Regionens stöd är nyckeln till vad som beskrivs som en framgång för det internationella samfundet, resolution 1973. Det tror Peter Wallensteen och framhåller särskilt ett antal tunga stater i området och Arabförbundet som sådant.
– Åtminstone behövs deras stöd för det mandat som finns i FN-resolutionen om att skydda civila. I exempelvis Burma finns inte det regionala stödet bland Asean-länderna i Sydostasien och Kina. Frågor om FN:s agerande avgörs i stor utsträckning av de olika politiska konstellationerna, säger Peter Wallensteen.
Hur kan då exempelvis Elfenbenskustens konflikt få fortgå?
– Där finns åtgärder med bland annat sanktioner och FN-trupper, men det verkar inte räcka för att få en fredlig lösning. Det är oroväckande. Det är lika viktigt att fokusera på Elfenbenskusten som Libyen. Får vi ett nytt inbördeskrig där skulle det innebära att regionen faller tillbaka till de förödande konflikter man hade i början av förra decenniet.
Även i fallet Elfenbenskusten är Frankrike en nyckelaktör, men nu verkar landet lägga all sin energi på Libyen. Peter Wallensteen påpekar dock att en stabilisering är extremt viktig i bägge fallen, och det finns en stor risk att andra konflikter försummas till följd av koncentrationen på Libyen, enligt honom.
Den internationella insatsen har noga understrukit att flyg- och raketanfallen mot Libyen inte är ett krig utan ett FN-sanktionerat försök att få till stånd ett eldupphör, en flygförbudszon och just försvara civilbefolkningen. Även de libyska parterna har flera gånger valt att beskriva situationen i termer av försvar, uppror och polisarbete under undantagstillståndsliknande former.
– Enligt den definition som vi använder ska det dels finnas två tydliga stridande parter mot varandra. Det fanns ju inte till en början, men skulle den gruppering som nu etablerats i Benghazi börja ett slags militär offensiv så ändras karaktären och då börjar det bli ett inbördeskrig. Över 1.000 döda på ett år kallar vi ett krig och fram till dess definierar vi det som en väpnad konflikt, säger Peter Wallensteen.
Hur stor är sannolikheten att civila dödas?
– Ganska hög. Det är ett ständigt problem med flygbombningar att bomberna faller fel, inte minst har vi sett detta i Afghanistan. Även om man har så kallade smarta vapen så är det sannolikt att civila drabbas av dem. Jag tror inte någon part har en regel för hur många civila offer som är acceptabelt. Samtidigt är syftet i det här fallet uttalat att skydda dem, så det är utomordentligt viktigt att se till att inte civila drabbas, säger Peter Wallensteen.
Folkrättsligt finns en proportionalitetsprincip vad gäller civila förluster i krig, det vill säga att man ställer vikten av det aktuella målet i förhållande till antalet civila som måste sätta livet till. Definitionen av vem som är civil har aktualiserats under konflikten i Libyen. Inte bara för att befolkningen tagit till vapen mot Khaddafis styrkor, utan också för att Khaddafi låtit öppna sina vapendepåer för sina sympatisörer. Ove Bring, professor emeritus i folkrätt vid Försvarshögskolan:
– Civila som väljer att beväpna sig, oavsett om det är i en motståndsrörelse eller genom öppnade vapendepåer, betraktas inte längre som civila utan som kombattanter även om de inte har uniformerat sig. Därför blir det tillåtet att attackera dem som del av militära mål och det gäller även de som ställer upp som mänskliga sköldar framför exempelvis luftvärnsbatterier.
– Det finns en distinktion mellan en juridisk proportionalitet och en politisk eller moralisk. Den juridiska handlar om värdet av målet som ska attackeras. Den sidan ger militären stort handlingsutrymme, men jag menar att i en FN-operation som denna måste proportionalitetsbedömningen gå ännu längre i humanitär riktning. Resolutionens själva andemening och syfte gör allt annat moraliskt oacceptabelt, säger Ove Bring.
Under den senaste tidens intensiva mediefokus på Libyen har reformrörelser i andra länder blivit hårt åtgångna. Förra veckan dödades över femtio oppositionella i Jemen och i Bahrain tog regimen hjälp av grannländers väpnade styrkor för att med våld slå tillbaka protesterna. Det är ett vanligt scenario, enligt Peter Wallensteen.
– Jag tror många ledare som hoppas att det ska fungera på det viset, så som Khaddafi säkert hoppades att all världens uppmärksamhet skulle riktas mot Japan när han avancerade mot Benghazi. Dessvärre kan det fungera för västerländska medier, som nu rapporterar intensivt om Libyen, men inte så mycket om Bahrain, Jemen eller Palestina. I och med att västvärlden nu är direkt inblandad blir problemet särskilt markant.
Det låter på dig som att regeringar och medier är lika obenägna att hålla flera bollar i luften?
– Västvärldens journalistik ligger nära vad västvärldens politiker gör. Det är en intressant interaktion som har sina motsvarigheter i andra delar av världen. För oss som forskare, som försöker se hela världen samtidigt, blir det märkligt när stora humanitära katastrofer inte uppmärksammas bara för att någon reporter eller västerlänning inte är på plats.