De stridande har inte fått nog

För ögonblicket pekar det mesta på att ingen av de stridande parterna har fått nog, trots att antalet dödsoffer och svårt skadade fortsätter att stiga. De mänskliga förlusterna är i vanlig ordning ojämförligt störst bland palestinierna, men raketer avskjutna från Gaza har i ökad grad landat i Sderot och Ashkelon i Israel.

På båda sidor uttrycktes exalterade känslor av blodsmakande triumf över våldsutbrottet. Enligt Mark Regev, talesman för den israeliske premiärministern Ehud Olmert, har offensiven mot Gaza gett ny livskraft åt regeringen, och en ny "energi, en känsla av att vi äntligen agerar efter att så länge ha uppvisat återhållsamhet".

Hos Hamas finns motsvarande cyniska attityd, med lika lite hänsyn till de hundratals civila, kvinnor och barn som offrats för att bevisa att den islamistiska rörelsen är en pålitlig kämpe mot "den sionistiska fienden".

När Hamas beslöt att inte förlänga det sex månader långa "tahdiah" (lugnet) från den 19 december - och återuppta raketbeskjutningen - visste man vad som väntade: Israel skulle inleda en militär operation.

Anfallet blev mer överväldigande än Hamas väntade sig, och en stor del av den civila och administrativa infrastrukturen på Gazaremsan har raserats av de israeliska missil- och bombangreppen. Men ryggraden i Hamas militära styrka, de 15.000 soldaterna, är inte bruten, samtidigt som rörelsens ledare kan inhösta ökad popularitet över hela regionen.

I detta avseende finns det stora likheter med det ur israelisk synpunkt misslyckade Libanonkriget sommaren 2006, som gav Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah hjältestatus över hela Mellanöstern. De tusentals Katjusjaraketer som Hizbollah lät regna över norra Israel hade en förödande psykologisk effekt på israelerna, medan Israels urskillningslösa bombningar av södra Libanon och Beiruts shiamuslimska förstäder förstörde många människors livsbetingelser, men inte på allvar rubbade Hizbollahs militära ställning. Tvärtom är Hizbollah två och ett halvt år senare starkare än någonsin. Enligt israeliska beräkningar har "Guds parti" i dag tre gånger så många raketer som före kriget 2006.

Trots många paralleller mellan Libanon 2006 och Gaza 2008, inte minst politiskt, ska inte likheterna överdrivas. Terrängen skiljer sig avsevärt och Hamas militär är inte jämförbar med Hizbollahs. Men en stor del av Qassam- och Gradraketerna finns uppenbarligen kvar på Gazaremsan, och utgör ett hot mot södra Israel.

Allt går inte att komma åt från luften. Om målet med operation "Gjutet bly" verkligen är att reducera detta hot måste förmodligen Israel genomföra en markinvasion. Då väntar jakt på lokal stadsgerilla på en av världens mest tättbefolkade platser. Ännu fler civila kommer att förlora livet, vilket den israeliska regeringen hittills inte har sett som en bromsande faktor. Frågan är däremot om Israel till slut är redo att offra hundratals, eller ännu fler, av sina unga medborgare, för något som kanske ändå inte går att uppnå.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut