Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

De vänder ryggen åt traditionen

Kvinnlig könsstympning är på väg att utplånas i Senegal. Genom att informera om mänskliga rättigheter och medicinska risker har organisationen Tostan hjälpt kvinnor att ta makten över sin kropp.

Kvinnornas färgsprakande tunikor och huvuddukar står i stark kontrast mot det karga och dammiga ökenlandskap som tar vid i utkanten av byn Younoufere i norra Senegal.

Mitt på dagen är det olidligt hett, men kvinnorna inleder mötet med sång och dans. Sedan rullar de ut sina mattor i skuggan under ett par stora neem-träd. Några har burit med sig plaststolar från de egna hyddorna.


Foto: Lotta Härdelin

Fembarnsmamman Mariata Diallo tar till orda. Det hon berättar låter nästan för bra för att vara sant. Kvinnorna har gemensamt kommit fram till att sätta stopp för den traditionella könsstympningen. I en högtidlig ceremoni ska de vända ryggen åt en sedvänja, där ansvaret att se till att klitoris och blygdläppar skärs bort på flickorna innan de fyller två år, gått i arv från mor till dotter i generationer.

– Vi ska kliva fram en och en och motivera beslutet, säger Mariata Diallo.

120 andra byar i den muslimskt konservativa Fouta-provinsen gör gemensam sak med Younoufere.

Kvinnorna planerar entusiastiskt för en fest med tusentals deltagare där deklarationen mot könsstympning blir höjdpunkten. För bara några år sedan hade en liknande tillställning varit helt otänkbar.

– Traditionen fördes vidare utan att vi ifrågasatte. Vi utgick från att könsstympningen hörde ihop med religionen. När vi frågade imamen fick vi veta att det inte står någonting i Koranen om att flickor ska genomgå ingreppet, säger Haby Fary Sow.

Kvinnorna lärde sig att ingreppet är förenat med stora medicinska risker.

– Vändpunkten kom när vi fick lära oss vad mänskliga rättigheter innebär. Det var då vi kom fram till att könsstympning strider mot barnens rättigheter. Vi insåg också att våra komplicerade förlossningar berodde på att vi är trånga på grund av könsstympningen.

När kvinnorna äntligen började prata med varandra var det som att trycka på en knapp. Alla hade något att berätta.

– Hos mig satte samtalen i gång många tankar. Det är hemskt att så många kvinnor har lidit, men det är ingen idé att gräma sig. Vi gjorde ju det vi trodde var rätt. I stället känner jag mig stolt över att vara delaktig i beslutet att säga ifrån, säger Lourel Sow.

Hon håller dottern Souadou, nio månader, i famnen.

– Min dotter, och i framtiden hennes barn och barnbarn, slipper de medicins­ka risker som traditionen medför, fortsätter hon.

Den amerikanska biståndsarbetaren Molly Melching skulle kunna ta åt sig äran av det revolutionerande nytänkande som sveper fram genom tusentals byar i Senegal. Hon är dock snabb att säga att det är byborna själva som gjort jobbet.

– Jag blev lika förvånad som alla and­ra när den första byn var beredd att ge upp könsstympning. Det var samtal om mänskliga rättigheter som ledde fram till beslutet. Människor med tillgång till rätt information fattar kloka beslut i syfte att förbättra sitt liv, säger Molly Melching när vi träffas i byn Keur Simbara någon timmes bilkörning från huvudstaden Dakar.

Det är Molly Melchings från början småskaliga utvecklingsprojekt som är förklaringen till att by efter by i Senegal och flera grannländer i Väst­afrika väljer att ta avstånd från den flertusenåriga sedvänjan med könsstympning. Organisationen Tostans treåriga utbildning har förvandlats till en massrörelse på gräsrotsnivå. Med de nya kunskaperna, som utgår från mänskliga rättigheter, som ledstjärna väljer män­niskor andra vägar.

Utvecklingen har gått så snabbt att Senegals regering räknar med att kvinnlig könsstympning upphör i landet inom några år.

Molly Melching har varit verksam i Senegal i 40 år. Hon kom dit som 25-årig utbytesstudent från universitetet i Illinois 1974. Det var meningen att Molly Melching skulle studera barnsagor under sex månader och sedan återvända till USA, men hon blev kvar i Senegal. Den utbildningsmodell som i dag hyllas av bland andra Hillary Clinton, Jimmy Carter och Melinda Gates och har belönats med flera prestigefyllda utmärkelser, har tagit lång tid arbeta fram.

– Jag har gjort många misstag genom åren. När någonting inte fungerar blir jag frustrerad, men det är alltid jag som har tänkt fel eller missförstått någon viktig signal. Jag lägger aldrig skulden på människorna i byarna, säger Molly Melching.

Efter några år i Senegal talade Molly Melching det nationella språket wolof flytande. Hon arbetade med att lära barn att läsa. När alla befintliga barnböcker var på franska skrev hon egna sagor på wolof.

Den första kontakten med utvecklingsarbete fick hon när hon anlitades som tolk av internationella organisationer. Molly blev nedslagen när hon såg hur välvilliga biståndsgivare inte lyckades skapa den nödvändigt kontakten med människorna de kommit för att stötta.

– Jag lärde mig att det var viktigt att utgå från människornas egen vardag och prata deras eget språk. Det går inte bara att säga ”gör så här” eller ”sluta med det där”. Ett aktuellt exempel är de länder som drabbats av ebola-epedemin. Att bara trumma ut budskapet ”sluta omedelbart att ta varandra i hand” utan att förklara hur smittan sprids fungerar inte.

Molly Melching är en populär gäst i byn Keur Simbara, där utbildningen genomfördes i slutet av 1990-talet. Åtskilliga gånger avbryts hon av bybor som vill berätta något eller bara hälsa på henne. Under tre års tid bodde Molly i en enkel hydda i en by en bit bort. I Saam Njaay saknade hon bekvämligheter som el och rinnande vatten när hon drog i gång ett projekt för att stärka kvinnornas ställning på landsbygden. Hon visste att uthållighet var en förutsättning för att komma ned på djupet.

– Den som vill nå resultat med ett utvecklingsprojekt måste ha tålamod, det finns inget annat sätt. Har du inte tillräckligt med tid är det bättre att avstå från början, säger Molly Melching.

Foto: Lotta Härdelin

I Saam Njaay lades grunden till Tostan. Molly Melching testade sig fram i liten skala. Danser och traditionella berättelser var en viktig del av livet i byn och blev en naturlig del av utbildningen. Hon fick flera gånger ompröva sina idéer.

– Att bara rikta sig till kvinnorna väckte misstro hos de grupper som inte bjöds in. Samma sak hände när jag vände mig till ungdomar. Det var först när jag inkluderade alla i byn som det fungerade, säger Molly Melching.

– Tostan kommer aldrig till en ny by med färdiga lösningar. Utbildningen utformas efter bybornas egna önskemål. Ofta har de tydliga prioriteringar där hälsorelaterade frågor och möjligheter att öka sina inkomster kommer först. Vi talar inte om vad de ska tycka och tänka, vi ger dem verktygen i form av fakta, alltid på lokala språk.

 

 

Tostan betyder genombrott på wolof, det ögonblick när kycklingen kör huvudet genom äggskalet. Det stora genombrottet för Molly Melching kom när hon baserade utbildningen på mänskliga rättigheter.

– Plötsligt föll bitarna på plats. Alla människor har samma rättigheter men därmed också skyldigheter gentemot varandra. En man får inte slå sin hustru, men hustrun har också skyldigheter gentemot sin man och sina barn. Det kunde byborna överföra på sin egen verklighet.

Det var under en sådan diskussion i ett provisoriskt klassrum i byn Malicounda Bambara som kvinnlig könsstrympning för första gången kom på tal i mitten på 1990-talet. Inför en häpen lärare resonerade sig kvinnorna fram till att det inte var rätt att utsätta sina barn för ett ingrepp som kunde äventyra hälsan. Molly Melching blev förvånad när informationen nådde henne. Att prata om vardagliga problem var en sak, men att ifrågasätta en mångtusenårig tradition var någonting helt annat. Molly Melchings första reaktion var att som utlänning inte blanda sig i, men kvinnorna var mycket bestämda och ville offentligt berätta om sitt beslut. Därmed var bollen satt i rullning.

Snart 18 år senare har mer än 7 000 byar med sammanlagt tre miljoner invånare tagit avstånd från både kvinnlig omskärelse och barnäktenskap. Tostan har mer än tusen anställda och en stor anläggning i staden Thies. Modellen har kopierats av bland annat FN:s barnfond Unicef och Molly Melching brukar nämnas som en av de mest inflytelserika personerna i biståndsvärlden.

– I dag får jag ofta frågan om jag kan göra en kortare variant av Tostans utbildning, men programmet är och förblir tre år. Det finns ingen genväg till hållbara förändringar. Det handlar återigen om tålamod, men för vår del innebär det problem med finansieringen när FN-organ och andra givare bara kan ge anslag för ett år i taget, säger Molly Melching.

Vid sidan av hälsa, hygien och hållbar utveckling är diskussionerna om kvinnlig könsstympning numera en hörnsten i utbildningen, men det gick trögt i början. Kvinnorna i Malicounda Bambara stod upp för sitt beslut, men möttes med misstro från alla håll. Traditionen uppfattades som en av samhällets grund­pelare.

Kvinnornas initiativ hade sannolikt ebbat ut om det inte vore för den religiöse ledaren Demba Diawara i byn Keur Simbara. Den i dag 80-årige mannen är en av Molly Melchings viktigaste rådgivare. Han bjuder på starkt kaffe i små glasmuggar vid eldstaden mellan familjens hyddor och berättar med stolthet om när han blev inbjuden att tala inför FN:s generalförsamling i New York.

– När jag hörde talas om kvinnorna som ville sluta att skära flickorna blev jag upprörd. Jag sökte upp Molly Melching och sade åt henne att inte blanda sig i vår äldsta tradition. Hon förklarade att kvinnornas beslut var grundat på medicins­ka fakta och bad mig att kontrollera själv med en läkare, en imam och kvinnorna själva. Jag förstod ganska snabbt att det var jag som hade fel, berättar Demba Diawara.

– Ändå var jag helt säker på att det skulle bli ett misslyckande om bara enstaka byar slutade att tillämpa könsstympning. Traditionen var ett sätt för unga kvinnor att bli respekterade i samhället och trygga deras framtida äktenskap. Risken var stor att omsorgen om flickorna i stället skulle leda till att de blev utstötta. Om en by övergav traditionen krävdes att alla andra byar i grannskapet gjorde samma sak för att skapa nya sociala normer.

Demba Diawara bestämde sig för att inleda operation övertalning. Han började gå runt till byar där hans egna släktingar bodde, och sedan till andra samhällen som byarna hade utbyte med. Under fem år besökte han 347 byar tillsammans med två syskonbarn.

– Ibland var stämningen så fientlig att det hade gått att skära genom luften med en kniv. Det krävdes mod, intelligens och diplomati. Många av byarna fick vi besöka flera gånger, invånarna behövde tid att smälta informationen och prata sinsemellan.

De stora offentliga deklarationerna där män­niskor från många byar samlas är ett resultat av Dema Diawaras tankegångar. Då vet alla vad som gäller, även om uppslutningen aldrig är hundraprocentig.

Molly Melching är uppskattad i de flesta läger i Senegal för hur hon förhåller sig till landets kultur och religion. När Tostan etablerar sig i ett nytt område söker Molly Melching först alltid upp imamer och andliga ledare och lyssnar noga till deras råd.

I den konservativa Fouta-provinsen i norr möttes hon till en början av demonstranter som brände däck utanför hotellet där hon bodde. Nu är den inflytelserika imamen Ibrahima Sow och hans fru Aissata Ba i byn Velingara en av frivilligorganisationens främsta anhängare.

– Jag har alltid varit intresserad av utveckling. Jag fick kontakt med Tostan under en resa för många år sedan. När organisationen kom hit insåg jag på en gång att mycket i byn skulle förändras, säger Ibrahima Sow.

Imamen är välkänd i många byar och han förstod också att han skulle få många frågor om islams syn på kvinnlig könsstympning.

– Väldigt många människor, även de som själva är djupt troende, anser att omskärelsen är en religiös rit, men det stämmer inte. Det står ingenting i våra skrifter om att kvinnor ska omskäras. Traditionen har ett annat ursprung. Varför skulle islam förespråka en handling som kan underminera kvinnans hälsa? säger Ibrahima Sow.

– Jag ger samma svar till alla som kommer hit eller ringer för att fråga. Ibland blir jag anklagad för att vara korrupt och köpt av Tostan, men då hänvisar jag till andra imamer. Då får de samma svar en gång till, säger Ibrahima Sow.

Under samtalet kommer ett par av imamens fem barn hem från skolan. Frun Aissara Ba syns inte till och imamen säger skämtsamt att vi ska leta efter en grupp kvinnor som sopar någon av bygatorna eller planterar träd om vi vill prata med henne. Av Tostan har kvinnorna lärt sig vikten av renhållning och naturvård.

Vi hittar Aissara Ba tillsammans med ett 20-tal kvinnor som har möte. Den treåriga utbildningen är över men kommittén fortsätter att träffas regelbundet.

Nästa dag ska en grupp ungdomar från byn delta i en karavan genom Fouta för att sprida kunskap om mänskliga rättigheter med teater och sång. Också i Velingara förbereds den offentliga deklarationen mot könsstympning.

– Att vi har upphört med könsstympning är fantastiskt, nu känns det märkligt att det gick så snabbt att göra upp med en gammal tradition. Utbildningen har gett så mycket mer som gör stor skillnad i vardagen. Kvinnor som aldrig gått i skolan har lärt sig att läsa och räkna i vuxen ålder. Hela byn har fått en helt annan framtidstro, säger Aissara Ba.

Kvinnorna i Velingara lever ett hårt liv i en otillgänglig del i Senegal, nära gränsen till Mauretanien. Familjerna försörjer sig på boskapsskötsel och på att odla hirs.

Samtalen om hygien och hälsa har lagt grunden till stora förändringar. Vaccinationer gör barnen friskare. Barnadödligheten minskar när kvinnorna går på mödravård. Och malariafallen har blivit färre när buskage och vattenpölar rensats bort utanför hyddorna och byborna använder myggnät.

– Nu går vi till doktorn när barnen blir sjuka. Vi har alltid försökt bota feber hos barnen genom att ge dem löv från ett stort träd mitt i byn. Nu har läkaren förklarat att löven orsakar diarré, säger Aissara Ba.

Tvål har blivit en viktig produkt i byn. Alla tvättar händerna före måltiderna och efter toalett­besök. Nu kan kvinnorna skratta åt att de lagade mat med ena handen och torkade barn i rumpan med den andra.

Flickorna i Velingara blev ofta bortgifta med vuxna män när de var tolv år, i bland ännu yngre. Nu har barnäktenskapen i princip upphört av hänsyn till barnets mänskliga rättigheter. Aissara Ba berättar att det finns en beredskapsplan om någon misstänker att föräldrarna planerar ett äktenskap för en ung flicka.

– Först går kommittén hem till familjen och försöker tala föräldrarna till rätta. Om inte det hjälper går vi till imamen och i sista hand till regeringens representant som har sitt kontor i utkanten av byn. Både barnäktenskap och könsstympning är ju olagliga i Senegal.

Ett resultat av Tostans framfart är att tusentals byar har blivit mer demokratiska och jämlika. Efter utbildningen vågar kvinnorna ta betydligt mera plats. De ställer upp i politiska val och slår ut manliga kandidater. 19 000 kvinnor har valts till ledande positioner i byarna.


Cumba Camara. Foto: Lotta Härdelin

I Velingara har den 42-åriga sexbarnsmamman Cumba Camara numera ett finger med i det mesta som händer.

– Byn mår bättre av att kvinnorna får vara med och bestämma. Jag tror att vi är mer måna om att barnen ska få gå i skolan i stället för att arbeta. Skolan håller på att bli en självklarhet, säger Cumba Camara.

–  Först var jag lite nervös för att männen inte skulle acceptera mig, att jag skulle ha rättigheter på papperet men inte i praktiken. Det gick bra redan från första dagen, och nu kommer det ständigt folk hit till min hydda och frågar vad jag tycker.

 Läs mer: Cumba Camara: Utan värde om du inte var omskuren

I Keur Simbara har den 60-åriga hemmafrun Duusu Konate blivit en förebild för hela byn och för många andra kvinnor. Hon lärde sig läsa och skriva när hon var över 40 år. För fem år sedan åkte hon till Indien och lärde sig att bygga solcells­paneler under sex månader. Sedan dess hon försett byns alla hyddor med elektricitet.

– När byn skulle rösta fram en representant som skulle resa till ett barfotauniversitet i Indien så blev det jag. Min man blev förvånad, men jag förklarade att det var min rättighet att åka. Han hade ju också gått utbildningen och kunde bara hålla med, berättar Duusu Konate.

– För tio år sedan hade det aldrig kunnat hända. När jag tänker tillbaka så inser jag att kvinnorna i alla tider har varit diskriminerade. Den förändring vi upplever är nog större och viktigare än vad vi kan förstå.

Duusu Konate visar sin lilla verkstad i hyddan. När solcellspanelerna började gå sönder var det omöjligt att hitta reservdelar. Hon letade länge innan hon hittade en reservdel till en motorcykel på en marknad.

– Det var en stor triumf. Många andra byar hade samma problem och det var jag som kom på lösningen, säger Duusu Konate i triumf.

Molly Melching lyssnar med ett stort leende när Duusu Konate berättar sin historia trots att hon har hört den många gånger.

– Det visar att kunskapen om mänskliga rättigheter gör stor skillnad. Det som gör mig mest stolt över Tostan är att vi uppnår förändringar genom att utgå från alla människors lika värde, säger hon.

 Läs mer: Adama Ndongo: Stolt över att ha varit med om detta

När hon tittar tillbaka på sina fyra årtionden i Senegal är hon också nöjd över att ha fortsatt att arbeta på gräsrotsnivå.

– Det hade varit lätt att nappa på något anbud om att bli rådgivare åt en internationell organisation, men jag har lyckats hålla fast vid den ursprungliga ambitionen.

Sedan några år tillbringar Molly Melching mindre tid i byarna för att hinna resa runt i världen och samla in pengar.

Även om hon beskriver Tostan som en stabil afrikansk organisation kommer de mesta pengarna från Europa och USA.

I Sverige har Tostan sedan mer än tio år en egen avdelning.

När solen börjar gå ned över Keur Simbara åker Molly Melching vidare till Tostans stora anläggning i Thies. Där pågår en utbildning kopplat till hennes nya hjärteprojekt.

– Vi uppmuntrar kvinnorna att prata mer med sina bebisar och små barn. Det finns en missuppfattning om att barnen börjar lära sig saker först i skolåldern. Hittills har resultaten i byarna varit häpnadsväckande.

Några dagar efter vårt besök fyller Molly Melching 65 år. De senaste 40 åren har hon knappt haft något privatliv men viftar snabbt bort frågan om att pensionera sig.

– Jag behöver bara tänka på alla män­niskor som fått ett bättre liv tack vare Tostan. Så länge det finns mer att göra fortsätter jag.

Foto i text: Lotta Härdelin

Republiken Senegal

Huvudstad: Dakar.

Folkmängd: 13,9 miljoner.

Viktigaste språk: wolof, franska.

BNP per capita: Drygt 14 000 kronor.

Medellivslängd: 63 år.

Exportprodukter: Fiskkonserver, jordnötter, olje­produkter.

Källa: NE

Tre miljoner flickor stympas varje år

Könsstympning förekommer i närmare 30 länder, varav de flesta i Afrika. Ingreppet, där klitoris och blygdläppar skärs bort, är förenat med stora medicins­ka risker.

Enligt Världshälsoorganisationen WHO stympas tre miljoner flickor varje år. I världen finns 140 miljoner könsstympade kvinnor.

Resultatet av Tostans arbete syns ännu inte i statistiken över könsstympade kvinnor, enligt Molly Melching. Flickorna stympas som unga, medan statistiken grundar sig på vuxna kvinnor.

Mer än 7000 byar har sagt nej till könsstympning

Tostans treåriga utbildningsprogram (community empowerment program) utgår från mänskliga rättigheter och demokrati. Deltagarna utbildas i hälsa och hygien och får lära sig att läsa, skriva och räkna.

Frivilligorganisationen grundades av Molly Melching för 23 år sedan. I dag finns Tostan i sex länder i Västafrika: Senegal, Mauretanien, Gambia, Guinea, Guinea-Bissau och Mali. Organisationen har mer än tusen anställda.

Sammanlagt har mer än 7 000 byar i de sex länderna offentligt tagit avstånd från kvinnlig könsstympning. Tre miljoner människor påverkas av beslutet. I Senegal räknar regeringen med att kvinnlig könsstympning upphör inom några år.

Tostan har sedan många år en svensk avdelning, Tostan Sverige (www.tostan.se) där Anne Charlotte Ringquist är ordförande. I Sverige stöds Tostan av Sida, Unicef Sverige, Radiohjälpen, Postkodlotteriet, Malin och Lennart Philipsons stiftelse, Berth von Kanzows stiftelse och Tam Group.

Molly Melching och Tostan har tagit emot flera internationella utmärkelser, bland annat Conrad N Hilton Prize (brukar kallas för världens största humanitära pris), Anna Lindh-stipendiet och Skol-priset för socialt entreprenörskap. Världshälsoorganisationen, WHO, har utsett Tostans program för hållbar utveckling i byarna till ”bästa arbetsmodell”.