Många av de anhöriga grät och omfamnade varandra. Minnena från den klara septemberdagen för tre år sedan är fortfarande svåra att uthärda.
Det var sörjande föräldrar och far- och morföräldrar till terrorattackens offer som långsamt och med röster som ibland brast räknade upp namnen på de döda.
- En man som förlorar sin hustru är änkling. En kvinna som förlorar sin man är änka. Men det finns inget ord för en förälder som förlorar sitt barn för inga ord kan beskriva den smärtan, förklarade New Yorks borgmästare Michael Bloomberg i ett kort tal.
Även andra mindre minneshögtider hölls i New York, en särskild i St Patricks Cathedral för de brandmän som fick sätta livet till. Återigen hördes säckpiporna spela "Amazing grace", som vid de många begravningarna efter terrordådet.
Säckpipornas "Amazing grace" har repeterats i en ritual så att den blivit en symbol för återhämtning, säger Kerry Sheridan, en 31-årig journalist som just kommit ut med boken "Bagpipe Brothers".
I New York är säckpiporna en gammal tradition bland olika arbetargrupper, medförd av de många irländska invandrarna.
Brandkåren - liksom snickare, elektriker och andra yrkesgrupper - har sitt eget säckpipeband som spelar på bröllop, fester och ibland begravningar.
Efter 11 september-dådet blev det bara begravningar för brandkårens band. 343 brandmän dog i attacken. Som mest hölls 21 begravningar och minneshögtider på en dag.
Kerry Sheridan ägnade ett år åt att följa brandmännen och deras säckpipeband. Hon gick på mer än 50 begravningar och ägnade mycket tid åt att bara vara på brandstationer och observera, som en "fluga på väggen". Hon fick en bild som inte är så lättfångad. Brandmännen lät henne följa med på utryckningar, öppnade sig för henne och lät hennes till och med se dem gråta, något de inte gör offentligt.
- Brandmän är tuffa grabbar. De räddar liv. De har en machoimage att leva upp till. Det bidrar till att de kan ha svårt att tala om vad som hände och bearbeta sina känslor, säger hon.
Vad de upplevde var under alla omständigheter mycket svårt att hantera. Kerry Sheridan ger detaljerade bilder som hon fått från brandmännen och som framträder med stor genomslagskraft. Som när hon berättar om Tommy Brunton som deltog i uppröjningsarbetet vid Ground Zero och letade efter sin bror när en kropp plötsligt kom fram i rasmassorna:
"Brandmannens hela kropp låg på marken, men den hade krossats så inne i hans utrustning att den tycktes platt, bara några centimeter. Hans huvud var kvar på kroppen men hans ansikte och skalle var en massa av blodigt kött och ben. När han såg kroppen kom Tommy att tänka på en kackerlacka som någon stampat på och mosat med foten."
Någon uppmanade Tommy Brunton att gå därifrån, så att han inte skulle finna sin saknade bror i samma tillstånd. Han lämnade grävarbetet vid Ground Zero och valde att istället återgå till att spela i brandkårens säckpipeband.
Några spår av hans bror har aldrig funnits.
Men brandmännen konfronterade inte bara det faktum att 343 av deras "bröder" - som de kallar varandra - omkom.
De har också brottats med skuldkänslor och andra problem som den tilldelade hjälterollen.
Men på lördagen var det sorg och saknad, inte ilska, som präglade minnesceremonin.