Extremismdebatten karaktäriseras av olika extrema ”talibanfalanger”. Det anser Magnus Ranstorp, forskare och expert på terrorism vid Försvarshögskolan.

– På ena sidan finns Sverigedemokraterna och de som vill blåsa upp hotbilden. På den andra finns flera debattörer och muslimska företrädare som under flera års tid har förnekat att problemet överhuvudtaget finns. Sistnämnda grupp gör att de som försöker nyansera diskussionen inte vågar ta för sig av rädsla för att pekas ut som islamofober och rasister. Det i sin tur leder till en stigmatisering och kollektiv skuldbeläggning som i förlängningen spär på intoleransen i vårt samhälle, säger han.

Genom att inta en ”offermentalitet” och ”kränkningsperspektiv” stryps debatten, enligt Ranstorp:

– Jag vill hävda att debattörerna gör sig skyldiga till att driva på extremism genom en uppdelning där de talar om ”vi” och ”dem”. Genom att tala om islamofobi så skapar de islamofobi – det blir en självuppfyllande profetia.

Även Magnus Norell, forskare och analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), menar att den svenska debatten är alltför snäv. Exempelvis tror han inte på dem som hävdar att problemet med islamistisk extremism skulle vara värre i Danmark.

– Jag vill mena att det är en synvilla. Men i Danmark är debattklimatet mer öppet, där kan man diskutera det. Det kan göra att hoten syns mer där, men det betyder inte att de är större. 

Efter incidenten med de publicerade Muhammedteckningarna blev krisen i grannlandet akut. Då tvingades man att diskutera problematiken. I Sverige är ämnet ännu känsligt, menar Norell.

– Vi saknar en debatt om den extremistiska islamismen. Sammanblandningen mellan islam i allmänhet och islamism och jihadism i synnerhet ligger nära vilket gör att många säkert undviker att ta diskussionen för slippa bli attackerade som rasister.