Keçiören är numera hopvuxet med Ankara och en av storstadens mest folkrika delar. Men lantliga fläktar möter en ofta mitt i bruset. Den turkiska hörnkulturen florerar: inget ledigt utrymme, ingen ledig trekant i snittet mellan en dånande bilflod och en spårvagnslinje är för uselt för att hysa ett fikonträd, ett bord och en pall – och upphöjas till oas.
Många av infödingarna är aleviter, Turkiets stora religiösa minoritet. De har ett avspänt förhållande till islams bud. Ortodoxa sunniter håller dem rent av för hedningar. Det är ofta aleviterna som står för utskänkningen av öl och rak1 i Keçiören. Premiärminister Erdogan bor här och det gör också hans allierade Turgut Alt1nok, Keçiörens borgmästare.
Vardagstoleransen mellan fromma och frisinnade turkar är ett av landets adelsmärken. Sedlighetspoliser, efter mönster av Riyad eller Gaza, ter sig otänkbara.
Dock har Keçiören på sistone skakats av en serie brutala attacker, mot barer och butiker som säljer alkohol, mot tonåringar som vänslats på parkbänkar och mot kvinnor som promenerat utan eskort i kläder de själva valt. Invånarna kallar dessa vigilanter för A-team, och de kan ta gift på att de är borgmästarens förlängda arm. En talesman för staden förnekar indignerat detta.
Tillbaka i Jerusalem, i förorten Kiryat Yovel, möttes jag häromdagen av ett stort tumult. Arga personer drev bort jobbare som spikade på en byggnadsställning.
"Innan de stjäl våra hem!" stod det på flygbladet man tryckte i min hand. Bygget skulle blivit ett ultraortodoxt barndaghem. Alla vet att detta är den första kilen som slås in i moderna kvarter de religiösa vill ta över. Så snart dagis finns kan inflyttningen börja. Så snart den börjat sjunker lägenhetspriserna, och spiralen är i gång.
När de ortodoxa är i flertal börjar trakasserierna mot ensamstående kvinnor och dem som ser tv på sabbaten. Snart är de sista otrogna utrökta.
Religionsbråk präglar nyheterna från Mellanöstern. Men de stora och avgörande konflikterna står inte mellan religionerna utan inom dem. Avståndet mellan humanisterna i Tel Aviv och huliganerna i Hebron är lika astronomiskt som det mellan norra Beiruts romanläsande flanörer och dem som förbereder det heliga kriget i stadens södra förorter.
När rationalismen kom till Jerusalem med Alexander den store splittrades judarna obotligt i entusiaster och motståndare. Sedan dess har konflikten rasat, mellan Guds lag och människans nyfikenhet och njutningslystnad.
Hittills har turkarna hanterat det olösliga dilemmat bättre än sina grannfolk.
Må de finna kraft att fortsätta på den vägen.