Barack Obama och den demokratiska majoriteten har haft många problem på sitt bord. Efter Bush-administrationen ärvdes två krig, terroristhot, finanskris och enorma underskott i statsfinanserna – ingenting av detta är löst – men i det stundande kongressvalet den andre november är ändå inget av ovanstående det mest avgörande.
En av Barack Obamas mäktigaste motståndare och kritiker är näringslivsorganisationen Chamber of Commerce. Organisationen har dessutom sin adress mitt emot Vita huset. Så fort presidenten går ut från sitt residens kan han läsa på grannhusets fasad vad också landets medborgare ser som landets största bekymmer. De jättelika bokstäverna skriker ut: ”JOBS.”
Den officiella arbetslösheten uppgår i dag till 9,7 procent. I andra mätningar, som även inkluderar undersysselsatta, uppgår arbetslösheten till drygt 15 procent, detta är också den siffra som initierade bedömare räknar med. I de hårdast drabbade delstaterna –Kalifornien, Nevada och Michigan – ligger den reella arbetslösheten över 20 procent. Arbetslöshetens omfattning har därmed inte bara nått en skala de flesta amerikaner aldrig varit med om förut, utan den höga nivån verkar också ha parkerat sig där för lång tid framöver.
William Dudley, chef för Federal Reserve i New York, har på senare tid beskrivit USA:s ekonomi som ”fullständigt otillräcklig”, och som skäl anger han i huvudsak en ”trög tillväxt” och ”för få nya jobb. Dudley menar också att ”det troligen kommer att ta flera år innan sysselsättningen återvänder till bättre nivåer”.
Barack Obama och demokraterna har sjösatt flera stora stimulanspaket för att öka sysselsättningen och få fart på ekonomin, men dessa har under lång tid kritiseras för att vara otillräckliga.
Tidigare Nobelpristagare, Joseph Stiglitz, är en av dem som hävdat att USA måste stimulera ekonomin mer, att det är viktigare än budgetunderskottet. I en intervju genomförd under oktober med tv-kanalen CNBC säger han att: ”Första omgången av stimulanser stimulerade ekonomin. Det stora misstaget Obama-administrationen gjorde var att underskatta storleken på nedgången i ekonomin.”
Paul Krugman, också han Nobelpristagare i ekonomi, har i sin blogg hos New York Times vasst sammanfattat sin kritik mot Barack Obamas långvariga passivitet: ”Administrationen har aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Och snart finns det inga tillfällen att missa.”
Den ekonomiska situationen i USA är den värsta krisen i landet på 40 år. Senast sänkte Federal Reserve i San Francisco sina prognoser för närmaste åren. Det kan dröja en ”lång tid” innan ekonomin är tillbaka i ett normalläge.
Den statliga budgeten omfattar utgifter på cirka 3,5 biljoner dollar, medan skatteintäkterna bara är cirka 2,2 biljoner dollar. Skillnaden utgör ett trettonsiffrigt budgetunderskott på närmare 1,3 biljoner dollar. Siffran ska givetvis jämföras med ett stort lands BNP men även då hamnar minusnivån på mer än 9 procent av BNP. Det är alltså upp till tre gånger mer än vad euroområdet godkänner bland sina medlemsländer.
För USA är dock budgetunderskottet inte ett lika stort problem som för en mindre nation som Grekland, utan den amerikanska ekonomin kan dra nytta av sin världsledande roll. Ingen av dess kreditgivare kommer varken tillåta att dollarn faller hur mycket som helst, eller att landets lånemöjligheter allvarligt inskränks eller fördyras.
Krigen som USA för i Irak och Afghanistan är givetvis något som USA vill dra sig ur. Men trots att de sammanlagda försvarskostnaderna numera ligger på en högre nivå än tidigare så är det knappt en fråga för valdebatten. USA lägger till exempel i dag mer pengar på att utveckla nya dyra vapensystem än vad landet någonsin gjorde under kalla krigets dagar. Satsningarna skapar visserligen arbetstillfällen, men väldigt dyra sådana. Bara ett av de senaste beslutade vapensystemen kommer att kosta USA 400 miljarder kronor.
Förutom de hårda orden mot den förda ekonomiska politiken, får Obama-administrationen också utstå svidande kritik för att de ansvariga för finanskrisen inte tydligare ställts till svars och för att det fortfarande är många amerikaner som tvingas lämna sina hus för att de inte klarar sina lån.
Huruvida detta verkligen är sant – att alla problem som USA har, är den sittande presidentens fel, eller att detta beror på att demokraterna hellre diskuterat vårdreformer, spelar en underordnad roll. Missnöjet med främst den stora arbetslösheten göder oppositionen och färre av de demokratiska supportrarna uppger att de tänker gå och rösta.
I USA ser man valet till representanthuset delvis som en folkomröstning om presidenten. I sin position som landets ledare brukar också presidenten ha ett brett stöd, också från oppositionens väljare. Men Barack Obamas popularitet bland amerikanerna, som förut uppmättes till 70 procent, har rasat till 45 procent.