Det var som en balansgång mellan viljan att upprätthålla rutiner och markera minnesdagen. Alldeles innan 08:46 var det som vilken morgon som helst på espressobaren Starbucks. Folk läste sin tidning eller småpratade när de läppjade på sina lattes till en av Aretha Franklins gamla 60-talshits på soundtracket i bakgrunden.

Tvärs över gatan hade några i vårt hus tagit initiativ till en tyst minut. En relativt stor skara samlades nere på gatan. En del omfamnade varandra. Några grät. Men den tysta minuten dränktes av trafikbullret i gatukorsningen och någon kunde inte låta bli att kommentera mullret från det flygplan som passerade ovanför på vad som föreföll vara låg höjd.

Rudy, pianisten på vårt våningsplan som älskar New York Yankees lika passionerat som klassisk musik, ville inte vara med. Han förklarade att han i stället tänkte ägna hela dagen åt personlig kontemplation för att på kvällen åka ut till minneshögtiden på Yankee Stadium. Givetvis tänkte han stanna för att se den efterföljande basebollmatchen mellan hemmalaget och Baltimore Orioles.

- Vad tror du jag annars skulle göra en dag som denna, undrade han.

Tony, managementkonsulten några våningar upp, var med vid den tysta minuten men tyckte att det sedan fick räcka med det. Han ville tänka på annat eftersom minnena från terrorattacken kunde framkalla "mörka känslor" hos honom. Och han lockades definitivt inte av maratonsändningarna på tv med deras ändlösa kommentarer och tolkningar.

- Det blir absolut ingen tv i dag. Jag tänker lyssna på musik, förklarade han.

Några av oss hade väckts tidigt. Sådär tjugo minuter över fyra på morgonen tågade säckpipeblåsare och trumslagare förbi nere på Broadway på väg på sin långa marsch ner till Ground Zero. Tonerna flöt lätt in genom den varma sensommarnattens öppna fönster.

Säckpipeblåsarna kom vandrande över New Yorks samtliga fem stadsdelar och sammanstrålade vid Ground Zero i tid till att vad som blev en mycket värdig minnesceremoni inleddes 08:46.

Borgmästare Michael Bloomberg, som bannlyst alla politikertal, hyllade kortfattat terrorattackens offer genom att konstatera att de var "våra grannar, våra män, våra barn, våra systrar, våra bröder och våra fruar. De var våra landsmän och våra vänner. De var oss".

Delstaten New Yorks guvernör George Pataki läste ur Abraham Lincolns Gettysburgtal innan förre borgmästaren Rudy Giuliani började läsa namnen på alla de 2­800 människor som fick sätta livet till vid World Trade Center för ett år sedan.

Han följdes av senator Hillary Rodham Clinton, skådespelare Robert DeNiro och en rad inbjudna anhöriga till dödsoffren. Det var en process som pågick två och en halv timme med korta avbrott för att markera tidpunkterna för attacken mot det andra tornet och när de två skyskraporna kollapsade. Den långa tid det tog att läsa upp namnen ett efter ett underströk katastrofens storlek.

Säkerhetsuppbådet märktes över hela New York med fler poliser än vanligt på gator och i tunnelbanor, vid broar, tunnlar och minnesmärken. Men det var förstås särskilt påtagligt vid Ground Zero. En beväpnad kamouflagemålad stridshelikopter kretsade över området samtidigt som krypskyttar inför minnesceremonin intog positioner i byggnader intill.