I dag onsdag är det exakt ett år sedan startskottet gick för den historiska revolutionen i arabvärldens hjärtland Egypten. Den 25 januari 2011, som var den egyptiska polisens årliga högtidsdag, hade av aktivister utsetts till stor protestdag. Sjutton dagar senare lämnade diktatorn Mubarak makten.

En revolt är aldrig bara en eller några få människors verk, men varje revolution har sina portalfigurer. Ett av den egyptiska revolutionens emblematiska ögonblick var när egyptisk tv den 7 februari 2011 sände en intervju med en gråtande Wael Ghonim, marknadsföringschefen på Google som just avslöjats som mannen bakom den Facebooksida som varit katalysator för omvälvningen.

Wael Ghonim kom strängt taget raka vägen till intervjun från polisens hårdhänta förvar. Elva dagar tidigare hade han tvingats in i en bil mellan två regiminformatörer.

”Jag hade publicerat många personers skildringar av hur de hade tillfångatagits av säkerhetstjänsten. Nu var det min tur. Jag undrade vad som kunde hända med mig men visste svaret: vad som helst”, skriver han i sin bok ”Revolution 2.0”, som kommer ut i Sverige på revolutionens årsdag.

Han blev ”slagen, sparkad och överöst med svordomar ... De här männen tyckte om sitt arbete och utförde det på ett målmedvetet sätt”.

Man förstår att just 30-åriga Wael Ghonim skulle bli en central figur i upproret när man i boken lär känna hans intensitet och arbetsnarkomani, hans besatthet av nätet och – förstås – den eld som brinner i hans hjärta för att frigöra Egypten.

Egentligen har han inte själv något yttre självhävdelsebehov, om man får tro hans egna ord. Han säger sig sky offentligheten, och han föredrar det virtuella livet framför att vara synlig. ”Jag är introvert i det verkliga livet men extrovert på nätet.”

”Revolution 2.0” skildrar en cyberrevolutionär som arbetat anonymt, oftast i säkerhet på ett kontor i Dubai, mycket långt från de livsfarliga kupper eller gerillakrig andra revolutionärer lett. Det var också detta han själv med tjock röst gång på gång förklarade i den där tv-studion i Kairo: han var ingen hjälte, hjältarna var de som vågat sina liv i sammandrabbningar med Mubaraks betalda våldsverkare kring Tahrirtorget.

Wael Ghonims bok är en nyttig påminnelse om att den egyptiska revolutionen inte uppstod ur tomma intet en tisdag i slutet av januari 2011, så som vi ibland lite yrvaket kan framställa den. Redan den 6 april 2008 hade en Facebookgrupp lyckats uppmana till strejk, en aktion som gav upphov till en egen rörelse. Men det var under loppet av 2010 grytan började koka.

Det var också då den idoga nätexperten och multibegåvningen Ghonim trappade upp sitt engagemang. Till en början lade han sin regimkritiska energi hos en politiker som allt fler hoppades skulle kunna utmana Hosni Mubarak: Mohamed ElBaradei. Den mångåriga chefen för FN:s atomenergiorgan hade lämnat sin internationella post och återvänt till Egypten. Ghonim satte upp ElBaradeis Facebooksida och blev ett slags självutnämnd rådgivare i sociala medier till veteranpolitikern.

Men det var något annat som skulle leda till hans mest avgörande insats.

Den 6 juni misshandlades den 28-åriga Alexandriabon Khaled Said till döds av polisen. En chockad Wael Ghonim upprättade anonymt en Facebooksida som krävde rättvisa. Den fick titeln ”Vi är alla Khaled Said”. Om Ghonim blev en av revolutionens portalfigurer var Khaled Said dess viktigaste symbol.

Sidan kom under hösten att bli ett av naven i en växande nätaktivism mot regimen och användes för att sammankalla flera mer eller mindre lyckade gatumanifestationer. Alltmer riktades udden mot den förhatliga poliskåren. Parlamentsvalet i november (”det värsta i Egyptens historia”), då Mubaraks parti fick 95 procent, häcklades öppet.

Själv var Ghonim bara ”administratören”. Nå, hans namn skulle ju så småningom bli nog så känt. Men det anade han inte då.

En viss frustration hade hunnit sprida sig bland de egyptiska aktivisterna när händelseutvecklingen i Tunisien i december gav ny kraft. Hoppet om en verklig förändring återkom, men det uppstod häftiga dispyter om hur man skulle förhålla sig. Ghonim hörde till dem som först inte vågade stödja Tunisien alltför tydligt, av rädsla för bakslag.

Den 30 december fick han idén att, med tydlig ironi, utlysa Polisens dag, den 25 januari, till stor protestdag. Fokus flyttades alltmer mot att framhålla det tunisiska exemplet, och när Tunisiens diktator Ben Ali till slut knäcktes vågade ”administratören” för första gången använda ordet ”revolution”. ”Det gav mig en adrenalinkick”, skriver han.

En särskild Facebooksida upprättades för 25 januari-manifestationen. Ungdomsgrupper mobiliserades för att också sprida informationen via sms och vanliga flygblad. Efter två dagar hade en halv miljon egyptier nåtts av kallelsen, och 27.000 hade svarat att de skulle komma. De kom. Och sex dagar senare var de en miljon.

Var den egyptiska revolutionen en nätburen revolution? Att döma av andra halvan av ”Revolution 2.0” med sitt tidvis ymniga flöde av mer eller mindre dramatiska statusuppdateringar på Facebook råder ingen tvekan. Då är ändå Twitter knappt nämnt, och än mindre bloggosfären med inflytelserika bloggare som Wael Abbas, Mahmoud Salem och Salma Said.

Den senare hör till dem som ogillar beskrivningen av revolten som en ren internethistoria. I en DN.se-intervju i höstas insisterade hon på att bli kallad aktivist, inte bloggare.

Författarens perspektiv präglar ”Revolution 2.0”, inget underligt i det. Naturligtvis kan inte en elektronisk infrastruktur störta en regim, det kan bara människor som enas. Men hur ska de enas? I början av februari, när den ostoppbara stenen hade kommit i rullning, när tältstaden var rest på Tahrirtorget, ”hade den drivande kraften flyttats från den virtuella till den verkliga världen”, skriver Ghonim.

Regimen hade då gjort ett desperat och illa genomtänkt försök att hejda revoltvågen genom att helt enkelt släcka ner internet. Men man tvingades snart plugga i kontakten igen. Det rasande folket hade lämnat tangentborden och stod på gatan. Dessutom blev man varse att det inte längre är möjligt att frikoppla ett modernt samhälle från det globala nätverkets miljoner nervtrådar.

Den egyptiska revolutionen 2011 ägde nog helt enkelt rum där en modern revolution måste äga rum: såväl på de fysiska gatorna och torgen som på de elektroniska.

Mubarakdiktaturen hade fallit förr eller senare, även om nätet aldrig uppfunnits. Man kan dock vara säker på att det då gått till på ett annat sätt. Och det hade sannolikt tagit längre tid.

Wael Ghonims fascinerande bok om den arabiska våren utgör i alla händelser ett starkt argument mot den förminskning av internet som demokratiskt verktyg som numera görs på sina håll i den akademiska världen. Efter sin mycket handfasta erfarenhet konstaterar Ghonim att den nya tekniken gör det allt svårare för regeringar att hålla människor isolerade ifrån varandra, att censurera information och dölja korruption. ”Sakta men säkert håller massförtryckets vapen på att utplånas”, skriver han.