Den klassiska bilden av utrikesministern som en militärutbildad, medelålders herre med patriotisk agenda har bytts ut mot öppna, kosmopolitiska och moderna damer. Kvinnors erfarenheter, språkkunnighet och "duktiga-flicka-jobba-hårt-attityd" är en välsmakande cocktail för den utrikespolitiska arenan. Det skriver Birgitta Ohlsson, utrikespolitisk talesman, fp, i denna artikel från debattsajten Newsmill.
Det var en snöig januaridag jag såg henne live. Året var 2002. Jag stod i en hotellobby på södra Manhattan i New York City som vette mot Battery Park. Plötsligt stormade ett helt entourage in genom dörren.
Biffiga livvakter, stressade PR-tjejer och längst bak med energiska steg så kom hon travande; Hillary Rodham Clinton. Jag som aldrig genom mitt liv haft några idoler som satt större eftertryck, förutom Madonna i tonåren, blev verkligen "starstruck". Jag terroriserade mitt ressällskap för resten av resan med Hillary hit och Hillary dit.
Hennes memoarer blev till debattämnen under långa middagar. Hennes politiska gärningar blev till föremål för analys. Hennes privatliv, ambitioner och framtida karriär blev eviga ingångar till diverse konversationer.
För mig har Hillary alltid haft en stjärnglans som liksom går över att personen i fråga är en världskänd individ. Ni vet de där personerna som vi ler med när de vinner och ofta försvarar även om vi inte alltid håller med. Men den man har höga förväntningar på blir man extra besviken på när idealbilden sotas ner, falnar eller upplevs som trasig i kanterna. Jag blev besviken när Hillary den stentuffa advokaten tvingades uppträda moderligt i mesiga matprogram för att smälta in i maken Bill Clintons presidentvalskampanj. Jag kände mig sviken när hon stod fast vid makens sida likt den gamla countryklassikern "Stand by your man" när den ökända otrohetsaffären med den unga Monica Lewinsky uppdagades.
Jag har förbannat henne så många gånger när hon av taktiska skäl flyttats sig åt höger för att passa in hos opinionen, vilket ju samtidigt en del av politikens spel. Men jag förlåter henne alltid. Jag satt uppe på nätterna för att heja på henne i de amerikanska primärvalen. Jag blev upprymd när hon vann i New Hampshire och sorgsen när hon förlorade i Iowa. Jag blev gruvligt besviken när hon inte blev USA: s första kvinnliga president.
Därför blev jag lycklig i dag när NBC News rapporterade att USA: s kommande president Barack Obama överväger att göra senator Hillary Clinton till utrikesminister i sin regering. Ryktena surrade för övrigt redan förra veckan bland demokrater som jag träffade på plats i såväl Washington DC som New York. Hillarys erfarenheter som senator, sina kunskaper som advokat, sina år i Vita huset och rutin som lagstiftare är unika.
USA har för övrigt de senaste åren haft en tradition med starka och globalt namnkunniga kvinnliga utrikesministrar som Condoleezza Rice och Madeleine Albright. Den senare bildade också utrikesministrarnas kvinnliga klubb Framförallt har de som individer haft hårda nypor, varit bestämda och tongivande. Trenden blir också allt mer tydlig med kvinnor vid rodret inom utrikespolitiken. Speciellt konfliktutsatta länder tycks lyfta fram kvinnor. Tzipi Livni i Israel, Olubanke King-Akerele i Liberia och Ekaterine Tkeshaleshvili från Georgien är bara några som sätter agendan i sina hemländer.
Den klassiska bilden av utrikesministern som en militärutbildad, medelålders herre med patriotisk agenda har bytts ut mot öppna, kosmopolitiska och moderna damer.
Visst är kvinnor och män är mer lika än olika och skillnaderna mellan individer är större än skillnaderna mellan könen. Men kvinnors erfarenheter och akademiska mix med statsvetenskap och juridik, språkkunnighet och "duktiga-flicka-jobba-hårt-attityd" är onekligen en välsmakande cocktail för den utrikespolitiska arenan. Det skadar inte direkt heller ett lands varumärke år 2008 att representeras utåt av en kvinna. Inte minst ett kontroversiellt land som ofta hamnar i hetluften kan dra nytta av detta.
När till och med republikanerna i USA insåg vikten av kvinnlig förebild i form av den relativt oprövade vice presidentkandidaten Sarah Palin har insikten nått långt.
I Sverige fick vi vår första kvinnliga utrikesminister Karin Söder (c) 1976 som följts av Margaretha af Ugglas (m), Lena Hjelm-Wallén (s), Anna Lindh (s) och Laila Freivalds (s). Men totalt lyser damerna med sin frånvaro. Bara 13,5 procent av världens utrikesministrar är kvinnor.
Under den amerikanska presidentvalskampanjen brukade Hillary Clinton nedlåtande kallas för bitch. Men kanske är det en principfast sådan precis vad USA behöver just nu i utrikespolitiken efter en tid av Bushianska vilda-västern-liknelser, ett utspårat krig mot terrorismen och ett sargat internationellt anseende fjärran från USA:s allra vackraste varumärke om frihet. På köpet får vi en feministisk förebild för miljoner människor världen över. Inte illa.
Här kan du delta i debatten.