Lördagen den 11 december 2010 sprängde Taimour Abdulwahab sig själv till döds i korsningen Bryggargatan-Drottninggatan i centrala Stockholm. Julklappshandlande svenskar strosade runt inte långt ifrån honom. Som tur var miste ingen förutom Abdulwahab livet och ingen förbipasserande fick några allvarligare fysiska skador.
Men mentalt var det många svenskar som fick sig en tankeställare den där dagen i december. Inte minst de som var i närheten av explosionen. Men även för andra som inte var där blev rädslan för ett terrorattentat allt mer påtaglig.
– Fast vi har bra psykiska försvar för att hantera sådana här rädslor. Just det att man tänker att ”det här händer inte mig”. Man skjuter undan rädslan för att kunna fungera normalt, för att vardagen måste fungera som vanligt, säger krishanteringsforskaren Ann Ödlund till DN.se.
Bara några få veckor efter att det misslyckade attentatet ägt rum i huvudstaden hade rädslan för terror hos de flesta minskat rejält, säger hon. Att självmordsbombarens gärning hade börjat försvinna ur folks medvetande berodde på följande:
• Ingen – förutom självmordsbombaren själv – dog eller skadades allvarligt fysiskt.
• Attentatet var så långt vi vet inte riktat mot någon särskild person eller grupp i samhället. Därför gick det inte att undvika speciella platser för att skydda oss.
• Ingen ny självmordsbombning, som skulle kunna ha skrämt upp oss ytterligare, har ägt rum därefter.
• När medierapporteringen avtog försvann händelsen snabbt ur minnet.
• Myndigheterna agerade korrekt och informerade om händelsen samt visade att man hade kontroll över läget.
Ann Ödlund, som är verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), påpekar att hon inte har studerat myndigheternas agerande ingående efter bombdådet i Stockholm. Men utefter det hon har kunnat se agerade man riktigt. Polisen informerade medier och allmänheten kontinuerligt om händelsen och information lades dessutom ut på myndigheternas Krisinformation.se.
– Bara att polisen visar upp sig och säger att ”vi har spärrat av”, det visar att man har lite kontroll även om ingen hade kontroll över eller kunde förhindra själva händelsen, säger Ödlund och fortsätter:
– Men man kan inte jämföra bombdådet med ett nationellt trauma eller en samhällskris i jämförelse med Estonia eller det som hände i Norge.
Stockholmspolisens länskriminal har sedan bombdådet inte märkt av någon ökad oro hos stockholmarna i form av fler anmälningar om misstänkta iakttagelser som kan ha terrorkopplingar. Sådana ärenden kodas inte på något speciellt sätt och är därför svåra att söka upp.
– Men jag följer ju den dagliga verksamheten och kan inte påstå att vi rent generellt har uppmärksammat något, säger kommissarie Ulf Göranzon vid Länskriminalpolisavdelningen.
Efter självmordsbombarens framfart i Stockholm har alltså svenskarna generellt sett inte blivit mer oroliga för attentat, men hur påverkades vi då av terrorattackerna den 11 september 2001? Händelsen var betydligt större sett till antalet döda, men enligt Ann Ödlund gjorde inte heller den oss speciellt mycket räddare. Men de osannolika filmsekvenserna, som visade när det andra passagerarplanet flög rakt in i World Trade Centers södra torn, kablades ut över världen och gjorde att vi som individer berördes starkt.
– Det var en så stor terrorattack att den fick konsekvenser för hela världen, eftersom den påverkade hur USA agerade och många västländer också. Då talades det om att det kunde riktas hot mot andra länder, men det skapade aldrig någon riktig rädsla för att det skulle hända här.
De senaste terrorattentaten i Oslos regeringskvarter och på de norska socialdemokraternas läger på Utøya har berört oss mer, menar Ödlund. Inte bara norrmännen har skakats av attackerna utan också svenska folket hamnade i chock.
Flera komponenter i både tillvägagångssättet, gärningsmannens agerande och attackernas mål gör dåden särskilt uppseendeväckande, menar Ödlund. Dessutom är Norge både kulturellt och geografiskt sett närmare Sverige än vad USA är.
– Jag tror att det har skakat om oss betydligt mer ur ett nationellt perspektiv. Det blir plötsligt väldigt nära, det kunde ha varit på ett SSU-läger, säger Ann Ödlund.
Att de norska terrordåden den 22 juli i år kommer att påverka det svenska folket en längre tid framöver är Ödlund övertygad om.
– Vi känner obehagskänslor efter händelserna i Norge, till exempel för att skicka ungdomar på läger och kanske även för att uppmuntra politiskt engagemang. Det obehaget kommer att sitta kvar länge, säger hon.