Tio medlemsstater tog emot 90 procent, eller 90 000, av samtliga asylansökningar i hela EU under 2010.

Det säger väl allt, menar EU-kommissionären för migrationsfrågor Cecilia Malmström (FP):

– Man kan ju lugnt konstatera att det finns 17 medlemsländer till som skulle kunna göra betydligt mer. EU har lång väg kvar till en gemensam och likvärdig asylpolitik.

–  Det går väldigt, väldigt trögt för medlemsstaterna att leva upp till den gemensamma nivå som man fattat beslut om ska gälla från 2012, säger Cecilia Malmström.

Flyktingströmmarna har vandrat runt mellan de europeiska staterna under de senaste decennierna.

I början av 2000-talet var Storbritannien det i särklass första målet i hela världen för asylsökande med cirka 100 000 ansökningar per år, vilket då motsvarade uppemot 20 procent av alla asylansökningar i hela världen.

Vid den här tiden pendlade Sverige strax under tionde platsen på tio-i-topp-listan över Europas flyktingmottagarländer.

För Sveriges del skedde en stor förändring efter USA:s invasion i Irak. Sverige blev det näst största flyktinglandet i världen. Lilla Södertälje tog emot fler irakiska flyktingar än USA och stadens kommunalråd Anders Lago (S) åkte till amerikanska kongressen och slog näven i bordet.

Under de senaste åren har Sveriges andel åter sjunkit, men Sverige liksom flera andra nordeuropeiska länder tar fortfarande emot en stor andel.

En asylsökande ska lämna in sin ansökan i det EU-land där inresan sker, men många gör i stället farliga resor vidare till andra medlemsländer. Vilket EU-land det blir kan bero på språket eller var den nyanlände har släkt och vänner.

Men medlemsländerna själva påverkar strömmarna genom nationella beslut, och viljan att leva upp till den gemensamma nivå för asylmottagning och bedömningar som EU-länderna redan är överens om.

– Det är enormt stora skillnader mellan de bedömningar som görs i olika länder, säger FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres.

Migrationsverkets förre general­direktör Dan Eliasson, som även var ordförande i de europeiska migrationsmyndigheternas samarbete, säger:

– Den som vill stärka de asyl­sökandes rättigheter möter stora politiska problem på hemmaplan på grund av den ekonomiska krisen. Harmoniseringen av den gemensamma asylpolitiken har helt enkelt kört fast.

I dag kan ett medlemsland ge skydd till nästan alla asylsökande somalier samtidigt som ett annat land inte låter en enda stanna kvar. Det här driver förstås flyktingströmmarna mellan EU-länderna.

På sikt kan det leda till att främlingsfientligheten växer i de länder som i dag har en generös mottagning när trycket blir för stort, menar UNHCR.

Det är ju inte så konstigt att alla asylsökande vill resa vidare från Grekland där i princip ingen beviljas uppehållstillstånd. Därför har Grekland blivit migrationspolitikens krutdurk, vilket lett till en total låsning i EU.

Grekerna själva försvarar sig med att de är utsatta för ett stort tryck. Mitt i det konkurshotade Aten bor tusentals migranter på gatorna ­eller i trånga lägenheter på så kallade afghan hotels. Men de andra medlemsländerna hävdar att problemet även beror på att grekerna misskött sig. Den humanitära krisen har pågått betydligt längre än finanskrisen utan att grekerna brytt sig.

EU-kommissionären Cecilia Malmström försökte länge driva i genom ett förslag om hur EU gemensamt skulle kunna lätta bördan för ett medlemsland som utsätts för ett oväntat och stort flyktingtryck. Men länder som själva har en human asylprocess ville inte gå med på det av fruktan för att det skulle bli en drivkraft för länder i Syd­ europa att fortsätta att missköta sig. På ett ministerråd i somras satte sig 24 medlemsstater emot.

– Alla är så arga på Grekland. Förhållandena i Grekland ligger långt under humanitetens gräns. Mitt förslag handlade inte specifikt om Grekland. Det handlar om att vara solidarisk, om till exempel situationen i Vitryssland förändras, säger Malmström.

– Det har skett små förbättringar i Grekland. Men den grekiska administrationen är omständlig, fortsätter hon.

Nu står förhoppningarna till ett nytt förslag som arbetats fram under det polska ordförandeskapet.

– Jag ser ett litet fönster på glänt. Det finns en svagt positiv acceptans, säger EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (FP), som företrätt EU-parlamentet under diskussionerna.

Den 13 december ska ministerrådet diskutera förslaget. Förslaget är inte färdigt, men enligt vad DN erfar går det ut på att låta EU:s stödkontor på Malta granska alla medlemsländer. Sedan ska EU ge stöd till det land där brister finns.
Den främsta fördelen är att inte alla längre pekar finger åt Grekland.

Det är inte bara haveriet inom EU som driver migranterna mellan olika länder.
Även nationella beslut och politisk retorik i medlemsländerna påverkar snabbt vilka länder de asylsökande väljer.

– Förändrade villkor i ett mottagarland sprids blixtsnabbt genom smugglare. Och det syns omedelbart i statistiken, säger Dan Eliasson.

Som exempel nämner han att antalet somaliska asylsökande i Sverige sjönk påtagligt efter ett beslut i Migrationsöverdomstolen som gjorde det omöjligt för somaliska anhöriga att komma hit.

Ett annat exempel är irakierna som i stället valde att söka asyl i Tyskland och andra nordiska länder sedan Sverige, som första land, tecknat ett avtal med det fortfarande våldsdrabbade Irak vilket möjliggjorde tvångsutvisningar dit.

Finland var länge ökänt för att inte ta emot en enda flykting. För ett par år sedan mjuknade den fins­ka hållningen och flera tusen somalier sökte sig dit.

– De främlingsfientliga Sannfinländarnas intåg i politiken kommer sannolikt att påverka inströmningen negativt, tror Eliasson.

För tio år sedan hade Danmark ungefär lika många asylsökande som Sverige.

– Nu står Danmark utanför EU:s linje för anhöriginvandring. De hårda försörjningskraven och den höga åldersgränsen, 24 år, för giftermål har gjort Danmark mindre attraktivt, säger Eliasson.

Fram till slutet av 1990-talet var Nederländerna ett av världens mest liberala invandringsländer. Hårdare krav för asyl och senare även de starka motsättningarna mellan främlingsfientliga och muslimer fick inte minst somaliska flyktingar att söka sig till andra länder.

Att den nuvarande nederländska regeringen styr med stöd av främlingsfientliga Geert Wilders Frihetsparti märks tydligt, menar Cecilia Malmström:

– Holländarna driver på hårt för att hela EU:s politik för anhörig­invandring ska skärpas.