Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

De är redo att ta strid mot Rysslands överlägsna armé

Självförsvarsgruppen som kallar sig 38:e kompaniet tränar självförsvar på majdan. Lana, längst fram är fokuserad och tar allvarligt på passet som hålls utomhus i ett dimmigt och rått väder.
Självförsvarsgruppen som kallar sig 38:e kompaniet tränar självförsvar på majdan. Lana, längst fram är fokuserad och tar allvarligt på passet som hålls utomhus i ett dimmigt och rått väder. Foto: Lotta Härdelin

Med sina stridsvagnar och flyg från Sovjeteran har Ukraina inte mycket att sätta emot ett ryskt anfall. Men nu strömmar män ur alla samhällsklasser till värvningskontoren, redo att gå i krig om det värsta skulle inträffa.

I två dagar har det varit kö ­utanför värvningskontoret på Kamenjev­gatan strax söder om Kievs centrum. Nu har anstormningen be­darrat något, men många passar fortfarande på att anmäla sig.

– Det här är mitt land och det är mitt ansvar som medborgare att ställa upp i den här svåra stunden, säger Vitalij Borejko som DN träffar utanför kontoret.

Kiev är i dag fullt av kamouflage­klädda och hjälmprydda män med järnrör, batonger och andra tillhyggen – vissa också med kalasjnikovkarbiner. De tillhör olika självförsvarsgrupper som har bildats under upproret på Majdan. 33-årige Vitalij Borejko är svår att föreställa sig i en sådan roll. Han arbetar till vardags med värdepapper och som banktjänsteman bär han vit skjorta och en prydlig slipsknut sticker ut ur den blå rocken. Han gör inte intryck av att vara någon stridslysten machotyp.

– Nej, jag gjorde inte militärtjänsten. På den tiden, för ungefär 15 år sedan, var det väldigt mycket trakasserier och mobbning inom armén. Jag lyckades slippa lumpen och det var jag glad för.

Nu är situationen en annan och Vitalij Borejko säger högtidligt:

– Ryssarna måste döda mig först om de ska ta Ukraina.

Under en timmes tid ser vi unga och medelålders män passera ut och in genom dörrarna på värvningskontoret, och talar med många av dem. Det är folk av alla sorter – möbelsnickare, studenter, affärsinne­havare, chaufförer. Det är ukrainsktalande, rysktalande och två­­språkiga. Alla har de ungefär samma åsikt som Vitalij Borejko: vi måste göra detta för vårt land.

På försvarsministeriet träffar vi arméöversten Sergej Galusjko. Han bekräftar att det har varit ett ­extremt hårt tryck på värvningskontoren de senaste dagarna.

– Man kan säga att det är en våg av patriotism som har sköljt över Ukraina sedan rysk militär gick in på Krimhalvön, säger han.

– Det är både ungdomar som inte har gjort militärtjänst och äldre som vill anmäla sin beredskap. På många håll har personalen haft svårt att hinna med och vi har fått ta in frivilliga för att hjälpa till.

Utan stöd utifrån är Ukraina chanslöst mot Ryssland rent militärt. Vid en mobilisering skulle Ukraina i teorin kunna sätta in runt 130 000 man, mot över 700 000 för grannlandet. Men den stora skillnaden är i materiel, där ukrainarna i stort sett får förlita sig på flyg och stridsvagnar från Sovjeteran.

Då, fram till 1991, var Ukraina lite av imperiets vapensmedja, och nästan halva den industri landet ärvde vid självständigheten var kopplad till militär verksamhet. Traditionen har fortsatt, men medan Ryssland just har inlett en enorm upprustning har det konkurs­färdiga Ukraina skurit ner. Den moderna stridvagnen T-84 är de ukrainska stridskrafternas stolthet, men än finns bara tio stycken i bruk.

Utanför värvningskontoret är de flesta medvetna om den ryska sidans överlägsenhet.

– Ska jag vara riktigt ärlig så måste vi ha hjälp från väst i slutändan, säger Ivan Karpov, en 29-åring med välansat skägg som just har skrivit in sig.

– I stort sett alla jag känner har gjort likadant. Även sådana som på sin tid gjorde allt för att slippa ­undan militärtjänsten. Nu är det allvar, då tänker man annorlunda.

Precis som de andra vi talar med har Ivan Karpov inget emot ryssar. Han är själv rysktalande ukrainare och har vänner både i Moskva, ­ S:t Petersburg – och på Krim.

– Ingen av dem jag känner där nere vill tillhöra Ryssland. Inte vad de har sagt till mig i alla fall.