I drygt en timme har Wilhelmine ”Mama Willy” Ntakebuka berättat om sitt arbete med våldtagna kvinnor i staden Bukavu i östra Demokratiska republiken Kongo när det plötsligt brister för bosniska Mira Vilusic, på besök för att dela med sig av sina erfarenheter från krigets Bosnien på 1990-talet.
- Att lyssna på dig har varit som en mardröm. Jag kan inte tro att det begås så hemska brott mot kvinnor, säger Mira Vilusic medan tårarna bryter fram.
- Det gör mig så ledsen. Men jag är väldigt glad att du finns, att du ger allt detta stöd till dessa kvinnor. Det känns bra att veta det, tillägger hon.
Våldtäkt i krig är ingen ovanlighet. Minst 50.000 kvinnor våldtogs under Bosnienkriget, som pågick i nästan fyra år. Uppskattningsvis 15 000 kvinnor om året våldtas i den krigshärjade kongolesiska provinsen Sydkivu, och säkert lika många till i Nordkivu.
- Det är lätt för folk att säga att det här är sådant som vildarna i Afrika håller på med, men så är det inte, påpekar Denis Mukwege, chefsläkare vid Panzisjukhuset i Bukavu, som nyligen mottog Olof Palme-priset och FN:s pris för mänskliga rättigheter för sin kamp mot det sexuella våldet mot kvinnor i Kongo.
De drabbade kvinnorna inte bara våldtas, utan misshandlas ofta så grovt att deras underliv skadas för alltid. Deras män och släktingar mördas och barnen tvingas titta på medan rebeller, armésoldater eller beväpnade banditer våldför sig på mammorna.
- I klassiska krig drar männen ut till fronten och dör, men kvinnorna skyddas. I och med att kvinnorna är skyddade kan de ge sina barn, nästa generation, en möjlighet till ett bättre liv. När man förstör kvinnan och hennes underliv förnekar man samhället en chans till nästa generation. Jag tycker inte det är för hårt att kalla det för folkmord, säger Denis Mukwege.
Nzonga kidnappades av huturebeller, FDLR, och hölls bunden vid ett träd i sex månader, släppt endast vid de upprepade tillfällen hon våldtogs. För snart två år sedan lyckades hon rymma när FDLR attackerades av armén, och tog sig till Panzisjukhuset.
- När jag kom till sjukhuset var jag väldigt, väldigt svag eftersom jag inte ätit ordentligt. Jag fick medicinsk vård, mat och fick träffa andra kvinnor i samma situation. Jag fick också hjälp att bearbeta det som skett i samtal med psykolog, berättar den 28-åriga trebarnsmamman.
Panzisjukhusets rehabilitering av våldtagna kvinnor är ett flera månader långt program med allt från gruppterapi för psykisk hälsa till sång och dans för själen, och utbildning och ekonomisk hjälp för framtiden. Ett nätverk av ett 80-tal lokala hjälporganisationer deltar också.
- I början visste jag inte vad jag skulle göra när kvinnorna kom till mig. De berättade vad som hänt och grät, och jag bara grät med dem, säger Wilhelmine ”Mama Willy” Ntakebuka, vars organisation Vico för närvarande stöttar runt 1.500 kvinnor med bland annat mikrokrediter.
Nzonga försörjer sig i dag på en liten butik i ett skåp vid vägkanten som hon startat med hjälp av just mikrokrediter, rädd för att återvända till hembyn på grund av den skam som omgärdar våldtäktsoffren. Hon lever i ett enkelt hyresrum i en hydda intill med sina tre barn, varav den yngsta, Victoire, är resultatet av en av de många våldtäkterna hon utsattes för.
- Han heter Victoire (seger på franska) därför att jag vann kriget. Många har dött men jag lever fortfarande, och det är en seger, säger hon.
- Jag är nöjd med livet jag lever i dag. Det som har hänt har hänt. Min man dödades och han kommer inte att komma tillbaka. Jag accepterar livet som det är, det är Guds vilja, tillägger hon med en röst som är så mjuk och trygg att den inte tycks bära minsta spår av trauma.
Personalen på Panzisjukhuset går däremot på knäna. Varje dag lyssnar de till de drabbade kvinnornas mörkaste berättelser, och gång på gång berättar de för utomstående besökare om det fruktansvärda som sker. Så länge konflikterna pågår fortsätter dock våldtäkterna. I mötet med kvinnorna från Bosnien och Kroatien, som arrangerats av svenska organisationen Kvinna till Kvinna, frågar de kongolesiska kvinnorna gång på gång hur man lyckades få slut på kriget i Europa efter bara fyra år.
- Vi har haft det så här i femton år. Föreställ er vilket samhälle vi kommer att ha i framtiden, säger psykologen Cecile Kamwanya Mulolo bistert.
De östra delarna av Demokratiska republiken Kongo är rika på naturresurser, särskilt coltan som används i den internationella produktionen av mobiltelefoner och datorer. Enligt personalen på Panzisjukhuset är detta en av de huvudsakliga orsakerna till de ständiga konflikterna, och därmed också våldtäkterna.
Kvinnorna vittnar om hur de levt i frid i sina byar tills man upptäckt mineraler. Soldater eller rebeller har kommit in, deras män har lämnat hemmet för att söka lyckan som gruvarbetare, och när de lämnats ensamma och sårbara våldtas de under de ständiga striderna i gruvområden.
- Det är samma coltan som finns i min mobiltelefon. På så sätt är vi i Sverige är också en del av de här konflikterna, säger Maria Bard, ansvarig för PMU:s program vid Panzisjukhuset.
Just nu är det särskilt oroligt i Sydkivu, sedan den FN-stödda kongolesiska armén börjat mobilisera för en storoffensiv mot FDLR. FDLR har i sin tur svarat med att attackera civilbefolkningen, samtidigt som de illa disciplinerade armésoldaterna också härjar.
- Efter andra världskriget svor man på att något liknande inte skulle få hända igen. Kriget i Kongo är det värsta sedan dess, men omvärlden gör ingenting, säger Denis Mukwege.
- Det internationella samfundet borde sätta press på de politiska ledarna i Kongo, Rwanda, Burundi och Uganda att sluta blanda sig i. Det finns ingen militär lösning, säger han.