Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

De sitter fast i ingenmansland

När bomberna smäller tar Nikolaj och Raisa Dvornik skydd i jordkällaren.
När bomberna smäller tar Nikolaj och Raisa Dvornik skydd i jordkällaren. Foto: Paul Hansen

• Efter mer än två år av väpnad konflikt i östra Ukraina är människor avskurna i ett bälte av ingenmansland.

• Tusentals skyddslösa civila i de små gruvsamhällena lever i skräck för nästan dagligt bombardemang, trots upprepade vapenvilor.

• DN:s Paul Hansen och Michael Winiarski har besökt en fryst krigszon i utkanten av Donetsk där antalet civila dödsoffer åter stiger.

Ibland måste man ha turen eller makterna på sin sida. Det hade Nikolaj Dvornik två gånger.

Första gången var när han klev ur sin bil för att gå in och hämta en sak han glömt hemma. Just då exploderade en granat som blåste ut sidorutorna på hans gamla Lada och perforerade dörrplåtarna med splitter.

Andra gången var när en kraftig artillerigranat träffade en jordkällare som Nikolaj och hans hustru Raisa hade tagit skydd i. Taket föll in, och Raisa hamnade under rasmassorna – men hon överlevde.

– Det hände vid tiotiden på kvällen, hon var instängd därnere och det tog mig fyra timmar att gräva fram henne, säger 78-årige Nikolaj Dvornik.

Det hände vid tiotiden på kvällen, hon var instängd därnere och det tog mig fyra timmar att gräva fram henne.

Han och hans Raisa står i middagssolen i en trädgård som dignar av mognande vindruvor, paprikafrukter och tomater och begrundar sin situation. En spade står lutad mot ingången till källaren, till hands om han skulle behöva gräva igen.

– Det var en 152-millimetersprojektil som fick en direktträff på källaren. Att vi satt därnere var vår räddning, säger Nikolaj.

– När jag satt fast i källaren trodde jag att allt var slut. Nu är jag rädd på nätterna när skjutandet börjar, då går vi ner i källaren, säger Raisa.

Parets hus ligger i den lilla byn Zjovanka, som är inklämd i ”grå zonen”, det bälte av ingenmansland som skiljer de två krigande parterna åt i östra Ukraina. Här bodde tidigare 800 människor, nu finns kanske 250 kvar.

Mitt i byn går spärrlinjen mellan den del som kontrolleras av de proryska separatisterna i den icke-erkända ”Folkrepubliken Donetsk” (eller DNR) och den del som lyder under Ukrainas lagliga regering.

Foto: Paul Hansen.Nadzjezjda Fominina, 76 år. Foto: Paul Hansen.

Liksom många andra i byn var Nikolaj Dvornik under årtionden gruvarbetare, förr ett statusyrke i det kolrika Donbass.

Nu är allt han och Raisa har kvar en liten köksträdgård, men den förslår inte långt. Deras lilla pension, som Nikolaj varje månad hämtar hos de ukrainska myndigheterna med sin skruttiga Lada, räcker inte heller till mycket. Den drygas ut något med att Röda korset kommer till byn med sin brödbil en gång i veckan. En limpa per familj är ransonen – men den hjälpen når bara den ”ukrainska” halvan av byn.

Den dagen DN besöker Zjovanka har Nikolaj lastat bakluckan på Ladan med åtta lådor tomater och en stor blå dunk och kört iväg till närmaste ukrainska stad som har strömförsörjning. När han återvänder har han fått tomaterna omvandlade till juice. Utan el kan han inte pressa tomaterna.

– Om vi hade el skulle det gå att leva, men det finns inget liv utan el, säger han.

Raisa säger att hon lever som en ”bomzj”, en luffare.

Foto: Paul HansenNikolaj Dvornik, 78. Foto: Paul Hansen

De två stridande parterna i konflikten står här några hundra meter ifrån varandra. Vi tittar uppför grusvägen som försvinner bakom ett krön; där finns separatisterna.

Raisa och Nikolaj har sin enda dotter på den ”ryska” sidan av den delade byn, och är därför fysiskt hindrade att träffa henne.

Många delar deras öde. En är Tatiana, en medelålders kvinna, en volontärarbetare som ägnar all sin tid till att få ut humanitär hjälp till de mestadels äldre bybor som sitter fast i konfliktzonen. Sitt efternamn vill Tatiana behålla för sig själv, och hon har ett bra skäl: hennes tidigare man är överste i den ryska säkerhetstjänsten FSB i Moskva.

– För oss blev det som för många andra familjer i Ukraina när kriget bröt ut, svårt att hålla ihop när man står på olika sidor om barrikaderna. Jag stöder Ukraina mot Rysslands aggression. Så vi skilde oss.

För oss blev det som för många andra familjer i Ukraina när kriget bröt ut, svårt att hålla ihop när man står på olika sidor om barrikaderna.

Sedan konflikten i Ukraina började i februari 2014, med att Ryssland erövrade halvön Krim och sände in specialstyrkor i de östliga regionerna Donetsk och Luhansk, har över 9 600 människor – civila och militärer – förlorat livet. Därutöver har tiotusentals skadats.

Foto: Paul HansenSnart 30 månader efter att den väpnade konflikten började och 18 månader efter Minsk 2-avtalet om vapenvila skrevs under har striderna mellan Ukrainas regeringsstyrkor och de Moskvastödda separatisterna trappats upp till en nivå som närmar sig läget 2014.

Enligt en ny FN-rapport har antalet civila offer i östra Ukraina ökat med 66 procent under sommarmånaderna – 28 döda och 160 skadade - samtidigt som människorättssituationen ytterligare har försämrats.

Merparten av dödsoffren skördas genom grovkalibriga vapen - granater, stridsvagnskanoner eller haubitsar - som Minskavtalet uttryckligen förbjuder inom 50 kilometer från frontlinjen mellan parterna.

– Enligt avtalet är maximal tillåten kaliber 100 millimeter, men båda parter skjuter med 120 mm, säger John Palmer, som tillhör den 800 man starka observatörsstyrkan från OSSE (Europeiska säkerhetsorganisationen) i Ukraina, som vi träffar på under vår resa i gränsområdet.

Men konflikten inte bara lemlästar och dödar människor och raserar hus.

Även familjer och nära relationer faller sönder. Antingen av djupa åsiktsskillnader, som i Tatianas fall, eller av nya gränslinjer, som för Nikolaj och Raisa.

Förutom ett kraschat äktenskap har konflikten för Tatianas del också medfört att hon hamnade på ”fel” sida i förhållande till sin syster, som bor i det av separatisterna kontrollerade Donetsk. Dit kan inte Tatiana längre åka. De kan träffas ibland i Artemivsk på den ukrainska sidan, dit systern har möjlighet att ta sig.

En annan typisk berättelse: en kvinna vi möter har sin hjärtsjuke far på den rebellkontrollerade sidan av byn. Innan avspärrningen sattes upp tog det henne 15 minuter, till fots, att besöka honom. Men nu kan det ta flera dygn, via många vägspärrar, att ta sig dit, bara någon kilometer bort. Även läkarmottagningen, där hon var sjuksköterska, ligger på rebellkontrollerat område, så hon är nu utan arbete.

I det humanitära hjälpcentret i byn Zjovanka ägnar sig den pensionerade läraren Ludmila Pachomova åt att dela ut mat, madrasser och byggnadsmateriel åt byborna som är avskurna från omvärlden. Åt ena hållet är det taggtråd och minfält som en spärr mot separatisternas territorium. Åt andra hållet är det två ukrainska vägspärrar som kräver åtskilliga timmars av köande som skiljer den buffertzon de lever i från den ”normala” världen.

Det finns en liten matbod i byn, men inte mycket att köpa. Eftersom det sedan i juni inte finns elström i byn fungerar inte kylskåpen. Vilket betyder att det inte går att förvara färskvaror, varken i hemmen eller i butiken.

– Du ser hur stor förstörelsen är. Liksom alla andra är jag rädd för att vara här, men jag har ingen annanstans att ta vägen, säger Ludmila Pachomova.

Hon kan åtminstone få sin magra pension, på motsvarande 400–500 svenska kronor i månaden. Men hon måste åka till närmaste stad i Ukraina för att hämta ut den varje månad.

Hon listar de svåraste problemen för de som lever kvar i Zjovanka: Det värsta är att el saknas, ledningarna sköts söder, och det är svårt och dyrt att få tag på kol och ved att elda med. Snart kommer höstkylan, och därefter vintern. Dessutom är det brist på foder till korna och grisarna. Ingen reguljär busstrafik har existerat på länge.

Utflyttningen från Zjovanka fortsätter. Nadezjda Djanibegov och hennes man Osman är just i färd med att packa ihop sina ägodelar. Tillsammans med sin femåriga adoptivdotter Ira ska de följande dag åka till Artemivsk för att titta på ett hus som en frivilligorganisation har hjälpt dem att hitta.

– Vi bestämde oss för att flytta när alla våra vuxna barn hade gett sig av, säger Nadezjda.

Familjen har många djur på sin gård: 23 getter och 150 gäss, ankor och höns, så de har kunnat leva på egenproducerat kött, mjölk och ost. De flyttar på grund av den ständiga granatbeskjutningen. Runt deras hus har alla byggnader träffats, och hål gapar fortfarande i tak och väggar. Deras eget hus har de reparerat nödtorftigt.

– Men till slut blir det hopplöst att gång på gång laga sönderslagna fönster och tak om de förstörs på nytt hela tiden.

* * * * *

Det finns fyra stora genomfarter till storstaden Donetsk, huvudsäte för den proryska utbrytarrepubliken DNR. En av vägspärrarna finns i Zajtseve, där det varje månad passerar nära en kvarts miljon människor till fots (oftast kommer de med buss), och 30.000 bilar.

Vid utfarten förbi den ukrainska kontrollen köar människor som bor i DNR-området. Bilkön är många hundra meter lång och står helt still i det obarmhärtiga solgasset.

De flesta som vill ta sig över är äldre, nästan alla är irriterade. De är på väg till städer som Slovjansk eller Kramatorsk för att hämta ut sin ukrainska pension eller hälsa på släktingar.

– Ja, det här blev vårt öde på gamla dagar, vi får ingen pension trots att jag har arbetat som ingenjör i hela mitt liv och har ukrainskt pass. Vi är väl inga terrorister, suckar 78-årige Dmitrij Manovitj, som bor i Donetsk.

Ja, det här blev vårt öde på gamla dagar, vi får ingen pension trots att jag har arbetat som ingenjör i hela mitt liv och har ukrainskt pass.

Efter mer än 20 timmars köande – först i DNR-vägspärren två kilometer härifrån, och sedan i den ukrainska – har han och hustrun Nina Maximovna satt sig ner för att pusta ut i skuggan en stund.

Det är tredje gången de ger sig av från Donetsk för att ordna mantalsskrivning på regeringskontrollerat område, vilket är förutsättningen för att få pension.

– Varför har vi det inte som ni i Europa, att man kan bo var man vill och ändå få sin pension utbetald där? Varför ska jag behöva stå här som en slav och köa dygnsvis?

I den långa kön får både anhängare och motståndare till de proryska separatisterna samsas, vilket ibland leder till att ilskna gräl utbryter.

En äldre man, som uppenbart är för Ukraina, säger att ”pensionen ska betalas av ockupanterna”, det vill säga Ryssland.

En yngre man från Luhansk, som håller med, berättar tårögt om de tunga stridsvagnar han såg rulla in över gränsen från Ryssland sommaren 2014.

En kvinna ropar till mig att Ukrainas armé beskjuter civila i Donetsk.

– Varför skriver ni inte om att det är ukrainarna som dödar oss?

En man rycker på axlarna, och säger tyst att ”vi var bröder, men nu har man gjort oss till fiender”.

– Vad händer om Donbassregionen blir ukrainskt igen när man betraktar oss alla som separatister och terrorister? Nu har familjer splittrats och vi bor på olika sidor. Det enda jag försöker är att överleva.

Foto: Paul HansenFoto: Paul Hansen

Vid en annan vägspärr, i Donetsk förstad Marinka, har Andrej Dmitrysjov, en 30-årig takläggare från Donetsk, stått och köat i flera timmar. Han är på väg till en bank på den ukrainska sidan för att förnya sitt betalkort. Terminaler för kreditkort fungerar visserligen inte i Donetsk, men med ett plastkort kan han betala över internet. Den åtgärden tar honom tre dygn.

Han börjar känna sig allt mer frustrerad i Donetsk, och stannar egentligen enbart för att hans fästmö har en högskolekurs att avsluta.

– Det är mest äldre som har stannat, det finns inte många unga kvar. Alla mina kompisar har stuckit till Ukraina eller Ryssland. Det är inget liv i Donetsk, med nattligt utegångsförbud och dålig ekonomi. Jag funderar på att dra till Polen, där jag kan tjäna 5-6 gånger mer på ett bygge, säger Andrej Dmitrysjov.

Det är mest äldre som har stannat, det finns inte många unga kvar. Alla mina kompisar har stuckit till Ukraina eller Ryssland.

Dumitru Lipcanu, platschef för FN:s flyktingorgan UNHCR i hamnstaden Mariupol, ägnar mycket av sin energi åt att underlätta rörelsefriheten för folk på båda sidor om fronten. Det är en viktig människorättsfråga, menar han, särskilt för äldre medborgare.

– Ukraina är fortfarande ett land, men folk flyttar fram och tillbaka, och korta öppettider vid gränsövergången och allmänt krångel gör det svårt, säger han.

* * * * *

Marinka, mitt i den ”grå zonen”, var tidigare en satellitstad till Donetsk, men är nu avskuren från miljonstaden, vilket har sänkt ekonomin. Tidigare levde 10.000 människor här, men numera är det omkring 5.000. Mejeriet, brödfabriken och slakteriet är borta. Arbetslösheten har därmed ökat.

Men det som främst har skrämt invånarna på flykten är att frontlinjen går några hundra meter från bostadsområdena. Sedan staden återtogs av Ukraina har den utsatts för regelbunden beskjutning från separatisterna, från såväl artilleri som prickskyttar.

I ett småhusområde möter vi 78-åriga Vera Sjavkun, som lever i ständig skräck för bomberna.

– Jag överlevde andra världskriget då tyskarna mördade många av mina släktingar. De sköt min äldre bror 1943 när han var 17 år. Och nu har jag hamnat i ett krig igen. Varför kan inte någon ge mig ett piller så att jag kan få dö?

Hon berättar om hur hon gömde sig på toaletten sensommaren 2014, när striderna och bombardemanget var som värst. Hennes hus – ”jag byggde det med egna händer” – är helt förstört, och hon bor nu i en liten vitrappad stuga, utan vatten eller värme.

– I går natt smällde det fruktansvärt utanför fönstret. Varför har vi blivit gisslan i detta krig? Det vore bättre om man tog mig till den andra världen, och att de unga kan få ett bra liv. Det spelar ingen roll om vi hör till Ukraina eller Ryssland, låt oss bara få fred!

En förklaring till att civila som Vera Sjavkun i så hög grad drabbas av artilleribeskjutning är att militärförband ofta förläggs i bostadsområden. Det drar till sig inkommande eld.

Värre ändå är när militären hyser in sig i privata hus, ofta utan att fråga. En kvinna berättar att soldater en dag kom och grävde upp hela hennes trädgård för att placera en granatkastare där. Det förekommer också att soldater plundrar övergivna lägenheter.

Ingen ort har drabbats så hårt som den lilla byn Kamjanka. Där ser vi inte ett enda hus som är oförstört; inga fönster är hela, många tak har stora hål. Det var för några veckor sedan, den 29 augusti som byn utsattes för massiv artilleribeskjutning från 122-millimeters fälthaubitsar, placerade ett par kilometer bort.

Foto: Paul HansenTotalt föll 45 projektiler över byn. 25 av byns 46 hus fick direktträffar.

– Det var inte första gången, vi beskjuts var och varannan dag, eller snarare nattetid, säger 74-åriga Zinaida Filippjeva.

– Och ja, jag är rädd, jag ställer mig under dörrkarmen när de bombar. Jag har inget källarrum att gömma mig i.

* * * * *

Den breda vägen söderut går genom fält av solrosor och högar av svart kolslagg. Inga andra fordon möter oss. Den fyrfiliga vägen har tappat något av sitt existensberättigande sedan Donetsk har skurits av från moderlandet, och vi måste ta en stor omväg för att runda separatistkontrollerat område.

Vi kör in i samhället Krasnohorivka, där det direkt syns att staden har drabbats hårt av konflikten. De flesta fönstren är igensatta med plywood och byggplast och många hus är perforerade av stora hål.

För tre månader sedan fick en stridsvagnsgranat en direktträff på ett flerfamiljshus på Solskensgatan 7. Projektilen sprängde en gapande öppning i husgavelns betongelement.

57-åriga Alla Seheda, före detta ekonom, fick nog, och hon flyttade ut från sin lägenhet på fjärde våningen och inredde ett rum i husets källare som sin nya bostad.

– Huset står 800 meter från frontlinjen och de ryska kanonerna. Jag har utsikt direkt mot DNR, och om de börjar skjuta hinner jag inte ta skydd.

Hon tror inte på vapenvilorna, och hon räknar med att konflikten kommer att fortsätta. Vad hon inte kan förstå är hur omvärlden kan tillåta att gränser ändras med våld.

Hon visar sin boplats, ett hörn av ett skyddsrum där hon har satt upp gipsskivor och draperier för att markera sitt revir. Inredning: en soffa och en tv-apparat. Av någon anledning finns bara ryska statliga kanaler eller DNR:s propagandasändningar.

Hon knäpper på den statskontrollerade Moskvakanalen NTV, som sänder något som presenteras som en debatt, där det dock inte förekommer några meningsskiljaktigheter.

Talare efter talare är ense om att hur mindervärdiga ukrainare är, att Ukraina inte är ett riktigt land, utan en buffertzon.

Att lyssna på strömmen av förakt är tydligt skakande för Alla Seheda, som har fått sitt liv förstört av samma överhet som sänder ut hatpropagandan.

– Det Ryssland ägnar sig åt utlöser en allergisk reaktion hos mig: först invaderar de oss, och sedan säger de att de ska komma med humanitär hjälp…men den består bara av granater och artilleri. Kanske de tänker som jag hörde den ryske författaren Alexander Prochanov säga på rysk tv: att han inte är lugn förrän ryska tanks rullar på Kievs gator.

Foto:

Fakta. Krisen i Ukraina

1 december 2013

Kravallpolis slår ner studenter på Självständighetstorget (Majdan) i Kiev som protesterar mot att Ukrainas president Viktor Janukovytj inte skriver på ett samarbetsavtal med EU.

20 februari 2014

Omkring 100 personer dödas på Majdan sedan prickskyttar öppnat eld mot demonstranter.

22 februari 2014

President Janukovytj flyr från Kiev och Ukraina till Ryssland.

27 februari 2014

Beväpnade män i omärkta uniformer – som snart visar sig vara ryska spetsnaz-soldater – intar regeringsbyggnader på den ukrainska halvön Krim.

16 mars 2014

I en hastigt ordnad folkomröstning röstar 97 procent av väljarna på Krim för att halvön ansluts till Ryssland. Två dagar senare signerar den ryske presidenten Vladimir Putin en lag om annektering av Krim.

7 april 2014

Proryssar och beväpnade ”små gröna män” ockuperar regeringsbyggnader i Donetsk, Charkiv och Luhansk i östra Ukraina.

11 maj 2014

Folkrepubliken Donetsk (DNR) och Folkrepubliken Luhansk (LNR) utropas efter folkomröstningar.

25 maj 2014

Petro Porosjenko väljs till ny president i Ukraina.

17 juli 2014

Ett trafikflygplan från Malaysia Airlines skjuts ner över rebellkontrollerat område i östra Ukraina, samtliga 298 ombord på MH17 omkommer.

5 september 2014

Efter hårda strider kring Donetsk sluter separatisterna, Ukraina och Ryssland ett avtal om eld upphör i Minsk.

22 januari 2015

Proryska rebeller intar den ruinerade flygplatsen i Donetsk.

12 februari 2015

Nytt avtal om vapenvila, ”Minsk 2” skrivs på.

15 september 2016

Senaste FN-siffrorna över krigets offer i Ukraina sedan 6 april 2014: 9 640 döda (civila och militärer).

UKRAINA

  • Befolkning: 42 miljoner
  • Huvudstad: Kiev
  • Självständigt land sedan: 1991
  • President: Petro Porosjenko
  • Språk: Ukrainska, ryska
  • Konflikten: Ryssland annekterade halvön Krim i februari 2014 och under de följande månaderna skapades med ryskt stöd två utbrytarrepubliker i de östra delarna av Donetsk- och Luhansk-regionerna
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.