När Colm O’Gorman var 14 blev han mycket smickrad. En ung präst ville att han skulle följa med honom till hans kyrka för att sätta en ungdomsgrupp på fötter. Under de följande tre åren skulle prästen regelbundet våldta Colm.
För Colm O’Gorman – som för så många irländare av hans generation – var kyrkan livets centrum. Den stod för gemenskap, för klubbar, för allt som var gott i livet.
Colm var mer aktiv än de flesta och vid ett tillfälle kom en ung präst fram till honom. Han presenterade sig som fader Sean Fortune och frågade ut den 14-årige pojken om vad han gjorde.
– Ett par veckor senare kom han hem till oss. Naturligtvis blev han insläppt – han var ju präst!
Fader Fortune förklarade för Colm att han blivit imponerad av honom och undrade om Colm ville följa med till hans kyrka. Hans ungdomsgrupp behövde Colms energi, sade Fortune.
– Jag blev enormt smickrad, och det är klart att mina föräldrar tillät det. Och – han var ju präst.
Redan första kvällen började övergreppen. Fortune fick också Colm att tro att det var hans fel och hotade med att tala med hans far om Colms ”problem” om han inte lät Fortune ”hjälpa honom”.
– Han hade mig fast. Jag hade hellre dött än låtit pappa få veta.
Under de följande åren kom fader Fortune hem till O’Gormans regelbundet för att hämta Colm. Övergreppen blev bara värre.
– Så fort vi var utanför stan, kunde han stanna och sätta i gång.
Ingen visste vad som pågick – eller snarare, ingen ville veta. Många år senare skulle Colm förstå att det gick rykten om Fortune.
Vid 17 rymde Colm hemifrån.
– Sean Fortune sade att han skulle ge mig pengar om jag kunde hitta en pojke som liknade mig men som var yngre.
– Nog för att jag hade sjunkit djupt ner i självförakt, men där gick gränsen, så jag stack.
Efter en hård tid bland Dublins uteliggare lyckades Colm O’Gorman få ett arbete. Så småningom flyttade han till London och med tiden började han gå i terapi för att bearbeta sina minnen.
Och 1995, 14 år efter Sean Fortunes ödesdigra besök, bestämde sig Colm för att polisanmäla prästen.
Sean Fortune tog sitt liv innan rättegången var över. Men Colm hade också stämt stiftet där prästen verkade. Stiftet tog efter år av juridiska finter på sig ett ansvar för att inte ha skyddat Colm.
Då stämde han även Vatikanen, det vill säga påven.
– Nuntien (påvens ambassadör) åberopade diplomatisk immunitet, så målet lades ner, säger Colm.
En förlust? Nej, en seger. Colm O’Gorman visste att Vatikanen skulle åberopa immunitet – och det visade att kyrkan hade något att dölja. Präster blev förflyttade men inte straffade.
Den ena utredningen efter den andra har nu blottlagt decennier av mörkläggning.
– Vet du, varje stift i landet skaffade sig under åren 1987–90 försäkringar mot förluster som kunde uppstå om de blev stämda för att ha mörklagt övergrepp präster begått mot barn. Varje stift, säger O’Gorman, och för första gången under intervjun finns en ton av ils-ka i hans röst.
– Biskoparna visste vad som pågick, men de gjorde ingenting.