- Folk vandrade fram och tillbaka på gatorna och frågade varandra om de sett en vallokal som var öppen och fungerade, men det fanns inte en valurna, berättar Anne Kalio, en medelålders lärarinna.

Dagen därpå hörde de till sin stora förvåning på radio att över 90 procent av väljarna i Okrika röstat, och att en stor majoritet lagt sin röst på det sittande regeringspartiet, Folkets demokratiska parti, PDP.

- Partiet har inte gjort något för oss alls här sedan det kom till makten, säger Anne Kalio.

- Det enda det gjort är att ha ihjäl våra pojkar, genom att ge dem vapen så att de kan döda för lite pengar, tillägger hon, och får medhåll från en upprörd folkhop på gatan.

Att döma av delstatsvalet för snart en vecka sedan finns inte mycket hopp för ett fritt och rättvist nationellt val i Nigeria i morgon, lördag. Valet är det tredje sedan militären gav upp makten i landet 1999, och det är första gången som en vald president ska lämna över till en annan.

Förhoppningarna har varit stora att valet ska bli ett steg på vägen mot en mogen demokrati. På många ställen i landet präglades dock delstatsvalen av fusk och våld, och här i Nigerdeltat var det värre än någon annanstans.

Mangroveträsken i deltat kan tyckas vara långt ifrån de politiska salongerna i huvudstaden Abuja, men det är detta som är hjärtat i nigeriansk politik. Nigeria är världens åttonde största exportör av råolja, och den som har makten över oljan lägger också beslag på oljeinkomsterna. Det bytet är lite för stort för att sättas på spel i ett demokratiskt val, tycks det.

Alla har sina fingrar i oljebyttan, från politiker ner till de militanta grupper som officiellt slåss för lokalbefolkningens rätt till en del av oljeinkomsterna, men som i realiteten till stor del ägnar sig åt rent kriminell verksamhet.

- Delstatsregeringen anlitade mig inför förra valet för att ordna så att de vann, och jag fixade det åt dem, berättar Ateke Tom, ledare för Niger Delta Vigilantes.

Han tar emot DN i sitt läger i slutet av en av oräkneliga svårnavigerade små kanaler i träsket. På det låga träbordet framför honom står en gammal konjaksflaska med hembränt palmvin, och det är lätt att misstänka att han är en aning berusad.

Medan han med fåordiga formuleringar försöker förklara sin politiska ståndpunkt släntrar hans unga, trasklädda soldater nonchalant runt bland palmträden i bakgrunden med automatkarbiner och k-pistar.

- Jag stod för fusket och "säkerheten", berättar Ateke Tom en aning kryptiskt om valet 2003.

De stora tillgångar på råolja som upptäcktes under den geggiga träskmarken redan i mitten av 1950-talet borde ha gjort nigerianerna till ett välmående folk. I stället har politikerna genom åren stoppat miljarder dollar i egna fickor, och en majoritet av landets befolkning på drygt 130 miljoner lever på mindre än en dollar om dagen. Bland de fattigaste är invånarna i oljedeltat.

- Du kan inte låta folket utvecklas, för då finns en risk att det reser sig mot regeringen, förklarar Victor Fingesi, som tidigare var en av ledargestalterna i den lokala grenen av regeringspartiet PDP, Folkets demokratiska parti.

Han avgick inför valet 2003 sedan han bevittnat hur delstatsregeringen utifrån ett intrikat nätverk av politiska brödraskap med rötter i universitetsvärlden rekryterade och beväpnade flera lokala miliser för att säkra valsegern. De så kallade "kultgrupperna" från universiteten i städerna skötte planeringen medan outbildade och arbetslösa "träskkillar" som Atiku Toms mannar stod för våldet, i utbyte mot pengar och löften om jobb i oljeindustrin.

- Det måste vara våldsamt för det är så det funkar här i Nigeria, påpekar en 37-årig affärsman som på 1990-talet var ledare för en av "kultgrupperna" och endast vill bli citerad med förnamnet Jackie.

När politikerna efter valsegern inte levde upp till sina löften vände sig de väpnade grupperna mot regeringen igen. De ökade våldsamheterna och kidnappningarna i Nigerdeltat har tidvis pressat upp världsmarknadspriset på olja och de internationella bensinpriserna till rekordnivåer.

- Regeringen hade skapat ett monster, och den är helt och hållet ansvarig för vad som än skedde därefter, anser Ben Naanen, verksam vid universitet i Port Harcourt och en av de tidiga intellektuella krafterna bakom Ogonifolkets fredliga uppror.

Ateke Toms män tycks vara i 20-årsåldern, och trots sina tunga vapen ger de inte något särskilt hotfyllt intryck där de dåsar i den fuktiga värmen bland kojorna i den glänta i träsket som är deras läger. Någon ställer till och med ned sin kulspruta intill ett träd, och viker omsorgsfullt ammunitionsbandet ovanpå. Det är först när kameran kommer fram som de styr ut sig i palmblad, och hötter med automatkarbinerna i luften.

- Vi slåss för vårt folks rättigheter, hävdar bröderna Roberts och Isaac, som rekryterades från Okrika för några månader sedan.

Snart tillägger de dock att de framför allt slåss för sin äldre bror, som sköts ihjäl av polis i augusti 2005. Utan någon möjlighet till jobb har de inte heller mycket att välja på.

- Vi får pengar av vår boss. Han är stenrik, intygar de.

Som medlem i den internationella oljekartellen Opec exporterar Nigeria strax över 2,3 miljoner fat råolja varje dag, och producerar officiellt drygt 400.000 fat till för inhemsk konsumtion.

Den verkliga produktionen är dock mycket större än så, hävdar Victor Fingesi, som innan han hoppade av från regeringspartiet i delstaten Rivers ledde den statliga jakten på oljesmugglare.

Över en miljon fat olja per dag stjäls av de väpnade grupperna i deltat, ofta i maskopi med högt uppsatta politiker, hävdar han.

- En del av den oljan säljs på svarta marknaden för bara tio dollar per fat, säger han.

- Det finns gott om köpare, länder som Kina och Nordkorea, som är villiga att köpa olja och betala med vapen.

Det finns de som spår att konflikten i Nigerdeltat kommer att intensifieras de närmaste åren, allt eftersom upprorsmännens oljestölder och krig mot oljebolagen äter sig in i politikernas illegala intäkter samtidigt som den politiska oppositionen mot PDP växer sig starkare.

Många menar samtidigt att en verkligt demokratisk regering skulle kunna få ett slut på konflikten.

- Vi skulle kunna bli populära om partiet tjänade folket. Om vi byggde bra vägar, ordnade med dricksvatten, säkerhet och lag och ordning, säger den 30-årige affärsmannen Victor Williams i Okrika.

Han är själv medlem av det styrande partiet, men ändå ledsen och uppgiven över den uppenbara stölden av delstatsvalet i förra veckan.

- Mitt parti vann, men jag är ändå besviken för jag fick inte en chans att rösta innan resultatet publicerades, förklarar han.