Att die Wehrmacht, den ordinarie tyska krigsmakten, inte i någon större omfattning skulle ha ägnat sig åt uppenbara krigsbrott har varit en uppfattning som omhuldats på sina håll efter krigsslutet 1945. De källor som historikern Sönke Neitzel och psykologen Harald Welzer mer eller mindre av en tillfällighet kommit över – samtal mellan tyska soldater i krigsfångenskap hos de allierade – visar dock att ”den vanlige soldaten” utan samvetsbesvär kunde sprida död kring sig, och samtidigt finna njutning i handlingarna, skriver tyska nättidningen Spiegel Online i ett omfattande referat av forskarnas rapport.
De dokumenterade samtalen fann Neitzel 2001 när han i brittiska och amerikanska arkiv sökte material till en rapport om ubåtskriget i Atlanten.
Det visade sig att de allierade satt i system att avlyssna vad tyska krigsfångar talade med varandra om. Syftet var inte att dokumentera brott mot krigets lagar; nej, det man var ute efter var information om tyska krigsmaktens strategier, planer och rörelser för att effektivare kunna kämpa ned fiendens krigsmaskin.
Det visade sig dock att så mycket mer kom fram i det som avlyssnades. Så här lät det exempelvis när stridspiloten Budde och korpralen Bartels, efter att ha tagits till fånga 1943, i ett fångläger i Storbritannien utbytte erfarenheter från krigsskådeplatser:
Budde: ”Jag utförde två förstörelseattacker. Med andra ord, vi bombarderade byggnader.”
Bartels: ”Inte förstörande attacker med ett specifikt mål väl, som vi gjorde?”
Budde: ”Nej, bara förstörelseattacker. Vi råkade på några riktigt fina mål, såsom herrgårdar uppe på ett berg. När man flög upp mot dem underifrån och sköt in mot gårdarna kunde vi se fönstren skaka och sedan hur taket for upp i luften. Och när vi slog till mot Ashford – det pågick något arrangemang på torget, grupper av folk, tal hölls – sprejade vi dem! Det var kul!”
Sammanlagt bearbetade Neitzel och Welzer 150.000 sidor med källmaterial av denna typ. Efter ett decennium har det nu resulterat i en bok med enkla men klargörande titeln ”Soldaten” (Soldater), utgiven av S Fischer Verlag. Undertiteln utvecklar temat: ”Transcripts of fighting, killing and dying” (Utskrifter av strid, dödande och död).
Att sedan slå fast att tyska krigsmakten var den grymmaste av alla låter sig inte göras, enligt forskarna. Sovjets Röda armén var Wehrmachts jämlike i benägenheten att ta till våld. När tyskar och ryssar under senare delen av kriget möttes i allt intensivare kamp på östfronten ledde det till ”en radikalisering” av våldet. De allierades stridskrafter, som efter invasionen av Normandie sakta men säkert trängde undan tyskarna i väst, uppträdde betydligt mer civiliserat. Åtminstone när de inledande, mycket blodiga striderna i de franska kustområdena var avklarade.
Under andra världskriget hade Nazityskland 18 miljoner soldater ute i strid, vilket innebar att över 40 procent av landets manliga befolkning tjänstgjorde i Wehrmacht. Detta skede i modern tysk historia, från anfallet mot Polen i september 1939 till det slutliga slaget för Hitler när Berlin föll, har behandlats av historiker med en närmast oändlig rad rapporter som resultat.
Men Neitzel och Welzer berömmer sig av att med ”Soldaten” ha kunnat bidra med en ny aspekt på kriget; den om hur soldaterna upplevde stridshelvetet, hur den konstanta närvaron av död och våld förändrade dem, vad de kände och fruktade, men också vad de fann njutning i. Det fanns alltid ett skäl till att soldaten beslöt sig för att döda, som när tysken Zotlöterer dödade en fransman under erövringen av Frankrike:
Zotlöterer: ”Jag sköt en fransman bakifrån. Han var ute och cyklade.”
Weber: ”Från nära håll?”
Zotlöterer: ”Ja.”
Heuser: ”Försökte han ta dig till fånga?”
Zotlöterer: ”Vilket prat. Jag ville åt hans cykel.”