– Vi har inget att ge våra barn, säger Rose Marie. Vi har inga pengar, ingen mat, inget vatten.
Hon och hennes man har levt halvt om halvt under bar himmel i över en vecka. Men de har inte suttit sysslolösa. De vill skapa någonting ur ingenting för sig och sina två barn.
Överallt runt omkring oss hamras och släpas och fejas det. Motsatsen är total mot hur invånarna i det förödda centrala Port-au-Prince har hanterat situationen. Medan huvudstadens centrum är en stor valplats för plundrare finns det i Léogane en vilja att själv försöka återställa något av det som fanns.
Var ska man försöka hitta ljuspunkter i Haitis nattsvarta mörker – om inte i den stad som har drabbats av jordbävningen allra värst? Var finns hoppet om framtiden?
Det finns bland annat när renhållningen börjar återupptas. Den tanken slår mig under en rundvandring i den lilla provinsstaden, som ligger några mil väster om Port-au-Prince. Trots all förstörelse, trots alla döda, pågår här febrila försök att ta rätt på det som förvandlades till spillror och grus under jordbävningen den 12 januari.
Det är som ett stort plockepinn, vad som finns kvar av Léogane. Staden låg närmast den haitiska jordbävningskatastrofens epicentrum.
Experter har uppskattat att 90 procent av husen är förstörda eller skadade. Det stämmer bra med vad ögat kan se. Vartannat hus ligger slaget till marken, de övriga är mer eller mindre skadade. Minst 2 000 har dödats, någon har sagt 10 000, men exakt hur många det är vet ingen, inte ens hur många invånare staden hade. Kanske 130 000, kanske fler.
Nästan alla man möter säger: ”Vi har ingenting, inte vatten, inte mat, inga bostäder.” Och ändå kan jag förnimma något slags hopp. När vi besöker Léogane är folk inte apatiska, tvärt emot vad man kunde vänta sig. Staden kan närmast liknas vid en ofantlig myrstack, där invånarna är intensivt sysselsatta med att röja upp, släpa byggmaterial och reparera hus. Egentligen har de inte mycket till val. När jag går till fots längs huvudgatan stoppas jag av en vänlig man i övre medelåldern:
– Se till att gå i mitten av vägbanan. Annars kan ett fallfärdigt hus rasa över dig, varnar mannen. Han heter Lissade Rodrigue och är pensionerad ingenjör.
Han sitter fastlåst i Haiti, berättar han, med en familj i New York och flera adopterade barn här på ön. Jämfört med vad de flesta i Léogane har ställts inför är det kanske ett lyxproblem. Men även han har drabbats svårt: hans hus längre ner på gatan är borta. Och även han saknar mat och vatten.
– Vem kan leva i åtta dagar utan vatten? Vi kommer att dö snart, säger Lissade Rodrigue.
Kyrkan Saint Rose de Lima stod mitt i byn. Den är nu lagd i ruiner. En man plockar bland bråten och tar till vara användbara tegelstenar ur rasmassorna.
Eller finns hoppet från en högre makt. Marat Guirand, kyrkans präst, ser uppgiven ut där han står framför den en gång ståtliga kyrkan. Några pipor från kyrkans orgel sticker fram ur ruinen. Två stora bronsklockor ligger tysta i gruset. Hur många församlingsmedlemmar som upplevde sina sista jordiska ögonblick i Guds hus är en fråga som kanske aldrig får ett svar.
– Jag har egentligen ingenting att säga, vem som helst kan ju se med egna ögon, säger han och ser ut över den stora platsen framför kyrkan, som nu är ett flyktingläger fyllt med plåtskjul, halvuppförda brädkåkar och små tält.
– Bara Gud kan bestämma om han ska göra någonting för de här människorna, säger fader Marat.
Hoppet kan också stå till främmande makt. Gabriel Saint Juste, 23 år, bor i USA sedan några år. Han var på besök i Léogane då jordbävningen kom.
– Alla mina dokument, med pass och USA-visum, brann upp i samband med skalvet. Jag hoppas att de amerikanska myndigheterna har kvar några spår av mig så att dokumenten kan återskapas, säger Gabriel.
Hoppet står förstås till utländskt bistånd, men det är hittills bara ett hopp.
Hjälporganisationen Catholic Relief Service är den enda som har visat sig i Léogane, med distribution av några hundra matpaket. Det är fader Gurand som samordnar den nödhjälpen.
För de tusentals svårt skadade finns hoppet i MSF, Médécins sans frontières (Läkare utan gränser), som alltid är först på plats i katastrofsituationer världen över.
MSF satte upp en liten rörlig fältklinik i en före detta sjuksköterskeskola i Léoganes utkant redan i söndags, och där behandlas de typiska krosskador som uppstår vid jordbävningar. Dagen efter satte japanska och spanska läkarlag upp sina tält intill.
Inne i salen har en kirurg från Quebec börjat sy på en liten flickas söndertrasade hand, assisterad av haitiska sjuksköterskeelever.
– De flesta skadade hade inte behandlats på flera dagar, säger Pete Buth, som är MSF:s platschef.
Det innebär att många har drabbats av kallbrand i armar och ben, som då måste amputeras. Pete Buth vill inte gradera denna katastrof bland andra han upplevt, men han säger att den här gången är utmaningarna ovanligt stora.
– Att snabbt få ut förnödenheter och medicin, och framför allt vatten, det är nyckeln till framgång. Därefter är det mat.