östeuropa och Medelhavet enligt planerna slutförhandla om medlemskap i Europeiska unionen.
Det är en historisk möjlighet som öppnas i Köpenhamn, ett fönster som står öppet, men inte hur länge som helst. Lyckas förhandlingen har EU för första gången utsträckt sina gränser bortom den gamla järnridån, och den danska regeringen höljt sig i ära. Misslyckas förhandlingen är det inte bra.
Det finns mycket som kan gå fel. I höst ska irländarna än en gång folkomrösta om Nicefördraget som de en gång avvisat. Säger de nej igen är läget kärvt, eftersom fördraget påstås vara en förutsättning för utvidgningen. Det ännu delade Cypern ska lotsas in i EU. Där finns många krismoln på horisonten. För att inte tala om hur svårt det blir att få EU-länderna att enas om vilket jordbruksstöd de är beredda att ge till kandidatländerna.
Med tanke på det kan man tycka att danskarna verkar väldigt tillbakalutade inför sitt ordförandehalvår. Men det är inte första gången, som det var för svenskarna 2001, och därför saknas premiärnerverna. Det är sjätte gången Danmark leder EU, och inriktningen är "businesslike", säger en tjänsteman vid det danska utrikesministeriets betongkoloss vid Asiatisk Plads. Här planeras inga isskulpturer och specialbeställda röda trasmattor för gästande potentater att gå på som Sverige hade, inga specialdesignade möbler som körs land och rike runt för att alla möten ska få ett gemensamt formspråk. Fast delar av det överblivna svenska ordförandemöblemanget har köpts in till Bella Center, den väldiga konferensanläggningen utanför Köpenhamn där flera EU-möten ska hållas.
Vad danskarna däremot inte köpt är den svenska organisationsmodellen. Där den svenska regeringen samlade krafterna i ett enda stort ordförandesekretariat med mötessamordnare, budgetexperter och måltidskoordinatör nöjer sig den danska regeringen med ett litet sekretariat för utrikes- och statsministerns möten. Resten får ministerierna sköta på egen hand. Så gjorde Danmark förra gången. Men alla vid Asiatisk Plads är inte övertygade om att det är så lyckat. För EU har förändrats sedan 1993, då Danmark sist höll i ordförandeklubban. Då var det fortfarande mest en gemensam marknad med gemensam handelspolitik och gemensam jordbrukspolitik. Nu har EU-samarbetet växt på alla ledder, och det finns knappast någon del av dansk statsförvaltning som inte berörs av ordförandeskapet. En EU-ordförande måste i dag både resa runt till världens krishärdar, eftersom EU sedan 1993 skaffat sig en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och regelbundet besöka EU-parlamentet för att förhandla om nya EU-lagar, där de folkvalda i Strasbourg i dag oftast har vetorätt. 1993 hade de inget reellt inflytande.
Och Danmark har ögonen på sig. Det danska ordförandehalvåret är historiskt också genom att det är första gången ett land med så många undantag från EU-samarbetet ska leda unionen. Kommer Danmark att klara det här, undrar misstrogna röster, eller blir Danmark en "två tredjedels-ordförande" för unionen?
Danmark står utanför valutaunionen EMU, och när eurogruppens finansministrar sammanträder måste Danmarks finansminister Thor Pedersen lämna över ordförandeklubban till Grekland som är nästa land på tur. Även Sverige, som står utanför EMU, fick visserligen under sitt ordförandeskap lämna klubban till Belgien när eurogruppens finansministrar sammanträdde. Men Natolandet Danmark står också utanför EU:s militära samarbete, och har med viss vånda beslutat att Grekland får ta hand om ordförandeskapet även när EU:s försvarsministrar möts och när militärkommittén i Bryssel sammanträder. Dessutom står Danmark utanför EU-samarbetet om flykting- och invandringsfrågor, men där tänker man inte släppa ifrån sig klubban. Som neutral ordförande ska danske Europaministern Bertel Haarder leda de övriga EU-ländernas försök att komma överens om en gemensam asyl- och invandrings-politik.
Man kan undra varför danskarna håller sig så på sin kant i EU-samarbetet när de ändå varit med sedan 1972.
För tio år sedan röstade danskarna till exempel nej till Maastrichtfördraget och blev världsberömda i hela EU. Även om danskarna ända sedan EU-inträdet 1972 alltid hade kunnat beskrivas som EU-skeptiker - under en lång period var de kända för sin fotnotpolitik med ständiga invändningar mot fattade beslut - kom resultatet av folkomröstningen som en överraskning. Inte minst för ja-partierna och den danska borgerliga regeringen. Vem minns inte den dåvarande utrikesministern Uffe Ellemann-Jensens misstrogna och förtvivlade min på kvällen när resultatet stod klart. Men många danskar var stolta över att de med sitt nej till Maastrichtfördraget synliggjorde den europeiska befolkningens ofta tvekande inställning till EU. När Danmark dessutom några veckor senare tog hem fotbolls-EM fanns det inga gränser för vad danskarna ansåg att de kunde klara av på egen hand.
Ett drygt halvår senare hade dock en majoritet av folketingets partier lyckats komma överens med EU om en rad undantag för landet.
Det så kallade Edinburghavtalet var fött och med en ny socialdemokratisk regering i sadeln och Danmark som ordförandeland i EU sade danskarna i maj 1993 nådigt ja vid en ny folkomröstning.
Resultatet väckte dock så starka känslor i nej-kretsar och bland de unga autonoma att de värsta gatukravallerna i mannaminne bröt ut i Köpenhamn. Förödelsen den gången påminde starkt om hur det såg ut i Göteborg vid EU-toppmötet i fjol, och minnesbilderna från maj 1993 ger säkert de ansvariga för decembertoppmötet i Köpenhamn mardrömmar.
Efter det danska nejet till euron hösten 2000 tvekar den borgerliga regeringen om nya folkomröstningar. Undantagen blir visserligen alltmer impopulära och i dag ser en majoritet av befolkningen gärna att de tas bort. Inte minst är danskarna numera positiva till ett medlemskap i valutasamarbetet. Men danska politiker har lärt läxan: vid en folkomröstning kan vad som helst hända.
Det hänger samman med en efter svenska förhållanden stark nationalism och misstro mot det icke-danska som är djupt rotad i Danmarks politiska kultur, säger Hans Mouritzen, forskare vid Danmarks utrikespolitiska institut Dupi. Danskarna gick med i Europasamarbetet för att ha en chans att sälja danskt fläsk på den gemensamma marknaden, men är i grunden skeptiska till det europeiska institutionsbygget och de globaliseringskrafter som härjar i omvärlden.
- Vi har ett defensivt reaktionsmönster inför det främmande om det kommer för nära inpå oss. Det är mest tydligt på det vi i Danmark kallar utlänningsområdet, där den nuvarande regeringen vill bygga en liten "fästning Danmark" innanför "fästning Europa", säger Hans Mouritzen.
Bakom denna danska misstro mot omvärlden - som inte gäller turism, u-hjälp och andra mindre förpliktande områden - ligger dystra minnen från förlusten i det dansk-tyska kriget 1864 och den tyska ockupationen under andra världskriget. Det har fått danskarna att uppfatta sitt land som litet och svagt och utan inflytande i en brutal värld. Men i gengäld ser danskarna sitt Danmark som ett riktigt kvalitetsland, världsbäst på det mesta från utbildning och miljö till konsten att tillverka illröda korvar.
- Men om vi är bäst på allt men samtidigt svaga, är det irrationellt att ha så mycket att göra med utlandet. Deras råstyrka kommer att välta omkull oss. Argumentet är logiskt, men premisserna felaktiga, konstaterar Hans Mouritzen.
- Vi är inte så svaga och utan inflytande som vi tror, men inte heller så bra som vi tror.
Han talar om Danmark som ett samhälle präglat av en grundtvigiansk tradition där toleransen är hög och det är högt i tak, men samtidigt ett samhälle där ordet multietnisk är tabu.
- Men att det är högt i tak gäller bara för dem som är med i stammen. Det gäller för danskar. Så snart det är i förhållande till "de främmande" är det inte så, enligt Hans Mouritzen.
Det låter som om Danmark påminner om byarna kring Siljan och andra mer traditionsbundna delar av Sverige: total tolerans för dem som hör hemma i bygemenskapen, total misstro mot dem som står utanför.
Men nu är det ändå byn Danmark som ska leda slutförhandlingen i den process som om några år ska öppna Danmarks, Sveriges och alla andra EU-länders gränser för polacker, letter och tjecker, för medborgare från tio nya EU-länder.