Det var en mild aprildag i Nicosia för fyra år sedan, ett par dagar före folkomröstningen om FN:s fredsplan för Cypern, som jag hörde gälla röster utanför mitt hotellrum. Nere på gatan tågade rosenkindade tolv- och trettonåringar i skoluniform och ropade taktfasta paroller.

Jag följde efter dem till Ledra Palace och övergången till den turkcypriotiska sidan. Där stannade de och fortsatte ropa slagord. Vid det laget hade jag förstått att det var mot FN-planen. Det fanns något fanatiskt i deras unga ansikten som berörde mig illa och förvånade mig.

Men jag förstår bättre sedan jag träffat Yiannis Papadakis. Han är socialantropolog vid universitetet i Nicosia och har ägnat flera år att studera hur öns båda folk lärt sig att demonisera varandra, senast hur historieböckerna på båda sidor skildrat öns historia.

Resultatet är rätt beklämmande. Grekcypriotiska historieböcker handlar om Greklands historia och slår fast att Cypern alltid "varit grekiskt och inget annat än grekiskt". Turkar är ett expansionshungrigt och bestialiskt folk. Det visas genom blodiga bilder, till exempel en turk som spetsar en grek på påle.

Lika illa har det varit på den turkcypriotiska sidan. Där har historieböckerna haft Turkiets landsfader Kemal Atatürk på framsidan, och barnen lärt sig att Cypern naturligt hör ihop med "moderlandet" Turkiets inland. Öns "greker" gick till barbarisk attack 196374 tills den turkiska armén kom och räddade dem.

- Alla böcker handlar om "den gode, den onde och den fule", suckar Yiannis Papadakis. Den egna sidan är god och grannarna är onda medan de svekfulla stormakterna är historiens fulingar.

Och visst finns det gott om råmaterial till skräckberättelser på Cypern, gott om människor som har fruktansvärda minnen av våld och övergrepp på båda sidor. Papadakis citerar George Orwell: "Nationalisten inte bara låter bli att fördöma de övergrepp som begåtts av den egna sidan, han har en anmärkningsvärd förmåga att inte ens höra talas om dem."

Men de turkcypriotiska historieböckerna har skrivits om på senare år sedan vänstermannen och återföreningsivraren Mehmet Ali Talat blivit turkcyprioternas ledare. Och nu föreslår den nye cypriotiske presidenten Demetris Christofias regering att även grekcypriotiska historieböcker ska skrivas om för att främja fredlig samlevnad på ön.

Det möter motstånd. Den mäktiga ortodoxa kyrkan rasar, liksom lärarfacket och nationalistpolitiker.

Och visst finns det något tryggt med en svartvit världsbild där "de andra" alltid har fel. Men det är ingen vidare god grund att bygga framtiden på.